Morsornas adventskalender – lucka 10

Bakom lucka 10 finns min gamla vän och vapendragare Sara Karlsson Löfgren. Vi umgicks mycket under tiden kring gymnasiet men sedan dess har vi inte haft mycket kontakt. Det senaste åren har vi börjat få inblick i varandras liv via sociala medier och jag har förundrats över Saras öppna och ärliga sätt att berätta om föräldraskapet via instagram. Hon visar så många sidor av hur det faktiskt är.  Därför har jag bett henne berätta om hur det är att vara mamma och inte minst, hur det är att bli förälder genom adoption. 

Jag är Sara, 36 år gammal. Född och uppvuxen i Klippan, men efter 15 år i Malmö på ett ungefär (vem kan håla räkningen när åren rusar…!) så tycker jag att jag kan kalla mig Malmöit. Jag bor i ett hundra år gammalt hus i gamla Rosengård tillsammans med min man Samuel och våra två pojkar. Jag jobbar med barn och ungdomar i St Matteus kyrka i Malmö, men är just nu adoptivföräldraledig. Som det ju såklart inte heter, men jag tänkte att det kunde vara ett lite fyndigt sätt att halka in på vad jag tänkte dela med mig kring.
Jag och Samuel firade vår 13e bröllopsdag för ett par veckor sedan – jag glömde som vanligt bort det och blev chockad och precis lagom skamsen när Samuel kom hem med rosor och bubbel… Men han har ju hunnit bli van vid detta laget. Nåja, det var ett sidospår. I alla fall hade vi hunnit leva ihop ganska länge innan vi blev föräldrar. Det är år som för oss inte alls färgats av barnlängtan. Men en dag började jag längta. Jag sög på känslan ett tag och den höll sig kvar. Jag har så länge jag kan minnas burit med mig tanken på att adoptera, så när jag tog upp idén om att starta större familj med Samuel så slängde jag liksom in det förslaget först. Vi hade såklart pratat om framtidsdrömmar och barn genom åren, och jag hade säkert nämnt adoption någon gång. Men jag visste inte hur Sam kände, för det biologiska, att för vidare sina gener kan vara en väldigt stark önskan, eller liksom grundkänsla, för många. Men Samuel bara: ”Hmm… låt mig fundera lite.” Typ. Och så nästa dag hade han kollat upp hur man går tillväga och anmält oss till den obligatoriska ”Föräldrakurs inför adoption”. Jag är så tacksam att våra hjärtan var synkade i detta! En sak kan jag säga redan här. Utan Samuel hade jag inte klarat mig igenom adoptionsprocessen. Det är så mycket papper och byråkrati att ta sig igenom, att jag blir svettig bara jag tänker på det här och nu framför datorn!  Och jag vet att vi hade en lyxig och smärtfri väg fram till vårt beslut att adoptera – för de flesta jag känner är det många långa år av väntan längtan och sorg innan man får sitt längtansbarn!
Jag tror att många känner till att adoptionsprocessen kan vara väldigt lång från start till mål. Det beror på vilken adoptionsförening* man väljer, vilket land, vilket barnhem och vilka special needs man är öppen för. Och om man själv har hälsan med sig och en stabil vardag. Vår process var ruskigt snabb, lite längre än en elefantgraviditet bara.  Vi fick frågan om vi ville bli ”pilotfamilj” och skicka våra handlingar till ett nytt samarbete med ett barnhem i Tainan i södra Taiwan och sa ja till det. 
Här följde sedan en tid som jag vill kalla ”den lättare väntan”. Väntan på barnbesked, det samtalet då vi föräldrar som önskar ett barn får veta att vi matchats med ett barn som behöver föräldrar. Det absolut galnaste samtal man kan få.
En dag i Juli 2013 var jag på utflykt med 70 glada vilda barn på Ven när mobilen ringde. Det var Sam, och jag blev lite irriterad eftersom jag var mitt i jobbkaoset. Men man vågar inte missa några samtal i väntanstiderna, så jag svarade. En liten pojke väntade på oss i Taiwan! Filerna med information och bilder var skickade till oss och så snart jag kom hem skulle vi öppna dem tillsammans… Lilla Shams som jag just då gick och höll i handen hann bli väldigt orolig över en plötsligt gråtande Sara, men blev sådär kort och gott barnglad när jag berättade vad som hänt. ”Jaha, var det bara DET… Nu går vi och badar!” 🙂 Det var den absolut långsammaste arbetsdag jag varit med om. När jag äntligen kom hem hade Samuel väntat på mig i många långa timmar, men tillslut kunde vi öppna mailen och se vår fina pojke för första gången! 
Då var han 1,5 år. Det skulle ta ett halvår till innan vi fick nästa telefonsamtal om att det var dags att resa. Detta är för mig ”den svårare väntan” med uppdateringar via mail och nya bilder en gång i månaden. Han fanns ju där, bara en flygresa bort, och behövde en familj, och här gick vi och väntade. Det positiva med denna väntan är att han fick tid att växa i oss. Det låter klyschigt, detta citat som man ofta hör inom adoptionsvärlden: mitt barn växte inte i min mage utan i mitt hjärta. Men klyschor är ju just det av en anledning.
I februari 2014 gjorde två väldigt väldigt nervösa blivande föräldrar den långa resan till Taiwan. Vi hade några dagar att turista runt i en mycket vacker stad och hinna få rätt på jetlagen innan vi skulle få träffa Jona. 
Den stora dagen kom, och jag och Sam nojjade runt på hotellrummet, provade olika kläder och mådde illa av nervositet hela förmiddagen. Jag minns att vi satt i taxin och liksom panikskrattade på väg till barnhemmet. Jag minns när barnskötarna kom in med honom i det lilla rummet där vi satt och att han var ledsen. Men jag minns nästan ingenting av vad som sades, eller kring alla dokument de gick igenom eller vad vi sa. När vi kollar på bilder från den dagen ser Samuel ut som att han är i en annan värld och jag har ett och samma leende på mig hela tiden. Det var en otroligt omtumlande upplevelse. Plötsligt lyfte någon över Jona till mig, och jag tog lite klumpigt emot honom. Vi gick ut på gården för att leka lite. Vi hade fått veta att vi skulle komma tillbaka till barnhemmet några dagar i rad för att han skulle få lära känna oss lite långsamt. Men efter en stund sa tolken att de hade ringt efter en taxi åt oss alla tre..! Så sedan satt vi i taxin på väg tillbaka till hotellet med vårt barn sittandes i mitt knä, liten, rädd och knäpptyst. 
Vi tänker ofta på de allra första dagarna. Om de var omtumlande för oss vuxna, går det ju inte ens att föreställa sig hur det var för en nästan 2åring vars hela värld bryts upp så drastiskt för andra gången i hans liv. Men så började leenden spricka upp, och hans busiga pigga jag trädde fram. Och det var underbart! Personal från barnhemmet kom och besökte oss på hotellet flera gånger och sakta men säkert började vi lära känna varandra i vår nya lilla familj. Kärleken till denna lilla kille bubblade i våra bröst från första dagen och kommer fortsätta bubbla för alltid och evigt.   
Efter ett par veckor var vi tillbaka i Sverige. Den första tiden hemma var utmanande, då vi verkligen längtade efter våra vänner och familjer, men för en adoptivfamilj finns det ett stort behov att avskärma sig och öva på att vara familj, att ha föräldrar. Det var faktiskt svårt för oss som haft ett stort socialt nätverk, att stänga av så helt som vår pojke behövde. Vi hade trott att jag skulle vara den som tog det lättast och ändå bara ville vara hemma med familjen. Samuel hade å sin sida under hela adoptionsväntan oroat sig för hur han skulle klara av att ställa om sin vardag så mycket som ett barn uppenbart skulle kräva. Men det blev precis tvärt om – jag kämpade mot känslan att förlora mitt ”gamla liv” och Samuel hade mycket lättare att acceptera och njuta av förändringen. Det var fler saker vi inte var förberedda på, trots alla kurser och samtal man har i denna process. Alltså ingen kan ju förbereda sig helt på att bli förälder. Men att bli föräldrar till en springande busig färdig 2 åring  hade vi absolut inte greppat vad det skulle innebära! (Ni som haft en sådan vet ju) Men så är väl första barnet ett experiment i de flesta familjer och ändå blir det allt som oftast vettigt folk även av dem 😉  (Äldsta systern själv och är i alla fall halvvettig.)
Tre år gick och vi hann bli rätt skapliga föräldrar, och vår pojket trygga nätverk blev större och större. Vi kunde göra mysiga semestrar som familj, jag och Sam kunde få lite tid för bara oss medan Jona fick lyxtid med någon av våra föräldrar… Men då tyckte vi ändå att det var en bra idé att börja om igen på ny kaoskula, och satte igång en ny process för ett syskon.

Så för ett år sedan fick vi på nytt uppleva alla känslostormar som ett barnbesked innebär. Denna gång hade vi förberett oss på ett lite äldre barn, men fick istället besked om att en liten plutt på 9 månader väntade på oss. I Maj gjorde vi på nytt resan, till samma stad och barnhem, men med en blivande storebror i flygsätet bredvid. Denna gång var vi mest nervösa över hur Jona skulle klara resan (han är inte särskilt stillasittande) och hur det skulle vara för honom att komma tillbaka. Det blev en fantastisk resa, om än fruktansvärt varm och fuktig. Jona var så stolt över att vara tillbaka i Taiwan och trodde att han visste var allting låg och att han kunde prata kinesiska. På barnhemmet blev han mottagen med sådan värme och glädje att det satte stämningen för hela vistelsen där! Vi hade hunnit vara föräldrar flera år och mötet med lillebror kändes lugnt och tryggt, och efter lite lek på gården somnade han nöjd i Samuels famn. Även denna gång åkte vi tillbaka till hotellet direkt. När lillebror Aron under de första dagarna kände sig orolig hade han en storebror att kolla på – en fantastisk guide till vad och hur vår familj är..!…
Den stora utmaningen med barn nummer två har för mig varit Att Räcka Till. Jag gör inte det, och den känslan har varit mycket tung att bära. 6 månader in i min föräldraledighet drunknar jag fortfarande i den känslan de flesta kvällar när barnen somnat och jag däckar i soffan. Jag vet att detta även gäller bioföräldrar, men det är så många extra faktorer för en adoptivförälder. Vi har så mycket information om adoptivbarns behov av närhet och anknytning och att få bli burna, få reagera och regregera. Kanske finns det en känsla att man vill ”ta igen” den tid man förlorat innan man fick varandra. För vår stora pojke fanns vi där hela tiden. Två vuxna redo att vara med på varje steg och känsla han gick igenom. Det är ju en enorm omställning för honom att få ett syskon och helt nya behov och känslor dyker upp. Och så lillebror som inte får i närheten av den tid och uppmärksamhet som storebror fick. Han får liksom bara hänga med på allt. Hämta lämna, fixa, sova, städa, lekdejter… Mitt i detta ska vi dels sova alldeles för lite, reda i fortsatt pappersarbete för den svenska juridiska processen, medborgarskap, föräldrapenning som strular, socialhandläggarens besök och uppföljningsrapport och alla läkarundersökningar… 
Jag har gett uttryck för min otillräcklighet många gånger på Instagram, och fått många varma uppmuntrande tillrop. Men det bästa var när en mycket klok trebarnsbiomamma som verkar ha sån full koll på läget berättade om sin ”tvåbarnschock”. Hur hon kämpade de första månaderna och att hon tänkte på oss. Jag behövde det där ordet, det passade mig bra. Tvåbarnschock. Under de senaste månaderna har jag hamnat i samtal med så många föräldrar som kämpar. Eller minns hur de kämpade innan man hittar en någotsånär välfungerande vardag. Att inte vara den enda supersunkiga mamman i världen är en enorm tröst! 🙂 Vi kan vara sunkiga tillsammans och alldeles fantastiska morsor tillsammans, och de båda sidorna går hand i hand för de allra flesta har jag upptäckt…
Sådär ja. Nu har jag eventuellt avskräckt dig som gått och funderat på att adoptera. Eller få barn på andra sätt också för den delen. Men jag tänker att den som läser detta med stor sannolikhet är mamma, och då VET man, att oavsett allt är det så sjukt värt. Den oändliga kärlekens historia som börjar när man får barn. Den som är allra starkast när barnen sover, och man även efter en helt förfärlig dag då man varit mer monster än mamma står och tittar på dom, och bara: Ååååhhh! Så myyyysiga dom är ändå!

(Här kommer en till parantes. Jag delar ganska mycket kring vår adoptionsresa, och man får gärna fråga precis vad som helst. Speciellt om man går i adoptionstankar!Handlar det om någon del av berättelsen som vi tycker våra barn får äga själva, så säger jag det. Barnen är än så länge bara stolta och eller ointresserade av att de är just adoptivbarn. Men andra familjer kan känna helt annorlunda. Ibland kan man vara så nyfiken på adoptivfamiljer och deras ofta känslostormande resa till föräldraskap att man frågar lite för intimt lite för snabbt. Och om man känner att en vän/person är öppen för att dela med sig, kom ihåg att aldrig använda orden ”riktiga föräldrar” kring barnens bioföräldrar. De riktiga föräldrarna är ju vi såklart! Det är mitt topp-tips.)

4 kommentarer

  1. Så fint att läsa Sara! Du är så bra på att beskriva så levande och fånga det där med föräldraskap. I min nya tjänst på familjecentral ska jag bjuda in dig som förändra-proffs!
    (PS. Visst har du väl ändå fyllt 37 o snart 38 ❤️?)

    1. Haha!! Jag ÄR verkligen 37 och mkt snart 38! Då har jag ändå läst igenom texten ett par gånger ??

      Och tack för föräldrapeppen Maria ?

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *