Morsornas adventskalender – lucka 14

Vissa människor blir du bara ögonblickligen förälskad i. Inte på det där romantiska och sensuella sättet men på ett slags vänskapligt och själsligt plan. Du känner igen dig i den du möter och tycke uppstår. 

Så var det när jag mötte Hanna. Det är nästan exakt två år sedan som vi möttes i ett klassrum på Bjärka Säby slott. Precis då som jag blivit akut sjuk i min utmattningsdepression och undrade vad jag egentligen gjorde där. Men så fick jag lära känna Hanna (samt flera andra fantastiska människor) och vi hade gemensamma erfarenheter i vårt bagage: Vi har gått på samma teologiska utbildning, vi har fått uppleva hur det kan bli rätt ensamt att vara teolog och kvinna, vi har bägge två upplevt depressionens mörker och så har vi båda en rätt så svart och rå humor. Vi förstår varandra. En syster i ångest och i en syster i tron, som delar hoppet att det finns en Gud som går med även i ångesten. 

Jag heter Hanna och är en 42-årig bokmal från västerbotten. Jag är gift med Igge och är mamma till Josef 13 år och Fredrika 10 år.  Vi bor i Eksjö sedan tio år tillbaka och både jag och min man tjänar som präster i Svenska kyrkan, han i stan och på regementet, jag ute på landsbygden.

Hur gör du för att hålla liv i din tro?

För tjugo år sedan försökte jag sluta tro. Jag och min ursprungliga familj drabbades av en långdragen kris, och trots ihärdiga böner blev inget bättre. I min besvikelse på Gud försökte jag säga upp bekantskapen med honom, men upptäckte att jag inte kunde sluta tro. Alla de erfarenheter jag dittills samlat på mig gick inte att avfärda. Min tro på Gud och på den kristna övertygelse fanns alltså kvar, det var tilliten till Gud som nästan försvunnit.

Det som kan tyckas vara lite paradoxalt är att jag mitt i min stora tillitskris började att be mer än någonsin tidigare. Jag hade inte så många egna ord att använda, men jag hade upptäckt tidegärden och tack vare den orkade jag be. Bönen och teologiska studier fick tilliten till Gud att sakta växa.

Under småbarnsåren fick tron inte så mycket näring, men jag har varit lugn ändå. Jag har tänkt att om jag inte kunde sluta tro då för tjugo år sedan så lär tron hålla för sömnlösa småbarnsår med lite tid för personligt böneliv. Det har den också gjort, men jag har märkt att när jag inte har ett regelbundet böneliv så minskar min förtröstan på Gud. Tidegärden är fortfarande en hjälp för att behålla Gudstilliten, och nu när barnen blivit större har jag äntligen haft möjlighet att studera teologi igen, och det har givit tron djupare rottrådar.

Vad är den största utmaningen med att vara mamma?

För tio år sedan skulle jag svara: sömnbristen! För fem år sedan, när min man var i Afghanistan, så var tidsbristen och uppgiften att ensam sköta allt det svåraste. Men nu när barnen blivit större och mer autonoma är det nog oron som är den största utmaningen. Jag får allt mindre insyn i deras liv, och har allt mindre möjlighet att skydda dem från allt möjligt ont och skadligt. Det är en utmaning att handskas med den här oron, att rätt kunna bedöma när jag ska gripa in i barnens liv och när jag gör bäst i att låta bli. Det skulle finnas en variant av sinnesrobönen för föräldrar…

Berätta om en händelse som format dig som kristen?

Det är svårt att välja ut en enskild händelse,det hela är ju en lång process, en kedja med många små länkar. Kanske skullejag nämna erfarenheten av mitt dop, eller av andedopet eller den gången jag fick uppleva ett helande, men det är nog de återkommande händelserna, vanorna,som jag tror har format mig mest. En återkommande händelse som jag tror har betytt väldigt mycket för mitt liv som troende är barndomens söndagsfrukostar i mamma och pappas dubbelsäng. På söndagsmorgonen brukade jag och min syster övertalas till att göra frukost på sängen åt våra föräldrar.  Vi kokade kaffe, bredde ostsmörgåsar och bar in allt på en brun träbricka till dem. Sedan kröp vi ner vid sängens fotända och värmde oss under deras täcken. När frukosten var uppäten började pappa ofta att utlägga uppenbarelseboken, eller något liknande för oss (under högljuddaprotester från oss andra.) Det här kanske inte kan tyckas vara en särskilt “andlig” vana, men för mig har det betytt mycket att redan i tidig ålder blivit inbjuden till teologiska samtal, och att det skedde på den tryggaste platsen jag då visste om. Jag är så tacksam över att få ha vuxit upp i en familj därman alltid kunnat samtala, ifrågasätta och våga testa tankar med varandra, attfrån tidig ålder känt ett andligt bemyndigande.

Vi brukar skämtsamt säga att vi är systrar i ångest. Det är ju egentligen inget skämt utan den bistra sanningen men en måste ju ha humor om en ska stå ut med eländet. Du har haft dina episoder av depression och ångest men tagit dig igenom och ut på andra sidan; Har du några praktiska råd och kanske några ord av tröst och hopp att ge till den som är i det nu?

Med tiden har jag lärt mig något viktigt: Även ångesten tar slut någon gång. Jag försöker påminna mig om detta när det är som värst: även det här kommer att gå över. En annan tröst och hjälp är just systrar och bröder i ångesten, sådana som man kan skämta om det med, som förstår och som inte försöker hjälpa till med välmenande men stundtals missriktade råd. Du och andra systrar och bröder är en hjälp och tröst för mig,och att Jesus är en gemensam broder i ångesten gör all skillnad i världen!

Min första och största depression kom ett tag efter att den stora familjekrisen (som jag nämnde tidigare) börjat ordna uppsig, och efter det att min stora troskris hade ebbat ut. Det var en utmattningsdepression med stora inslag av ångest. Det som tog mig igenom den var medicin, samtalsterapi och tid, ungefär två år. Då hade jag förhoppningen att aldrig behöva genomlida detta igen, men så blev det inte. I tider av stor psykisk press har främst ångesten återkommit. Första gången det hände fick jagå ngest av att ha ångest, inte nu igen!!!

Men med tiden har jag accepterat att så härkommer det nog att vara för mig, så när livet bjuder på allt för stora utmaningar så kan jag tidigt börja ta medicinen igen innan det gått för långt. Jag har alltid lite Sertralin (antidepressiv medicin) hemma så att jag kan börja medicinera i tid. Just när ångesten börja komma kan det kännas oöverstigligt att ringa vårdcentralen och fixa ett recept. Även detta att känna att jag har ett visst handlingsutrymmeger mig tröst, att inte vara ett helt hjälplöst offer. (Den svarta humorn ärockså ett bra sätt att ta en smula makt över mörkret.) Medicinen är en förutsättning för det som hjälper allra mest för mig: att få prata med någon om det som orsakar ångesten. Kognitiv terapi har varit värdefullt för mig, liksom samtal med min mamma eller andra kloka människor. Samtalen är en ventil som sänker trycket för en stund, de hjälper mig dessutom att få nya perspektiv på min situation och kan leda till positiva förändringar.

Jag har genom terapin även fått olika knep föratt inte fastna i tankar, tex att spara dem till kl 17:00 varje dag och först då släppa fram dem och låta dem mala i tjugo minuter. Resten av dygnet, när tankarna hotar översvämma mig får jag försöka tänka att “det där ska jag tänkapå kl 17”. Sudoku är ett annat bra hjälpmedel. När jag löser sudoku kan jag inte tänka alla mina katastroftankar.

Jag vet inte om detta ger någon annan hopp ellertröst, men jag upplever ändå att jag i ett större perspektiv lever ett lyckligt liv, trots att jag emellanåt upplever tillvaron övermäktig. Jag tror att Gud är med mig i allt även om det inte alltid känns så. Jag sätter inte längre all min tilltro till känslorna, ibland leder de fel, särskilt när det stormar i livet.

3 kommentarer

  1. Åh, tack! Så starkt att läsa din berättelse! Tack att du vågar dela med dig av din sårbarhet. Lite det som är den röda tråden i den här adventskalendern – och det skänker så mycket tröst!

    1. Visst är det fint! Så många bra vanliga kvinns som får synas och dela sina liv. Mer ärlighet och vänlighet åt mänskorna!!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *