Morsornas adventskalender – lucka 3

Bakom dagens lucka (den första i ordningen!) gömmer sig min kollega, vän och förebild Maria. Maria har levt 20 år i olika delar av världen som missionär och nu lever hon som missionär i Sverige. Ja hon kan inte vara annat, det är så ett med hennes dna. Marias omsorg och intresse för andra människor smittar av sig. Hon är enkel och jordnära, mjuk och varm och samtidigt ivrig och skarp. Ja en person att se upp till.

 

Berätta lite om dig själv:
Jag bor i Linköping med min man och är i mammafasen ”nästan utflugna barn.” För er som har yngre barn kan jag meddela att ni har något att se fram emot!! Inte för att de flyttar utan för den sorts relation man har i den här fasen! Jag har även börjat förbereda det stora födelsedagsfirandet man gör i mitten av livet. Jag jobbar som lärare på Liljeholmens folkhögskola där jag även har ansvar för de ensamkommande ungdomar som studerar hos oss. 

När jag tänker på dig så tänker jag på mission, det är en så stark puls i ditt liv. Har det alltid varit så? Eller har du ett ”kallelseögonblick”?
Min missionskallelse växte fram under min tonårstid i min hemförsamling och i kontakt med UMU. Jag åkte på flera korta resor under tonåren själv och även med min man efter vi gift oss. Kallelsen till just Mongoliet kom som ett helt oväntat tips från en dam i församlingen men växte sen stabilt under ett drygt år. Nu skulle jag säga att den är djupt förankrad i min identitet som kristen. 

Berätta lite om när ni åkte till Mongoliet.
Vi var 22 och 26 år gamla och åkte till ett land i snabb förändring med en stor vision och en tre månader lång träningsskola i pionjärmission. Mongoliet hade precis lämnat kommunismen bakom sig och anammat demokrati och marknadsekonomi. Folket var helt onått av evangeliet och visionen var att få se en församlingsplanterande rörelse ta form. Så här i efterhand kan jag tycka att visionen var väldigt kaxig för vår ålder och brist på kompetens och erfarenhet. Men kanske Gud gör så ibland, han tar det som är litet och gör något stort, i vår dårskap och i våra brister blir hans ära så mycket större. Vår litenhet i detta och vårt beroende av Gud var mycket närvarande i vår vardag. 

Hur var det att bli mamma när du samtidigt var ute i mission? Krockade dina roller eller var det självklart?
Vi fick vänta länge på att få barn så de föddes när vår mest självklara plats på jorden var Mongoliet. Församlingen var överlämnad till mongoliskt ledarskap även om vi givetvis var kvar i en roll som andliga föräldrar. De tonårstjejer som församlingen grundades på hade nu hunnit bilda familj så vi var i samma livsfas. Nu upptäckte vi föräldraskapet tillsammans och fortsatte att forma varandra som lärjungar i den rollen. 

Så rollen som andlig mor fortsatte bara men visst var det frustrerande många gånger att inte kunna vara så aktiv i församling och ledarskap som jag hade vant mig vid de fem åren vi jobbade där innan barnen kom. Min största rädsla när jag var gravid var nog att bli isolerad och passiv från det sammanhang jag varit med om att forma. Visst blev det ett mindre engagemang utanför hemmet under småbarnsåren men I stället fick vi upptäcka tillsammans med andra föräldrar i församlingen  hur man följer Jesus i föräldrarollen och hur man fostrar sina barn. 

Vad har varit den största utmaningen att vara mamma med en missionskallelse?
Att forma barnen till trygga personer när man lever ett icke-normativt liv mellan två kulturer och flera internationella förflyttningar. Man behöver dels hjälpa dem att trivas och växa i den ”främmande” kulturen i nuet samtidigt som man har blicken på att de ska kunna trivas och fungera i en framtid i sin pass-kultur. 

En annan utmaning har varit hur man lär dem (och sig själv) att hantera nya platser och förluster av det nära och bekanta. 
Något annat jag brottades med ibland var känslan att vi berövade våra egna föräldrar tid och nära kontakt med barnbarnen. 
Så här i efterhand kan jag och alla inblandade sammanfatta att det inte var lätt men det gick bra. Våra barn blev trygga individer med interkulturell kompetens som bonus och de har idag varma relationer till sina mor- och farföräldrar. 

Vad har varit den största glädjen med att vara mamma och missionär?
Att man blir så tajt som familj. Man är ”de udda” tillsammans och genom alla flyttar och vänner som kommer och går in och ut ur ens liv är det ”vi 4” som är de konstanta och delar samma kallelse och äventyr. 

Jag tror alla kristna är kallade till ett missionellt liv men allas yttre sammanhang  skiftar. Eftersom just våra sammanhang var så normbrytande  blev denna missionella kallelse extra tydlig för våra barn och hjälpte till att prägla deras missionella identitet. Det är en stor glädje. 


Vad skulle du vilja ge för råd till någon som längtar ut i världen och har barn?
Kallelsen gäller hela familjen och Gud älskar våra barn mer än vi någonsin kan göra. Våga tänka kreativt och icke-normativt när det gäller barnens fostran och utbildning. 
 I vår globaliserade tid är det en fördel att i unga år få lära sig att förhålla sig till människor med olika kulturella bakgrunder. 
Att lämna det sammanhang man fostrats in i och ge sig ut i världen kostar på så var rädd om familjen men våga också tro att Gud ger hundrafalt igen i den här världen och evigt liv i den kommande!

Är det något mer du vill säga?
Mina erfarenheter som mamma må vara udda och kan för en del verka svåra att relatera till. Se det i stället som att alla vi som följer Jesus är kallade till ett missionellt liv även om platsen varierar. Hur kan vi göra vår egen efterföljelse med allt vad den innebär av höjder och dalar samt vår egen kärleksrelation till Jesus och hans kärlek till världen synlig för våra barn? Hur fostrar vi dem att älska Gud och älska människor?

2 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *