Morsornas adventskalender – Lucka 11

I dagens lucka: Elisabeth West, en kär vän från vår tid på Vikbolandet. En kvinna som vågar vara tydlig i sin tro och sin längtan efter mer av Gud. Hon har varit initiativtagare till många av våra bönestunder och bönesamlingar för EFS-föreningen på Vikbolandet; bönevandringar i samhället, bönedygn och undervisning om bön. Att vara en förebedjare och uppmuntra människor till bön är inte alltid lätt men så viktigt. Jag är så tacksam att jag hade henne i min församling och att vi blev nära vänner.

Dessutom har hon tillsammans med sin Gunnar uppfostrat två väldigt fina unga män med hjärtat på rätta stället (jag vill skriva ungdomar då jag haft dom som ungdomar…men dom är ju (typ) vuxna nu), Simon och Tobias; Bra folk hela familjen alltså!

Jag heter Elisabeth West och bor på Vikbolandet. Jag jobbar som handläggare på Norrköpings kommun. Jag är gift med Gunnar och vi har två vuxna söner. Jag har mitt andliga hem i EFS på Vikbolandet.

Hur gör du för att hålla liv i din tro?

Jag försöker ta tid för bibelläsning och bön. Jag firar också gudstjänst regelbundet. Jag läser bra kristen litteratur, just nu läser jag James Martins bok ”Söka och finna Gud i allt”.  Jag brinner för bön och deltar gärna i bönekonferenser.

Vad är den största utmaningen med att vara mamma?

Eftersom mina barn är vuxna, så har föräldraskapet blivit annorlunda. Jag försöker stötta mina söner i det som de stöter på under livet. Det kan vara allt från att ge stöd och råd i olika situationer till att hjälpa till med flytt. Det kan också vara att be för till exempel arbete och bostad.

Berätta om en händelse som format dig som kristen?

Jag gick en själavårdsutbildning på Liljeholmens folkhögskola för att jag ville få verktyg i förbönstjänsten. Upptäckte att det blev en resa tillsammans med Gud. Gud fick jobba med olika saker i mitt liv. Det gjorde att jag fick en djupare relation till Jesus.

När vi kom till Vikbolandet insåg jag att du hade ett hjärta för bön. För mig var det väldigt viktigt att ha dig som bönevän både som ”mig själv” och i tjänsten. (Så är det fortfarande även om vi inte längre är så nära varandra geografiskt så skickar jag alltid brådskande och brännande bönemännen till Elisabet.)

En stabil och trygg vän som tar bönen på allvar det borde alla präster och pastorer få ha i sin närhet; Ja och alla andra med för den delen! Tack Elisabet för detta! Som jag förstått var det en form av kallelseupplevelse du fick senare i livet att bli förebedjare och ta din bön mer på allvar. Var det något särskilt tillfälle som var viktigt eller några särskilda personer som lett dig till den ”bönetjänst” som du har idag? Och har du någon uppmuntran till den som längtar efter att tjäna i bön?

Jag har alltid uppskattat att ha någon form av bönegrupp där man kan dela glädje och sorg. Jag har också varit förebedjare vid gudstjänsterna i missionshuset. För cirka 10 år sen växte längtan att be. Något år tidigare hade jag gjort ett gåvotest (Gåvornas 3 färger) där bönen var en latent nådegåva, men jag fick en stark längtan efter att få växa i nådegåvorna. Jag kom i kontakt med Sverigebönen och vi började med Nationaldagsbön i missionshuset. Det innebar att bön för Sverige blev viktigt. En person som har betytt mycket för mig är Kerstin Oderhem. Hon uppmuntrade mig och bjöd in mig i olika bönesammanhang. Gud har också lett mig till att jag fått kontakt med bedjare i landet.

Min uppmuntran till den som längtar att tjäna i bön är att hitta bönevänner, lära av erfarna bedjare, läsa böcker om bön och att åka på bönekonferenser. Det har gett mig mycket.

Något annat jag tänker på när det handlar om dig och Gunnar är er generositet och ert varma hem. Ert matbord har vi besökt otaliga gånger, ibland trerätters och ibland enkel smörgås men alltid goda samtal med mycket värme och humor, kvällarna avslutades ofta med bön i er soffa. Har du något råd eller uppmuntransord att ge till den som tycker det är svårt och kanske kravfyllt att bjuda hem människor?

Min första tanke är att jag är van hemifrån att ha ett öppet hem. Mamma och pappa bjöd ofta hem predikanter på fika efter gudstjänsterna och släkt och vänner kom ofta på mat och fika. Det var liksom självklart på något sätt. Gunnar upplever också att hans barndomshem var öppet för gäster.
Det här har väl gjort att vi tillsammans tycker om att bjuda gäster. Jag vet att många tycker att det är jobbigt att bjuda gäster för att man inte har städat huset. Gunnar och jag har för det mesta hjälpts åt med städningen, så det har inte varit något hinder. Jag tycker om att laga mat och baka något gott, så det har alltid varit kul att laga något säkert kort eller att testa något nytt. För mig är måltiden en gemenskapsform och jag tycker om att umgås med mina vänner i en mindre grupp.

Mitt råd är att bjuda hem och umgås med sina vänner på det sätt som känns bekvämt: en enkel fika, hämta pizza eller varför inte knytkalas. Det viktigaste är att man umgås och delar livet.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *