Vad hände med den vardagliga kontakten?

Det är så konstigt nu för tiden. Året är 2018 och folks livs swishar förbi. Det verkar som att man antingen delger livets liv, det fina, på nätet eller så delger man livets skit. Men inte förrän man liksom är längst ner. I avgrunden.

Jag hör om fler vänner och bekanta som får mat till dörren i deras vånda, som får böner bedda över sig när de sjunkit som lägst i sjukdom eller depression. De får uppmuntrande ord och gester när de ligger där, i avgrunden.

Men varför då? Varför inte tidigare? Vad är det som gör att vi inte vet att folk gått i väggen, hamnat i svår sjukdom osv, förrän det är riktigt skitnödigt?

Vågar man inte berätta innan? Eller är det så att ingen lyssnar innan? För vi är alla så upptagna. Vi har alla vår agenda som knappt får rubbas av en vanlig feber-vab eller tradig spänningshuvudvärk. Vi har så mycket fokus på oss själva och att vår vardag ska funka, att vi glömmer varandra?

Jag vet inte alltså. Men själv känner jag att jag behöver rannsaka min vännerlista. Vilka behöver jag höra av mig till den här veckan? Vem kan behöva stöd i bön eller handling, trots att de inte ligger för döden? Det är ju så jag vill leva. Egentligen. Inte bara för mig och mitt, utan för andra också.

/Filippa

12 kommentarer

  1. Superbra!
    En anledning till att man inte berättar kan vara att man inte vill eller kan erkänna för sig själv, att man är påväg åt fel håll, åt för mycket.

  2. Det är nog flera orsaker till att man inte berättar. Man har inte förstått hur illa det är på väg att bli; man tror man orkar lite till för ”det är snart helg”, ”snart ”semester”, ”snart snart snart”; man vill inte visa sig ”svag” då man alltid varit den som ställt upp och orkat och klarat; man börjar kanske att inte känna igen sig själv vilket är väldigt skrämmande och inget man vågar visa för andra; man är rädd att om man lättar på locket till allt man tryckt undan kommer det explodera (vilket kommer ske förr eller senare när trycket byggs upp där under); man känner sig hemskt dålig som inte kan få ordning på sitt liv själv när man läser en utbildning som handlar om att hjälpa andra i deras vardagsliv; man vill inte inse att det är på riktigt, att man är en person som blev sjuk och inte orkar med livet; man är rädd att folk inte ska lyssna, ha tid, erbjuda hjälp och att man ska bli helt ensam och övergiven tills man knappt existerar längre. Såhär var det för mig, andra har säkert andra orsaker och jag har säkert glömt bort några av mina egna. Jag var ju expert på att undvika att prata om mina egna problem.

    1. Vi behöver ju också bli modigare och våga fråga hur det är, eller kanske berätta vad man ser, att man som vän är orolig över det man ser innan det är för sent. Fattar att man inte alltid ser, men ofta kanske man ändå får en känsla av att någon har det lite för mycket…
      Kram alla!

      1. Ja! En liten fråga kan man ju alltid ställa utan att mena något illa tänker jag? Bara att säga; du verkar trött, är allt bra med dig?
        Då har man ju i alla fall tagit sitt ansvar och frågat 🙂

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *