Morsornas adventskalender – lucka 7

I lucka nummer 7 är jag stolt att presentera en kär gammal vän, Emelie.  Emelie är en av de mest stabila och genuint coola människorna som jag känner. Hon sitter lugnt och dricker kaffe när hennes barn klättrar i berg och kan tydligt och klart redogöra för sin tro på de mest oväntade ställen. En tydlig och trygg person som vet vem hon är.

Vi två blev (kanske lite ofrivilligt) ett ”par” då vi båda kom till tro som tonåringar och vi var de enda ungdomarna i kyrkan (!). Vi var konfaledare, sjöng i kör, ledde lovsång och startade ungdomsgrupp (för det fanns ju ingen!)  

Men trots att vi kanske inte är särskilt lika eller egentligen medvetet valde varann så möttes vi i Gud. Det har känts så skönt att veta att det åtminstone finns en till människa i samma ålder som också tror på Gud, inte bara gamla präster och gråhåriga tanter. Tillsammans har vi åkt på läger, spanat på killar och försökt att dela med oss av vår tro till kritiska öbor (på vår hemö, Orust). Vet inte riktigt vart min tro hade tagit vägen utan henne! 

Hanna, Alexander, Amanda och William med sin mamma Emelie

Emelie heter jag. Jag är 33 år gammal och bor med min familj strax utanför Svanesund på Orust. Jag är gift med Johan och tillsammans har vi fyra barn som heter Alexander (9), Amanda (8), William (5) och Hanna (3).

De senaste åren har ägnats åt att plugga, och sen i somras arbetar jag som förskollärare på en avdelning med 3-5-åringar. På fritiden är jag med familjen, träffar nära och kära, tar en promenad eller pysslar med hönsen.

Hur gör du för att hålla liv i din tro?

Mitt liv är ganska intensivt. Från det att klockan ringer på morgonen är det oftast fullt upp tills barnen lagt sig på kvällen. Samma som i de flesta barnfamiljer,antar jag… Mycket i mitt liv kräver att jag är effektiv. Jag gör sällan en sak åt gången, det hinns helt enkelt inte med.

Ett liknande mönster kan jag se i hur jag umgås med Gud. Jag ber i farten; i bilen, i duschen eller när jag skalar potatis. Oftast inte så fokuserat, men det är så det får vara just nu. Jag läser Bibeln i smyg i telefonen samtidigt som jag nattar yngsta dottern. Nattningar kan ju ta sin lilla stund… Vi försöker få till att be aftonbön tillsammans med barnen på kvällarna. Ibland lyckas vi, ibland inte.

Vi går till kyrkan och träffar kristna vänner. Ja, typ så ser det ut. En dag är allt säkert annorlunda och jag har all tid i världen. Just nu försöker jag njuta av allt som livet ger idag! Och där; mitt i vardagen när allt snurrar fort och dagarna avlöser varandra, där är Jesus nära just mig!

Berätta om en händelse som format dig som kristen?

I början av juni i år fick jag veta att jag hade cancer. Jag hade en tumör på undersidan av tungan. En tumör som läkarna sa att de med all sannolikhet skulle kunna få bort helt och hållet. En tumör som jag, oavsett vad läkarna sa, trodde skulle ta mitt liv. För cancer skördar så många offer; varför skulle just jag klara mig? Att bli sjuk och att tappa kontrollen över mitt eget liv, det gjorde något med mig. Det var tungt att tvingas genomgå en operation utan att veta hur funktionen skulle se ut efteråt. Hur mycket av tungan som skulle vara kvar. Vad maten skulle smaka. Om jag skulle kunna prata. Jag minns att jag googlade teckenspråkskurser, för att sedan gråtande ge upp när jag påmindes om det meningslösa i att lära sig ett språk som ingen annan kan förstå.

Det var många som bad om ett helande för mig. Vi hoppades förstås att Gud skulle ta bort cancern innan operationen. Att Han som har all makt skulle låta mig bli mirakulöst frisk, så som Han gjort med många andra före mig. Det blev inte så, och även fast operationen var lyckad och all cancer är borta så har det varit (och är delvis fortfarande) svårt att komma förbi varför… Varför gjorde inte Gud ett mirakel med mig? Jag tror att Han kan. Jag tror att Han vill. Så varför? Samtidigt vet jag ju att bedjande människor går igenom svårigheter precis som alla andra; det är bara att ta en titt runt omkring så blir det uppenbart. Ändå var det svårt när det kom så nära. Nu handlade det ju om mig!

Ett tag efter operationen började jag må dåligt. Jag sov inte, grät mycket och oroade mig över både sjukdomen och tungans funktion. Jag gick igenom någon sorts process att acceptera hur cancern påverkat mig, både kroppsligt och själsligt. Någon gång under den här tiden började jag be på ett annat sätt. Samtalet med Gud blev mera resonerande, och jag upplevde att Han lade ner svar i mitt hjärta. Ett nytt sätt att förhålla mig till livet. Till Gud. Till omständigheterna som omger mig. Min tro har förändrats under det senaste halvåret. Gud svarade inte på bönerna på det sättet jag hade önskat, och jag undrar om jag någonsin kommer sluta fråga Honom varför. Jag sörjer min gamla tunga varje dag. Jag saknar att kunna fukta mina läppar. Jag saknar förmågan att känna smak och temperatur långt fram i munnen. Jag saknar att kunna tala obehindrat utan att bli stel och trött i tungan. Gud svarade inte på det sätt jag ville men Han har varit nära genom allt, även de dagar då jag undrat var Han varit. Kanske särskilt då. Jag upplever mig närmare Honom nu. Jag förstår inte allt, men Jesus bär genom svårigheterna.

Vad är den största utmaningen med att vara mamma?

För mig har utmaningarna varierat ganska mycket under de år som gått sedan jag blev mamma för första gången. Jag kan förundras över de stora känslor som barnen väcker i mig. Det finns ingen på jorden som jag älskar på samma sätt som jag älskar mina barn; varje stund och oberoende av vad de gör. Samtidigt finns det ingen annan som kan få mig så stressad och irriterad som dessa älskade små kan, alla på sitt eget lilla vis… Som om de vet exakt vilka knappar de ska trycka på. Min största mammautmaning har att göra med just detta. Att jag inte riktigt räcker till och att tålamodet sviker. Att orka hantera syskonbråk, morgontrötthet och diskussioner om allt från skärmtid till matvägran kan vara kämpigt, och särskilt kännbart har det varit under det senaste halvåret då jag haft fullt upp med mig själv och mitt eget mående. Egentligen är det väl just stress över att inte räcka till som varit den största utmaningen hela tiden, men nog ändrar prövningarna karaktär när barnen blir fler och äldre.

Du är ju fyrabarnsmorsa (!). Så impad över hur cool du är som mamma! Varm och tydlig. Säger till utan krusiduller men har alltid en öppen och varm famn för alla ungarna. Har du alltid velat ha många barn? Vad är ditt bästa ”life-hack” för att få vardagen att gå ihop? Och vad är det bästa med att ha fyra ungar?

Jag har aldrig varit främmande för att ha många barn, men vår grundplan var ändå att vi ville ha två. Det var först när vi redan hade de två äldsta som vi upptäckte att vi längtade efter fler. Nu är vår yngsta snart tre år, och både jag och Johan är helt nöjda med barn.

Det bästa med att ha fyra barn är att de har varandra. För även fast det bråkas och kivas en hel del så är syskonen också kompisar. De umgås tillsammans och hittar på saker. Barnen får lära sig att samspela med varandra och öva på att kompromissa. En annan bra sak med att vara småbarnsförälder länge är att man vet när man är klar. Eller så var (är) det för mig i alla fall. Efter att ha fått fyra barn på sju år så känner jag med hela kroppen att jag är klar. Inga fler graviditeter. Inga fler förlossningar. Inga fler mjölkstockningar. Ja, ni fattar…!

Life-hacks alltså…? Jag är inte helt stolt över det, men jag måste vara ärlig och säga skärmar. Faktiskt. När jag ska få iväg alla barnen på morgonen och kan skicka ut de två äldsta till bilen med varsin telefon så att jag kan göra de små iordning i lugn och ro. Eller när vi kommer hem på eftermiddagen och alla är både trötta och hungriga och jag måste ha mina händer för att få mat på bordet. Då är jag innerligt tacksam för iPads, telefoner och TV-apparater. Inom rimliga gränser tror jag att man måste vara lite förlåtande mot sig själv. Göra det man behöver för att få livet att funka. Det finns många goda anledningar att begränsa både barnens och sin egen skärmtid men vid vissa återkommande moment i vardagen är skärmarna det som räddar från fullkomlig härdsmälta, åtminstone för mig.

2 kommentarer

  1. Åh Emelie! Så fint och starkt skrivet. Tror att många undrar hur man skulle fixa en sådan period som du har varit med om. Du beskriver det som jag vill ska hända när det som man helst vill ska hända inte händer dvs ett mirakulöst helande. Att få vara med om att det bär ändå och relationen till Gud växer och djupnar.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *