Morsornas adventskalender – lucka 19

Idag ska ni få läsa om en kvinna jag verkligen beundrar OCH tycker är ascool (pardon mah french). Frida är en person man blir glad av, helt enkelt. Och jag ska inte lägga allt på henne, men hon är också en sån som skrattar åt mina skämt, beundrar mitt hem (alltså, DET gör mig ju så in i vassen glad) och är en sådan där Jesus-kvinna man liksom bara vill lära känna. Sedan Frida och hennes familj flyttade till Skåne har vi verkligen försökt ses. Men, det går sådär även om vi nu fått till EN dejt. Och jobbar ju på att planera in fler… hehe… Anyway, läs om min coola vän Frida helt enkelt!

Du är ju bara hur cool som helst och jag älskar att när man träffar dig är du alltid så glad! Vi träffades ju egentligen för typ 11 år sedan på Kaggeholm, där vi gick olika medialinjer. Men, vad är du utbildad till egentligen? 

Haha ja tänk så länge sedan det var! Jag är utbildad journalist och kommunikatör med inriktning mot skrivande, strategi & content plus att jag läst lite arbetslivspedagogik, projektledning och ledarskapskurser på det.

Och vad jobbar du med nu?

Just nu är jag sjukskriven på 75 % pga att jag i samband med en förkyldning i maj tappade rösten. Då i somras, hade jag nästan ingen röst alls – nu har jag ändå en härlig whiskystämma till röst och har tjatat mig till att i alla fall få arbeta 25%.  Arbetar annars på Erikshjälpen Second Hand Kristianstad, som arbetsledare/bitr. butikschef. Efter årsskiftet ska jag dock göra nåt så kul och utmanande som att testa på att jobba i kyrkan (Östermalmskyrkan, där vi är med) som koordinator. Trivs superbra på Erikshjälpen men har sedan jag var typ 17 år haft på hjärtat att jag någon gång kanske möjligtvis eventuellt ska jobba i kyrka/församling och nu kom den här möjligheten och något i mig sa testa. 

Kan du berätta lite om dig själv?

Jag heter Frida Marie Vingren, är 32 år, har en man (Petrus) och en dotter (Tyra 2,5 år). Vi bor i Kristianstad men jag är född i hälsingland och har flyttat långt och kort, typ 25 gånger i mitt liv. Har tre systrar och är uppvuxen med mantrat ”alla ska vara med”, en pappa som övade blåsmusik i rummet bredvid och och en mamma som varannan vecka möblerade om, klädde om möbler, sydde brudklänningar eller något annat. Jag älskar saltlakris och väljer alltid fika framför mat. Är nyfiken och ibland ganska rastlös. Gillar människor, skapande/kreativitet, second hand, vandring och att pussla! Har ofta fått höra att jag är en rätt glad och duktig person och det stämmer, men är just nu inne i en process där jag och Gud försöker lära mig att det också är ok att vara både ledsen och glad och arg och känna allt möjligt som man kan känna som människa.      

Du har ju en ljuvlig dotter som kom till jorden för två år sedan. Vad är känslan just nu? 

Känslan är fortfarande; ”Va, får jag vara med på hennes resa?! Så mycket tacksamhet och glädje! Känslan är också, att trotsåldern är hyfsat påfrestande för både föräldrar och barn..! 

Vad är mest utmanade med föräldraskapet tycker du?

Hm. Just nu, hur sjutton man ska förhålla sig till alla skärmar?! På riktigt?! 

Allmänt, att veta vad som är bäst, för henne och för oss. Att veta vilka strider man ska välja och att sätta gränser. Att leva som man lär. Osv. Listan kan bli lång. Har så länge jag kan minnas haft känslan och senare också vetskapen om att jag skulle ha svårt att få barn  och därför har det tagit rätt lång tid att landa i att jag och vi faktiskt är föräldrar med allt vad det innebär. 

Jag är ju så himla impad och inspirerad av din och din mans flytt till Skåne från Örebro. Snälla berätta, i detalj, hur detta gick till!

Okej. Här kommer ett långt detaljerat svar – känn er fria att hoppa över om ni inte orkar läsa…

Som den något rastlösa person jag är hade jag burit en känsla i kroppen om att vi kanske var på väg nånstans ganska länge innan min man kände det. Våren -15 skrev vi i alla fall en lista på olika platser/sammanhang/människor där vi eventuellt skulle kunna vara , alltså där vi skulle kunna tänkas vara i funktion. (Kristianstad och Östermalmskyrkan fanns med på listan, sen glömdes listan bort typ och hittades först många månader senare och blev en bekräftelse från gud). Hösten -15 tappade jag rösten (ja då också) och var hemma rätt mycket och bar på en ännu mer intensiv typ av ”förberedelse”-känsla i kroppen. Samtidigt blev jag uppmanad att söka ett asroligt jobb i Örebro och höll på med den processen ett bra tag. Samtidigt hade vi gått med tankar om vi att kanske skulle göra någon typ av missionspraktik. Och samtidigt blev Petrus uppringd av en bekant som tyckte att han skulle söka en tjänst på en högstadieskola med musikprofil i Kristianstad (han hade gjort praktik där under musiklärarutbildningen). Ni hör många olika trådar. Petrus sökte, men hörde inget på massa veckor. Sen hux flux mitt i decemberkaoset – när jag på magkänsla tackat nej både till den asroliga tjänsten i Örebro och missionpraktikplatsen – och vi var mitt uppe i att projektleda vår kyrkas stora julkonsertsatsning Gloria, fick Petrus svar att han fått tjänsten i Kristianstad. Detta var under tredje advent veckan och vi var helt fokuserade på julkonserterna, så vi sa okej first things first och fortsatte rodda med julkonserterna, men med detta i bakhuvudet. Söndagkväll efter konserterna gick vi och åt ihop med min syster och hennes man på något udda ställe och kunde konstatera att vi båda landat i en känslan som sa att vi skulle flytta – trots att vi älskade och trivdes såå bra Örebro. Petrus flyttade tre veckor senare för att vara med när nya terminen startade och jag flyttade ned i slutet av januari. Grät så mycket de veckorna men vi var också ganska säkra på att det var något vi skulle göra och det hjälpte. Nu har vi bott här tre år och jag kan fortfarande förundras över att vi bor här. Skåne är inte ”utomlands” men ganska ofta känns det som det.. Och som ett klassiskt missionärsbarn, har jag nog inom mig tänkt att flytten var en ”tre års period” och det hjälpte mig första tiden som var rätt tuff. Men Gud har varit trofast och försett oss med jobb, lägenhet/hus och nya vänner och en fantastisk församling och här bor vi nu och om det inte är för någon annan anledning så tror jag att det varit bra för oss som par och familj.

Vad är det bästa med Skåne? (Försöker inte alls sälja in Skåne nu, som alltid)

Att det är så himla vackert! å så havet, den härliga dialekten och känslan av närhet till resten av europa förstås!

Och slutligen, vad är det bästa på julbordet?

Är ingen julbordfantast men lax är alltid gott!

2 kommentarer

  1. Hon är så bra den där Frida Vingren.
    Och stort GILLA på er kalender. Läser varje dag och det är så inspirerande och lärorikt.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *