Morsornas adventskalender – lucka 18

Det är en stor glädje att i den artonde luckan få presentera: Malena! Att snabbt få nya när en flyttar till en ny ort är inget att ta för givet men oerhört värdefullt. Och jag är så tacksam och glad över att vi fick nya vänner i Alingsås nästan ögonblickligen då vi mötte Malena och Jonatan. Vi hade alla längtat efter en enkel vardagsgemenskap med bön där mat och barn rymdes i konceptet. Så när vi träffades i Noltorpskyrkan så bestämde vi att vi skulle ”dejta” lite först för att se om det skulle bli nåt och tycke uppstod. Nu ses vi (nästan) varje vecka, så gött!

Malena är en av de ärligaste och coolaste personer som jag känner. Ärlig med värme och klokskap. Hon står för det hon tror på, självklart och enkelt, utan krusiduller. Allting ryms i samtalen med Malena och jag känner mig trygg och lugn i hennes närhet. Hemma hos dem kan jag gå och lägga mig och säga hur det är utan att känna mig weird. Dessutom har vi fått två ”bonusbarn” i deras småttingar, vilket är suveränt lyxigt då våra inte är så bebisaktiga längre…


Malena Nilsved heter jag, är 31 år och gift med min bästa vän Jonatan, tillsammans har vi två underbara och stundvis svårtydda barn på 1- och 4 år, som inte är helt olika oss själva. Jag är offentlig förvaltare och jobbar i Göteborgs begravningssamfällighet som förvaltningssekreterare och min man är civilingenjör men för närvarande föräldraledig med våra två små. Vi bor tillsammans i ett hus byggt 1937 som har behov av så kallad ”kärlek”. Vi försöker gräva fram det lilla 30-40-tal vi hittar och ägnar massa med tid till omvårdnad, målarfärg och val av lampor på tradera. När vi inte sitter och fryser i draget från köksfönstret befinner vi oss ofta i verkstaden med något verktyg, oftast tillsammans med vår 4-åring. Vi har ingen tv, men älskar att lyssna på musik, gärna på repeat. Vi brukar ofta göra livet något svårare för oss än vi måste, men ser det som en utmaning att lära oss något nytt varje gång.

Min man står för vår friluftsiga sida och skulle helst av allt vara ute i skogen dygnet runt. Vi andra hakar på när solen lyser och det finns fika att lockas med. Förutom barnen då, som får följa med var eviga dag, vare sig de vill eller inte. Vi älskar att umgås med varandra och ägnar därför väldigt mycket tid tillsammans. Tids nog kanske vi hittar tillbaks till våra fd hobbies, när tid finns, vill säga.

Hur gör du för att hålla liv i din tro?
Jag försöker vila i tanken att var sak har sin tid. Guds omsorg är större än min tid, ork och vilja. Att ha det som utgångspunkt gör att jag vänder mig till Gud i alla de små händelser som sker runt omkring mig, mitt i småbarnslivet. Jag ger min tacksamhet, glädje och sorg till Gud och tar samtidigt emot den omsorg han har om mig. Kort, där och då. Inte sen, när jag får tid att be eller läsa bibeln. Utan där, då livet händer. Sen försöker vi som familj prioritera den vardagliga kristna gemenskapen tillsammans med hemgrupp och sist men inte minst gudstjänsten – det där med att samlas, tillbe tillsammans och vara en del av något större – det är nog det tryggaste jag vet. Där finns ju levande bevis på att människor kan komma ut på andra sidan småbarnsåren och finnas kvar i en kristen gemenskap med en stabil tro på Jesus Kristus.

Vad är den största utmaningen med att vara mamma?
Att få tid tillsammans med Jonatan, att se honom och hans behov. Att vara mamma innebär att den svagaste kommer först, vilket i majoriteten av gångerna är våra barn. De behöver närhet, kärlek och tid. Precis som vi två föräldrar behöver, men där perspektivet och förståelsen är liiiite större. Det gör att vi måste påminna varandra om varandra på ett helt annat sätt, vilket jag helt ärligt tycker är skitsvårt och är ganska värdelös på.

Annars upplever jag att den största utmaningen är andra människor, andra föräldrar och alla de som har en åsikt om föräldraskap. De som kanske ifrågasätter de val vi gör för vår familj – det är en utmaning att möta dessa med vänlighet och pedagogik. Jag önskar ju inspirera istället för provocera, men det är inte alltid våra val gör detta. Jag upplever en oro och behov av bekräftelse hos många föräldrar, som gör att deras val i förhållande till våra verkar behöva försvaras.

Berätta om en händelse som format dig som kristen?
En period i vårt liv, några år innan och strax efter vi gifte oss, bodde vi tillsammans med ett större kollektiv där vi delade boende, mat- och bönegemenskap. Vi läste tidegärden tillsammans tre gånger per dag i den mån en hade möjlighet att delta, beroende på jobb- och livssituation. Dessa år fick mig att än tydligare förstå hur viktig enkelheten och rytmen är för mig. Det skrivna ordet – de tusenåriga bönerna – vilken skatt! Så mycket visdom, glädje, sorg och galenskap det finns i Psaltaren – något för alla livssituationer! Den här perioden i vårt liv har betytt väldigt mycket för oss båda, något vi bär med oss och pratar väldigt ofta om med både glädje och längtan efter något liknande.

När ni bodde i Göteborg var ni med och skapade den här församlingsgemenskapen där ni hade en stor påverkan och mycket av ert hjärta. Tyvärr blev det inte som ni hade tänkt er och ni valde till slut att lämna denna gemenskap. Har du några råd eller ord på vägen för den som känt sig sviken eller besviken över sin kyrka eller församling? Går det att hitta nya vägar och en ny gemenskap?

Det var för oss ett eget val att lämna gemenskapen, något som det fanns så otroligt många olika anledningar till. Vi hade fått vårt första barn, vi letade hus i annan kommun och vi började jobba. Det gjorde att den gemenskap och det engagemang vi tidigare haft inte längre var lika enkelt att få till utan att stressa, samtidigt som vi som ledde gemenskapen hade lite olika syn på var vi var på väg. Så för oss var det ett naturligt och eget val att lämna. Men vi hade kvar delar av gemenskapen där vi kunde samtala om vad som hände och hänt och samtidigt drömma vidare om nya sammanhang. Det tror jag är en viktig komponent. Samtalen. Efter flera år av engagemang och framträdande roller behövde vi båda en paus men jag tror det är viktigt att snabbt hitta ett nytt sammanhang. Annars finns nog risken att det inte bara blir en paus från engagemanget utan även från tron då det är svårt att vara kristen på egen hand. Vi hittade så småningom en församling dit vi flyttade som vi trivdes väldigt bra med. Olikt det vi precis kommit från, men något tryggt för oss som familj.

Det var ett medvetet val att snarast möjligt hitta en stabil församling, att snabbt bestämma sig för att här stannar vi. Inte vela så mycket, och inte ”testa” på hela det utbud som finns till hands, utan finna glädje där vi kände oss hemma. Det blev väldigt lyckat – Gud är god – han sände familjen Hallgren (Jennie + familj) till samma församling och på köpet fick vi både vardagsnära gemenskap och en hel del tidebön! Fullpott för vår del! Så för oss passade ett ganska snabbt val av ny gemenskap och våga testa det helhjärtat utan att vara rädd för att det ska bli fel igen. Så våga hitta nytt och satsa din tid där istället – samtala om såren och vad som hänt – älta inte, så du aldrig våga ta det där steget till att bli en del av den där nya gemenskapen. Våga, och lita på att Gud vill dig väl och vill se dig i gemenskap med andra.

Du och din man Jonatan har gjort flera medvetna val utifrån miljöperspektiv när det kommer till er livsstil och er konsumtion. Till exempel som att avstå från att ha bil, vilket jag tycker är ett otroligt imponerande. Vill du berätta något om hur era funderingar och beslut kring detta har sett ut?

Den absolut största anledningen var den mest självklara: vi bodde i en storstad där vi aldrig kände behovet av att ha en bil. När vi fick vårt första barn började folk ändå reagera över att vi aldrig köpte bil, eller ens funderade på det. Men eftersom vi alltid ville ha vårt bebis nära kroppen i bärsjal så upplevde vi att buss- spårvagnsåkande och tågresor gjorde livet lugnare. Hos mig skapade, och skapar ännu, människors förvåning över våra livsval en ännu starkare vilja att ifrågasätta de val som många gör utifrån någon slags tanke om att ”så gör en”. Jag blir peppad att göra PRECIS tvärtom, att visa att man inte behöver göra som alla andra bara för att. Sen ligger det såklart en miljömedvetenhet bakom beslutet, men jag tror det växte fram under tiden då vi insåg att en bil aldrig skulle gå i linje med alla andra miljöval vi gör. Så när vi flyttade till hus så var det självklart att vi skulle satsa på en lastcykel där barn och mathandling skulle rymmas i. Här kunde vi samtidigt snabbt räkna ut att de pengar vi inte la på att äga, vårda och köra en bil skulle räcka till flertalet, riktigt bra, lastcyklar, hyra av bil vid behov och massor trevliga tågresor.

Lastcykeln, med en extra vagn, tar lätt fyra-fem barn, så vi känner oss varken begränsade eller särskilt nära att vara i behov av något större med våra två barn. Dessutom kom vi aldrig riktigt på när bilen skulle ge oss sådan frihet att den skulle vara värd att äga. Men också att vi älskar att åka tåg, framförallt nu när barnen är små. Ingen behöver sitta fast, vi kan samtala med varandra istället för att en person ska sitta fast bakom ratten och koncentrera sig på trafiken. Och tänk bara vilka pengar vi spar på detta som vi kan lägga på annat – eller kanske främst, spara & investera. Den friheten andra upplever med bilen upplever jag när vi får ta oss fram med vår underbara Bullitt!

2 kommentarer

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *