Morsornas adventskalender – Lucka 4

I lucka nummer fyra har jag den stora äran att presentera Ingela. En vän och förebild som funnits med mig ända sen tonåren. Det skiljer några år mellan oss i ålder men det har liksom aldrig spelat någon roll. Med vissa är det bara så, ett enkelt och okonstlat systerskap. I våra samtal har brustenheten, Gud och humor alltid funnits med. Allting ryms när vi möts (även om det idag är alltför sällan).

Hanna, Ingela och Clara

I den här ”luckan” vågar sig en i dubbel bemärkelse gammal vän till Jennie sig fram. Mamma till Clara och Hanna och dessutom nybliven mormor till Samuel 6 månader. Vi är alla rätt så nygifta – alltså även jag.

Jag har mest jobbat som olika varianter av kemiingenjör. Men fyrtioårskrisen ledde till mer skrivande som i sin tur även ledde till kommunikationsansvar. Så en skrivande ingenjör passar som beskrivning på arbetslivet.

Tron har alltid funnits sedan min mamma och farmor bad aftonbön med mig och skickade mig till söndagsskola och scouter. Jag känner mig hemma i de flesta samfund om det jag möter känns äkta och innerligt.

Hur gör du för att hålla liv i din tro?

Livets utmaningar gör att min tro eller relation med Gud måste vara levande. Vardagsrelationen är så viktig. Samtala med Gud så fort jag vaknar, duschar, kör till jobbet och helst mellan och under arbetets gång. Men visst rusar jag ständigt för fort och i förväg, klarar inte av att sitta ner och be och slappna av eller läsa bibeln systematiskt. Men tack och lov behöver jag Gud så mycket att det sällan blir större avstånd mellan oss.

Kristna nära vänner att prata med och skriva till i nöd och lust är också väldigt viktigt. Så är jag tacksam över att dela tron och livet med Anders. Med honom blir bönerna regelbundna för dem vi vet behöver förbön. Han är så trygg i sin förtröstan på Gud och att det mesta därför ordnar sig.

Vad är största utmaningen med att vara mamma?

Ett klassiskt svar är att känna att man inte räcker till. Men med lite perspektiv på tiden när barnen bodde hemma, så tycker jag att det gick bra, trots att jag ofta var ensam förälder under deras tonårstid och uppåt. Men en utmaning i livet är att inte oroa mig. Vill man göra den utmaningen lättare ska man inte skaffa barn. Jag försökte vänta med att skaffa barn tills dess att jag var en mindre oroligt typ … men fick inse att det inte skulle gå över så snabbt. På en retreat en gång frågade jag Gud vad jag skulle sluta med för att få mer plats för honom i mitt liv. Jag tänkte att han kunde svara att minska TV-tittandet, jobba och städa mindre eller så. Just därför kunde jag urskilja svaret: Oro! Det var det korta och kärnfulla svaret. Sluta med oro! Oro tar tid. Oro tar energi. Oro gör sällan nytta. Inte ens när oron finns hos den ömma modern. Oro kan också smitta. Värre än kräksjuka. För visst har det funnits sådana utmanande dagar.

Tänk att jag trots mina svagheter fått uppleva så mycket gott med mina döttrar och fått och får så mycket tillbaka. Så tacksam!

Berätta om en händelse som format dig som kristen

Strax över 20 år var jag på min andra retreat. Mitt under en ensam promenad fattade jag plötsligt att jag aldrig är ensam. Det var som att simma och tro att jag är på djupt vatten, tills jag upptäcker att jag bottnar. Det är bara att sticka ner foten. Jag bottnar. Han finns där alltid. Då går det lätt att prata med honom närsomhelst och hursomhelst. Tänk att vi måste göra självkara sanningar till våra egna innan de blir verkliga.

Både du och din exman Johan betydde oerhört mycket för mig när jag var tonåring och ny i tron, sådana förebilder på olika sätt. Tack för er generositet och er tydliga tro. Men jag också vet att detta inte var en lätt tid i ert äktenskap och du var tydlig med det redan då, vilket jag tycker var så starkt, att du var tydlig med era blottor. Till slut blev det så att ni valde att gå skilda vägar, du levde sedan själv under flera år och har nu hittat din Anders. Vill du berätta något om den resan och kan du ge något ord på vägen till den som just nu står inför en separation eller skilsmässa?

Jag har alltid tänkt att vill man hitta en lösning på problemen så går det. Det går att få både himmelsk och jordisk hjälp. Vi sökte hjälp under tre perioder. Men sista gången var det för sent. När en part redan har bestämt sig, medvetet eller omedvetet, kan det vara för sent. Så sök hjälp i tid. Ofta behöver man hjälp att kommunicera och en ”tolk” kan göra underverk för att kunna förstå varandra.

Det kom ändå som en chock för mig och barnen. Sedan sorg. Den finns fortfarande till viss del. En familj går sönder och än idag saknar mina vuxna döttrar att inte kunna komma ”hem” – till samma hem som under uppväxten. Det gör ont att höra.

Efter ett tag kunde jag känna lättnad. Jag behövde inte kämpa mer. Nu gällde det att skapa ett bra liv för mig och döttrarna. Det gick bra. När yngsta var på väg att flytta hemifrån hade jag börjat be för min kommande make. Jag ville tro att han fanns. Det gjorde han! Tack och lov var Gud tydlig med att ge oss bekräftelse tidigt att vi hittat rätt. Med det i ryggen gifte vi oss redan inom ett år. 

Du var den första som gav mig begreppet ”Skörstark” och rekommenderade boken ”Drunkna inte i dina känslor”. Här känner jag ett sånt starkt systerskap med dig, att ha en skörhet och känslighet men samtidigt vara väldigt driven och passionerad, känna mycket för saker, projekt och människor. Vad innebär begreppet för dig idag? Hur kan din skörhet också vara din styrka?

Ärligt talat är jag just nu så trött på att vara trött och svag. Har alltid kämpat med trötthet, men senaste året har varit tufft med bland annat pappas stroke, för mycket på jobbet och mer därtill. Men att vara svag skapar ofta ett ödmjukt hjärta. En person som har lättare för att förstå andras svårigheter. Inkännande. Det är en styrka.

Till slut måste jag ju också ta detta med löpningen. Vet att du kämpat mycket med bristande tid och ork för träningen men nu fått något av en renässans på detta område! Så cool du är! Vad betyder löpningen för dig idag? Kan du ge någon uppmuntran för den som har svårt att komma igång med fysisk aktivitet?

Löpningen är ett måste för att jag ska må bra. Friskvård för kropp och själ. Löpning funkar bra för mig som inte vill ha någon tid att passa. Så kommer jag ut och oftast i naturen. Får jag dessutom avsluta med ett dopp i havet mår jag galet bra.

Det gäller att hitta något som man gillar. Men utan disciplin och motivation är det svårt att få till regelbundenhet. Vi är i grund och botten lata. Alla.

Det är ingen lösning att gifta sig med en ultramaratonlöpare som dessutom sprungit ALLA göteborgsvarv. Men vi uppmuntrar varandra och förstår att man måste prioritera träningen för att den ska bli av.

 

2 kommentarer

  1. Ååå vilket fint inlägg av mamman till en av min dotters bästa vänner..trots att dom inte ses så ofta.. Emilia och Hanna finns ett djupt band mellan dom som är såå välsignat🙌🏼

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *