Morsornas adventskalender – lucka 12

Nu är vi halvvägs till julafton, kan ni tro, och tiden bara rusar iväg. Idag ska ni få möta en av mina förebilder i just det där med att… INTE rusa iväg. Eller, det kanske hon gör, men hon har ett magiskt sätt att säga stopp till sin knopp när den skenar iväg. 

Jag lärde känna Maria för kanske två år sedan, men jag vet att hon och hennes underbara make Anders, vetat vilka vi är i många fler år. Det första hon sa till mig och Emanuel, när hon kom till vår kyrka, var:
– TACK för ert arbete med våra barn på Bosarp!
Vi fattade ingenting, för oftast är det så, att vi känner barnen som kommer på läger, men inte föräldrarna (de har alltså skickat sina barn på läger genom åren).
Och detta är så typiskt Maria! Hon uppmuntrar en något kolossalt! Maria är en riktigt cool kvinna som för ett gäng år sedan sa upp sig och startade eget med en vän. Och så är hon sådär härlig som bokar in sina vänner på mysiga frukostar, bruncher och luncher runt om i Skåne för att få träffa dom (oss). Älskar det!

Maria, du är ju något av en förebild för mig. Kan du gissa varför?
(Det är extremt tyst från Marias sida).
Då berättar jag det istället! Jo. Du är alltid så glad och välkomnande, mot ALLA. Jag är så imponerad över hur du lyssnar med sådant intresse, både på vuxna och barn. Dessutom är du mästare på att inte bränna ut dig trots ditt höga personlighetstempo och det har jag verkligen försökt anamma det senaste året. 

Berätta, hur gammal är du? Och berätta lite kort om din familj.
Jag är 52 år, gift med Anders och har en dotter som är 23 år och en son som är 19 år. Just nu bor alla fyra hemma en period igen, och det är väldigt roligt med den energin i huset!

Du har ett så stort hjärta. Du lyssnar alltid och vill alltid höra mer. Du är bundis med mina kids (det ger alltid extrapoäng) och både du och din make har ett så genuint engagemang och brinnande hjärta för Jesus. Hur blir man sån?!
Jag har alltid tyckt att det är väldigt roligt att lyssna på människors tankar och erfarenheter, långt innan jag fick barn. Det har präglat mitt sätt att vara förälder och även hur jag umgås med andras barn såklart.
Jag gillar att höra hur mina barn upplever det som händer i livet, vad de vill göra och vad de tycker är roligt. Det har varit viktigt för mig att inte styra dem med hur jag tycker att de borde tänka, känna och agera, även om jag såklart vill finnas där med råd och stöd när de behöver det. Jag tycker om att hjälpa dem att tänka efter själva med hjälp av mina frågor, inte mina svar.
Något av det roligaste jag vet är att umgås med barn och lära känna dem. Man lär sig också så mycket av dem! Anders och jag delar den glädjen och vi har fått många nya fina små vänner de senaste två åren. Det kan vi sitta och prata om där hemma… ”Idag lärde jag mig av Valdemar att rita lasersvärd! – Vad kul, och Joel frågade om jag ville fika bredvid honom”.

Du är också en stor förebild i hur du tar hand om dig själv. Kan du berätta lite om hur tänker kring livspusslet?
När det gäller det s.k livspusslet så tror jag inte på det där slitna uttrycket ”Balans i livet”. Jag tror att mycket handlar om att hitta ett vettigt förhållningssätt till obalans. Det är alltid mycket eller litet av något, och hur hanterar jag det?
Jag är för egen del rätt bra på att säga nej, när jag inte har tid, ork eller utrymme för något, och får (vanligtvis) inte dåligt samvete av det. Jag brukar tänka att jag i första hand har ansvar för mig själv, i andra hand för familjen, och sedan kommer alla andra. Jag har också alltid inbokat ”luft i kalendern” där jag bara gör det jag känner för just då. Vill någon boka upp mig i förväg då så svarar jag ofta att jag inte kan, för jag har annat inbokat, och det har jag ju – tid med mig själv.

Dina barn är ju rätt stora nu, 23 och 19 år. Men, hur är du som mamma? Och hur har du varit?

Något av det svåraste för mig som mamma har varit att acceptera att jag kunde gjort saker annorlunda och bättre, när jag ser tillbaka, utifrån vad jag vet nu. Utmaningen är att inte döma mig själv då utan tänka: Jag gjorde så gott jag kunde vid varje givet tillfälle i livet.

Vad har varit svårast för dig och Anders som tonårsföräldrar? Vad har vi att vänta liksom?
När vår dotter var på väg in i tonåren var jag lite trött på det allmänna snacket att ”tonårstiden är så jobbig” och tonåringar är si eller så… som om det vore förutbestämt …. Jag bestämde mig för att satsa på att tänka att tonårstiden kommer att bli rolig och intressant och lärorik.
Och det tycker jag att den har varit också med båda barnen, även om denna fas liksom alla andra faser såklart innebär utmaningar.
Jag tycker inte om när man sätter etiketter i förväg på hur någon eller något ska bli. Kan vi istället vara nyfikna och upptäckande så blir det mycket roligare och mer spännande.
Jag tycker det är viktigt att inte prata nedlåtande om det som är viktigt i barnens liv, t ex mobiler och appar och spel där de har hela sina sociala liv samlade, medan vuxna ofta buntar ihop det till det eländiga uttrycket ”skärmtid”.

Och slutligen. Vad är det bästa på julbordet?
Det bästa på julbordet är de hemmalagade köttbullarna, helt enkelt därför att alla tycker det är gott och då blir det roligt att äta dem.

2 kommentarer

  1. Den här luckan kommer jag återvända till! Inspirerande på många sätt. Idag tar jag särskilt med det där med att inte döma sig själv för hårt för att man vet bättre i efterhand.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *