Den trasiga gemenskapen

Jag tar vid Filippas fina inlägg igår  och vill skriva några ord om församlingen.

Ett ord man lär sig om man läser Bibeln en del är farisé. Jesus pratar ganska mycket om fariseér. De tillhörde en religös inriktning under den tiden som Jesus gick på jorden som skruvade judendomen till en hardcore variant. Det var extremt viktigt att följa alla lagar och regler och visa upp att man levde så.

Det är lite olika bitar av deras livsstil som Jesus ifrågasätter i mötet med fariseerna. Han visar på olika sätt (till exempel genom att hjälpa och hela människor på sabbaten) att omsorgen om människan alltid kommer före reglerna. Han uppmanar dem att smyga med sina goda gärningar så att det inte blir jakten på kredd och bekräftelse som blir i fokus. Han försöker lära dem om att det viktigaste inte är vad som syns utåt utan vart det kommer ifrån.

Kan det vara så att en del av vår tids stora kamp är denna – kampen om att inte upprätthålla bilden av det perfekta? Är vi så skadade (?) av att befinna oss i en kultur där vi omges av bilder av det perfekta att vi har svårt att låta bli att sträva dit?

Kan det vara så att trots att vi genomskådat bilden. Trots att vi sagt; nej jag vill inte vara med. Jag vill inte jaga det perfekta livet. Jag vill tro att i min svaghet är jag stark. Så är vi så hårt präglade av det att vi har svårt att låta bli?

Och kan det vara därför som det kan bli så som Filippa beskrev igår. Att vi ruschar förbi varandra. Och visar inte upp våra sprickor och hål och allt som är sant och gör ont och som vi skäms för?

Vi hade hemgrupp igår. Mitt i vardagskaoset. Och jag var inte så sugen. Vi stressade ihop maten och plockade leksaker. Men sen kom de, våra vänner, och vi satt ner och åt och samtalade och bad en kort bön. Och jag kände hur axlarna sjönk och hur gott det kändes i hjärtat att bara mötas en kort stund mitt i livet.

Och jag tänkte. Det här. Det här är församling. Och vad jag önskar att vi vågar släppa in varandra, även i det vi skäms över eller inte orkar. Och jag tänker hur Jesus kärleksfullt men tydligt, precis som han gjorde med fariseérna, försöker få oss att förstå – släpp taget om ytan, släpp taget om jakten, släpp taget om strävan.

En av de dyrbaraste erfarenheterna jag gjort genom livet är hur det öppnar upp att berätta om sin svaghet. Genom att öppet berätta om sin kamp – så är det som att man banar vägen för andra att vara svaga.

Låt oss börja där. Att låta den kristna gemenskapen få präglas av att vi vågar vara svaga tillsammans. Och det börjar alltid med dig och mig. Att vi vågar berätta först. Det här är svårt för mig, det här oroar jag mig för. Låt oss vara ärliga och sanna.

3 kommentarer

  1. Åh så fint skrivet! Tack💛 Längtar så efter en hemgrupp/bönegrupp men hittar inte riktigt formen för det. Denna text fick mig ännu mer att inse att jag behöver det! Dela vardagen, livet och bönen med fler!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *