Morsornas adventskalender – lucka 20

Idag möter vi Maria Lundgren bakom luckan! Maria och jag har sett lite då och då eftersom våra män är typ barndomsvänner. Men inte förrän det här året då vi har börjat jobba ihop har vi börjat lära känna varandra på riktigt. Maria är en varm och innerlig person. Hon är inlyssnande och empatisk men kan även vara skarp och hon rymmer mycket vishet. Idag har jag frågat henne hur det är att öppna upp sitt hem för någon som till att börja med var en främling. Abbas flyttade in i familjen för två år sedan och Maria delar med sig av hur det varit.

Jag är 38 år (men närmare 39) och bor i Linköping sen 4 år tillbaka tillsammans med man och två barn. Våra söner Nils och Vilmer har nu hunnit bli 5 och 8 år. Det är mycket i livet som påverkar min världsbild denna tid. Jag har dels ett nytt jobb fr.o.m augusti – lärare på diakonala utbildningen på Liljeholmens folkhögskola – och del den politiska röra vi upplever i Sverige som är starkt kopplad till vår familjesituation. Sedan två år tillbaka har vi känt Abbas som nu är 19 år. Vi fick lära känna honom som vänfamilj först. Vi kom i kontakt med varandra genom ett projekt som Röda korset och frikyrkorna i Linköping hade gemensamt. Från att ha träffats i nov 2016 gick det ganska fort till att han blev en familjemedlem. Han fick veta i feb 2017 i och med ett avslag från Migrationsverket att han riskerade att förflyttas till ett av Migrationsverkets vuxenboende i annan stad eller placeras i förvar. Han skulle då ha förlorat rutinen i sin skolgång, sina vänner, sin advokat mm. Vi pratade om detta hemma ett par timmar en natt och kom fram till att vi inte hade något alternativ. Vi erbjöd Abbas att bo hos oss. En par veckor efter fyllde Abbas 18 år och det var kalas på det boende som var hans hem då. Vi var bjudna på kalaset och var där tillsammans med hans vänner och personal. När kalaset var slut följde han med oss hem och flyttade in.

Vi fick en tonåring och Nils och Vilmer fick en storebror. Den stora inflyttningscermonin var gemensamt bygge av IKEA-garderob. Det fanns som sagt inget alternativ än att erbjuda honom en plats i vårt hem, i vår familj. Men visst fanns det orosmoln. Hur skulle han må? Hur skulle hans mående påverka mig, min man, Nils och Vilmer? Vad gör vi om det inte funkar? De frågorna har inte fortsatt oroa. Det som istället har oroat är bemötandet från myndigheter och det kalla klimatet i Sveriges politik. Att sitta med på utredningar hos Migrationsverket och se och höra hur handläggare pressar en redan pressad tonåring på flykt gör något med en. Att läsa utredningar och beslut med återkommande nej till uppehållstillstånd – trots synnerligen ömmande skäl, skälig ålder och hot pga konversion – gör något med en. Att både se och uppleva en sådan total tystnad från svenska politiker och myndigheter med en människa i ens närhet som bara vill överleva gör något med en. Man blir trött. Väldigt trött. Men man blir också stark. Oanat stark. För vi är många som kämpar för samma sak. Att ge människor på flykt en rättssäker, en rättvis och en human tillvaro mitt ibland oss. Det har varit så fantastiskt att se hur Nils och Vilmer med glädje och stolthet berättar om deras storebror (de har själva valt att kalla honom det) på dagis, i skolan, i kyrkan, för grannar. Men det smärtar samtidigt att inte veta hur länge han kommer att vara hos oss och hur pratar vi om det med barnen? Vad förmedlar jag för bild av Sverige och myndigheter till mina barn när de ibland råkar få se och höra lite för mycket av min sorg och ilska över hur Abbas blir behandlad? Men har jag något val? Jag vill så klart beskydda mina barn från onödig smärta men jag kan inte skydda dom från en verklighet som bidrar till att människor hanteras illa och orätt. Just nu, mitt i glittrande juletid, står vi inför att kanske behöva ta svåra beslut. För Abbas bästa. Det gör att jag behöver ställa mig frågan: Vem är jag i Abbas liv? Jag kan inte förvänta mig att han relaterar till mig på det sätt jag relaterar till honom. Det påverkar både min självbild och självkänsla. Det påverkar vår familj. Men…det påverkar inte min tro på att vi har gjort rätt. Det finns fortfarande inget alternativ till att vi skulle ha gett Abbas en säng, en garderob, mat, gemenskap, relationer, en församling, en mormor……Så låg utgift för oss och samtidigt en enorm inkomst för oss, för församlingen, för mormor, för samhället.

Om du/din familj funderar på att öppna hemmet för någon som behöver tak över huvudet och gemenskap så fundera och prata mycket innan beslut. Det påverkar vardagen. Tiden och livssituationen ska absolut få avgöra. För du ska inte gå under (med den människa du vill följa). Men jag vill uppmuntra, verkligen uppmuntra, till att öppna dörren. Du kommer att få ge mycket…och du kommer att få så mycket. Som barn låg jag ofta på kvällarna, innan jag somnade, i min och min systers våningssäng och drömde om att hjälpa en flyktingfamilj. Barnen skulle sova i våningssängen.

1 kommentar

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *