Morsornas adventskalender – lucka 5

Idag ska ni få träffa en kvinna jag känt i 22 år. Jag var tio, det var inte hon… Hon är egentligen mamma till mina extrasystrar så på ett sätt är hon ju min extramamma. Och så är hon är mina föräldrars nära vän, våra familjer har alltid umgåtts väldigt mycket.
Men nu för tiden är hon även en god vän till mig, trots våra 18 år emellan.
Malin, och hennes man Håkan, är några av mina främsta förebilder när det kommer till det här med att stadga sig och våga tro att Gud också vill att vi ska stanna kvar. Det är tufft, men det är rätt, liksom. Hon är också en hejare på att hålla ihop familjen och det här vill jag idag att vi alla ska få höra mer om!

Malin! Jag är ju i princip uppväxt i ditt hus och vet mycket om dig. Hur kommer det sig att era ljuvliga familjemiddagar varje söndag prioriteras så? Ska tilläggas, familj som familj i ert hus; vänner, nyinflyttade och så blodsfamiljen.

Jag är uppvuxen med klassisk söndagsmiddag. Jag minns hur jag under hela min uppväxt vaknade på söndagsmorgonen och kände doften av brynt kött och lök – när mamma förberedde dagens middag. Ofta dök mormor och morfar sedan upp framåt kvällen och så åt vi tillsammans. Detta har jag tagit med mig. Att söndagens middag är speciell.
Eftersom vi bott långt ifrån familj och släkt så har vi skapat vår egen ”familj” här i Skåne.
Håkan, som pastor, jobbar nästan alltid på söndagens förmiddag och vi har som en överenskommelse att jag får råda över tiden efter att vi varit i kyrkan. Ska vi bjuda hem någon? Vem?
Ofta har jag nån plan om vad vi ska äta och det är inte ovanligt att jag under gudstjänsten sitter och ”känner in” om jag ska kolla av med några om det vill komma och äta.
Jag älskar verkligen att samla ihop människor, olika åldrar, familj och vänner. Jag vill också tänka att söndagen är veckans första dag. Detta blev särskilt viktigt för ett antal år sen då söndagen, under en period, ofta hade med sig jobbångest inför måndagen. Då blev söndagsmiddagen, med familj och vänner, ett sätt att återerövra söndagen och att göra den till något riktigt bra!

Du har en otroligt tät relation med dina (fantastiska) döttrar. Hur får man det? Vad är dina bästa tips?

Vi är otroligt tajta i vår familj! Vi har väldigt roligt ihop och vi är också viktiga för varandra.
Vi pratar mycket. Vi umgås mycket! Vi bekräftar varandra.
Genom åren har det alltid varit viktigt att vi först och främst är föräldrar.
Som förälder tar jag fullt vuxenansvar – stöttar, utmanar, uppmuntrar, accepterar… älskar villkorslöst och ger trygghet.
Mamma-dotter-relationen har ju också vuxit och utvecklats genom åren och idag har jag två vuxna döttrar som är fantastiskt fina unga kvinnor – kloka och smarta, självständiga samtidigt som de är måna om att dela med sig av sina liv och gärna vill involvera oss i viktiga beslut. Och det har blivit ömsesidigt med åren. De är båda kloka röster in i mitt liv idag. Det är fantastiskt att ha vuxna barn som man står nära!

Nu är ju dina barn supervuxna, 25 och 28 år, och en har precis gift sig. Hur kändes det?

Det kändes fantastiskt roligt! Ett så lyckligt brudpar, en fantastisk vigselgudstjänst, lyckad fest. Lite som att promenera längs ”memory lane” för oss föräldrar. De har ett liv tillsammans framför sig nu, det är riktigt fint!
Att se sin dotter lycklig och trygg tillsammans med sin livskamrat är otroligt fint för mig som mamma.

Vad har genom åren varit mest utmanade med att vara mamma?

Utmaningarna har såklart växlat genom åren. Det jag minns tydligt, från när jag först blev mamma var allvaret kring att nu har jag ett barn som jag är ansvarig för. Min egen dödlighet blev uppenbar. ”Nu måste jag leva tills de är vuxna”. Det var ju inte något jag direkt gått och funderat på innan.
De största utmaningarna har i princip alltid hängt ihop med hur barnen mått – när de haft tuffa passager som de på olika sätt gått igenom i sina liv där man som förälder egentligen bara vill ”trolla bort” allt jobbigt men där det varit viktigt att finnas till på bästa sätt i just den situationen.
Den största utmaningen för mig personligen har nog varit i samband med deras frigörelse – att inte bli för ängslig för relationen och kärleken i växlingen mellan barndom och vuxenliv. Att våga fortsätta vara tydlig och förälder i vissa situationer och att inte oroa sig för att relationen (kärleken) då förstörs. Jag har alltid haft otroligt svårt att vara osams med mina barn – men ibland är man inte sams och man är ändå familj och älskar varandra.

Du och din man upplevde att Gud kallade er till Skåne och sedan till Landskrona i mitten av 90-talet. Vad var din känsla då? Att lämna Stenungsund, med trygghet och familj, med ett litet barn.

När vi lämnade Stenungsund, där vi båda är uppvuxna och har all familj, när vår första dotter var knappt 2 år var det på många sätt ett äventyr. Jag hade tagit min socionomexamen och vi köpte hus. Avståndet, ca 30 mil, blev tydligare efter hand – inte minst känslomässigt. Det praktiska, att så småningom ha två småbarn och ingen familj i närheten, minns jag inte som en så stor utmaning. Däremot att barnen inte hade den nära familjen omkring sig var tufft – och det blev ofta ledsamma avsked efter att vi tillbringat helger tillsammans.
Sen måste jag säga att min mamma var helt fantastisk på att ha en nära relation till barnbarnen trots de 30 milen. De hade daglig kontakt och att vara med mormor var lika tryggt som att vara med mamma.

Finns det någon tid i ditt liv som varit avgörande för din tro? Kan du berätta om den?

Naturligtvis tonårstiden när jag kom till tro men jag måste säga att de senaste, snart 25 åren, som gått sedan vi startade församlingen här i Landskrona är avgörande för min tro. Att tron fortfarande är en så stor och viktig del av mitt liv. Att leva och dela tron tillsammans med människor i min församling. I livets alla ”ups and downs”.

Hur kommer det sig att ni (för alltid) stannar i Landskrona?

Varken jag eller Håkan kommer från en kyrklig miljö. När vi så småningom (efter att ha blivit frälsta inom Svenska kyrkan) hamnade i ett frikyrkligt sammanhang lockade det oss inte alls att bli en pastorsfamilj som flyttade vidare efter ett par år på varje ställe. Vi tyckte inte det var självklart att våra barn skulle behöva flytta runt med oss. Vi är familj först.
När vi startade församlingen (Andrea var 5 år och Hanna 2 år) visste vi att vi ville finnas i ett långsiktigt sammanhang. Nånstans tror jag att vi redan där och då faktiskt anade att Landskrona nog skulle kunna vara på livstid. ”Ni ska kalla Landskrona ert hem” var ett av tilltalen som kom när vi stod inför det stora beslutet kring församlingsplantering.
Som unga människor i kyrkan levde man alltid med utmaningen ”är du beredd att bryta upp, för Guds kallelse?”. När vi flyttade till Landskrona blev det tydligt för mig att vår kallelse istället var ”är ni beredda att stanna kvar?”.
Vi är beredda att stanna kvar. Att bygga en församling tar tid. Vi lever i vår drömförsamling – i alla med- och motgångar, i alla utmaningar och i alla glädjeämnen.
Håkan är ju en oerhört uppskattad pastor, ledare och predikant. Naturligtvis har det kommit förfrågningar om andra tjänster genom åren. Vi bestämde för ett antal år sedan att om någon kallar Håkan till annan tjänst – och har lagt tid i bön för detta – så behöver vi naturligtvis ta detta på allvar och också pröva det. Genom det så har vi därför gång på gång också fått säga ja till Guds fråga om vi är beredda att stanna kvar, i Landskrona. Vi är inte kvar av slentrian. Vi har fått säga ja till kallelsen, och allvaret i, att leda vår församling igen, och igen!

Och slutligen. Vad är det bästa på julbordet?

Det blir inte riktig julafton om inte huset doftar av en nygräddad Janssons frestelse. Den är nog faktiskt bäst på julbordet!

3 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *