Morsornas adventskalender – lucka 13

Idag är jag så glad för att ge plats åt min vän Jenny Lundqvist på bloggen! Jenny fick jag som bonus i mitt liv eftersom hennes man Joel och min man var bästa vänner. Och vilken bonus sen! Jenny är smart, rolig, sjukt bra på att se tonåringar och underbar att ha strategiska samtal med. Vi har fått vandra några tuffa passager av livets väg tillsammans och fått turas om att be och tro för varandra. Jenny delar idag med sig öppenhjärtigt om deras väg genom den ofrivlliga barnlöshetens snår, om IVF och barnlängtan.

Berätta lite om dig själv

Jag heter Jenny Lundqvist. Bor i Kristianstad. Jobbar i Svenska kyrkan med ungdomar samtidigt som jag läser till präst. Jag är gift med Joel sen 8 år tillbaka och vi har en liten dotter som heter Irma som är 3 år i mars.

 Har du alltid vetat att du ville ha barn?

Jag tror det. Hade som barn en dröm om att få en stor familj med många barn när jag blev äldre. Även om jag med åren insåg att jag nog inte skulle hinna få jättemånga så hade jag ändå hoppet uppe när vi började försöka och jag var 31 år.  

 Vi var nära vänner och ni hade följt vår ofrivilliga barnlöshet på nära håll. Hur var er resa? När började du inse att det inte skulle gå? Hur kändes det?

Eftersom vi hade följt er resa på ganska nära håll så var vi  beredda på att det kunde ta tid och att det ev. kunde bli svårt. Min man gjorde en operation som barn, vilket läkarna sa inte skulle påverka hans förmåga att bli pappa, men det oroade honom och även oss lite.

Jag minns att första månaden vi försökte så var min mens sen med fem dagar. Jag hann åka och köpa ett gravtest och vi var sjukt nöjda med vår fertilitet. Men innan jag hann använda det kom mensen och det fortsatte den göra sen månad efter månad. Ganska snabbt flyttades vår inställning från “det blir när det blir” till att räkna dagar, installera appar och köpa ägglossningsstickor. Sex blev ett arbete och det skulle göras oavsett hur osams vi var, eller var vi befann oss, vilket tar bort allt det fina med sex. (jag ska bespara er på detaljer, men low-point handlar om en bil, på en festival, i en skog och vi var inte direkt bästisar den dagen…)

Efter ca 1 år tog vi den första kontakten med sjukvården och efter några månaders utredning stod det klart att chanserna var minimala för att oss bli gravida naturligt och vi remitterades till Malmö RMC (RMC står för Reproroduktions Medicinskt Centrum =super sexigt namn….) för att börja med IVF (s.k. provrörsbefruktning).

Det var jobbiga år detta. Att identifiera sig som ofrivilligt barnlös öppnade dörren för en otroligt stark barnlängtan. Den var svårhanterlig. Jag såg gravidmagar överallt och avskydde det, jag orkade inte bli glad när vänner fick barn och jag var mycket arg på Gud. Sorgen över det barn vi aldrig fick lade en grå, blöt filt över allt annat. Men vi hade varandra och vi hade vänner utan barn som var en fantastisk gåva. Vi reste mycket, hittade på roliga grejer, åt ute på restaurang ofta bara för vi kunde. Allt för att barnlösheten inte skulle bli vår enda identitetsmarkör, inför oss själva.

Ni började hålla på med IVF. Vad vill du berätta från den resan?

Det tar lång tid att stå i kö och när det äntligen var vår tur, hösten 2013 var vi taggade. Nu hade det gått totalt 2 år sedan vi började försöka. Nu skulle vi äntligen få hjälp. Att börja med IVF är både spännande och läskigt. Man kastas in i en helt ny värld. Det blev många gyn undersökningar, test av olika hormonstimulerande medel och sprutor i mängder som man själv skulle blanda, mäta upp och injicera på rätt klockslag. Det är så mycket att ha koll på och jag var livrädd för att göra fel och sabba saker. Att få mycket hormoner i kroppen påverkar en redan labil person, men  jag tycker ändå jag klarade det ganska bra. Jag fortsatte jobba och att fokusera på något annat har ofta varit min räddning. 2013 hade Region Skåne ett annat system än idag, så under hösten 13 och våren 14 gjorde vi fyra försök. Två gånger ledde det till att de satte in ett befruktat ägg i mig. När man ligger där på britsen och ser det lilla embryot på en dataskärm som snart ska sättas in, då ser man inte bara ett gäng celler, man ser ett barn, och man är redan förälskad. Så när mensen kom ändå, när de befruktade ägget inte lyckades fastna, ja då sörjde vi. Oj vad vi sörjde, vi hade ju precis förlorat ett barn. Vid ett av tillfällena åkte vi iväg och köpte tre fruktträd som vi planterade i vår trädgård. Även om vi inte gav frukt så skulle banne mig något annat göra det i vårt liv.  Efter ett års IVF:ande orkade vi inte längre och ställde in oss på att adoptera. Vi gick kursen, blev godkända av socialen och nu är vi framme vid våren 2015.

Och så blev du gravid. Hur gick det till, och hur var din graviditet?

Saken var den att vi hade ett IVF försök kvar och det gnagde i oss lite. Ytterligare ett år hade gått och vi var godkända som adoptionsföräldrar så vi kände att vi inte hade så mycket att förlora om vi testade en gång till. Det kändes liksom bra att kunna säga till sig själv: vi försökte iaf så gott vi kunde. Denna gång gick ungefär som tidigare och efter mycket hormonstimulering lyckades de få ut och befrukta 2 ägg. Det var dagen innan midsommarafton och läkaren (som också var klinikens överläkare) bestämmer att de denna gång bara skulle vänta två dagar och inte fem som de gjort innan. Egentligen hade de stängt, men bara för oss öppnar han och en labbassistent kliniken för oss på självaste midsommardagen (vilket vi i efterhand är oerhört tacksamma för). Av de 2 äggen som befruktats hade nu ett överlevt och sattes in. Vi åkte hem, sommarlovet började, vi hade en fantastisk vecka på Sardinien och dagen närmade sig för test. Jag hade haft en liten blödning, kanske början till en mens, så jag var ganska säker på att testet skulle visa sig vara negativt. Men det ofattbara händer, två små röda streck visar sig och för första gången i mitt liv kunde jag säger orden: jag är gravid. Vilken lyckostorm, den dittills bästa dagen i mitt liv. Minns att vi åkte till stranden och firade med en picknick. För oss var detta ett MIRAKEL. Gud hade gjort ett under, jag kände mig lika välsignad som de ofruktsamma kvinnorna i bibeln.

Jag hade en väldigt bra graviditet, fysiskt mådde jag bra och kände mig rörlig. Däremot var vi väldigt oroliga att något skulle hända. Varje vecka var en seger och när sparkarna började kännas var det fantastiskt. Men stöttningen från MVC var toppen och vi fick extra ultraljud när vi var oroliga.

Och så kom Irma. Jag minns att det tog lång tid för mig att sluta identifiera mig som ofrivilligt barnlös även när Sixten hade kommit, var det så för dig också? Eller kände du dig som mamma på en gång?

Jag tror inte poletten trillat ner än, haha. Hon är snart 3 år och vi säger, utan överdrift, fortfarande minst en gång i veckan till varandra, “tänk att hon finns”. För oss var och är hon ett så tydligt mirakel så jag tänker fortfarande att vi inte kan få barn. Så på ett sätt är jag nog kvar i den identifikationen, men så klart att bördan och sorgen inte finns kvar längre.  Att identifiera mig som Irmas mamma känns väldigt fint och var från början naturligt. Däremot tycker jag det är svårt med den snäva bilden av vad en mamma bör och inte bör göra. Även det snäva och åsiktsfyllda snacket om hur barn bör uppfostras och familjelivet levas. Det finns så mycket ofrihet i det!

Vad har varit mest oväntat med att bli förälder?

Den överväldigande kärleken man kan känna för ett barn. Att jag inte kan få nog av henne, att jag vill krama henne hårt, hårt, hårt (lugn, jag hejdar mig) och vill säga tusen gånger om dagen hur mycket jag älskar henne. Att kärleken är så villkorslös. Den har lärt mig mycket om Gud kärlek till oss. Tänkte på det speciellt en morgon när hon var bebis och hade skrikit och krånglat en hel natt. Vi var dötrötta. Så kommer morgonen, och hon gnyr till igen, och snabbt är vi där, båda jag och Joel och nästan slåss om att få ta henne och låta henne sova vidare på våra bröst. Nattens krångel var glömt och förlåtet. Tänk att så känner Gud för oss, hur krångliga vi än är så finns han alltid kvar och vill snabbt plocka upp oss i hans kärleksfamn.

Vad skulle du vilja säga till någon som också kämpar med ofrivillig barnlöshet?

Ni är inte ensamma, vi är många som vandrat den här vägen, och Gud går vid din sida!

Sen skulle jag även vilja skicka med några konkreta tips!

  • Vänta inte flera år att söka hjälp, gör det så fort ni kan. Det är alltid skönt att få saker att börja hända.
  • Hitta någon att prata med som gått igenom samma sak, det är fler än du tror och är mycket bättre än familjeliv.se eller andra facebook grupper som jag tyckte stressade mig mer än hjälpte.
  • Det är helt ok att inte orka det sociala för en tid. Att t.ex. strunta i fester med mycket barn, att göra saker ni mår bra av och tänka t.ex. “haha, det här galna tågluffen skulle ingen barnfamilj palla, men det gör vi”. Att boosta sig själv med annat så att inte allt handlar om barnlösheten. För oss var det viktigt.
  • Om ni orkar, dela det med vänner och familj. Det kan verkligen vara ett stöd och ni behöver inte känna att ni alltid måste “hålla ihop” inför dem. Berätta också hur ni vill ha det. Folk blir lätt lite obekväma och vet inte när det är läge att ställa frågor. Så var tydlig: säg t.ex. Vi vill att ni ska veta om detta, men vi vill inte att ni frågor, utan vi berättar hur det går. Eller tvärtom: vi orkar inte berätta, så ställ gärna frågor så svara vi om det är läge.

 Hur har din gudsbild förändrats genom att ha svårt att få barn och att av ha blivit mamma?

Jag tror min relation med Gud blivit både sannare och ärligare. Att lita på en kärleksfull Gud som bär och inte stirra sig blind på alla “varför”. Samtidigt har Gud fått ta emot mycket av min sorg och frustration. För mig har det även hjälpt att tänka på Gud som en mor. Det gör något med mig och min Gudsbild blir både djupare och vidare att Gud är lika mycket mor som far för oss.

14 kommentarer

  1. Tack för en fin berättelse! Har själv två älsklingar som är tillverkade i samarbete mellan Sahlgrenska/Carlanderska och Gud. Fin påminnelse idag om detta stora. Tack 😊

  2. Oj, vad vi känner igen oss i er berättelse. Vi tackar Gud varje dag för vår son, tänk att vi fick ett barn.Ett under!!! Som vi hade längtat och väntat.
    När det inte blev fler biologiska har vi öppnat vårt hem för barn som behöver ett hem, kärlek, trygghet mm. Det känns fantastiskt! ❤️

    1. Ja tänk att det till slut hände. Mirakelbarn! Tack att du även delar din historia. Det där med stt öppna sitt hem för andras barn der har jag tänkt mycket på. Kanske blir vår väg också! Tack!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *