Morsornas adventskalender – Lucka 21

Detta blir min (Jennies) sista lucka och här har jag äran att presentera Josefin Lundström. Josefin och jag möttes för första gången i Örnsköldsvik hösten 2003, då vi gjorde ett läger tillsammans för Norrlands skolungdomar. Då jobbade jag för den kristna skolorganisationen Credo och Josefin var teamare i EFS-kyrkan och på skolorna i staden. Där tror jag vi möttes, i kärleken till Jesus och kärleken till ungdomarna. De följande åren hade vi lite sporadisk kontakt men sen möttes vi igen på Johannelunds teologiska högskola då vi hamnade i samma klass och bodde på samma elevhem. Det var en sån tillgång att ha Josefin i klassen och i sin närhet. Josefin är en person som bär på en smittande glädje men samtidigt ett allvar och en skärpa. Hon utmanade och ville alltid mer när det kom till att möta Uppsalas ungdomar och ge vidare av allt det goda som Gud har att ge. Hennes och maken Samuels Pannkakskyrka (idag Reach) är ett så imponerande och inspirerande arbete! (Googla gärna videos på Youtube från Pannkakskyrkan, det har värmt mitt trötta och frusna hjärta många gånger!) Och idag öppnar de upp sitt hem och sina hjärtan för två familjehemsplacerade barn. Tack Josefin för att du ville dela er berättelse!

Jag är mamma, pastor, visionsbärare och, tillsammans med min man initiativtagare till ungdomsorganisationen Reach (fd Pannkakskyrkan) och mycket mer. Jag är gift med Samuel och vi har två familjehemsplacerade barn hos oss. En ensamkommande kille som nu är 18 år och inte längre är placerad men bor kvar som en del i vår familj och en liten 2-åring.

När flyktingvågen kom 2015 kände vi att vi ville göra något konkret, men visste inte riktigt vad och hur. När våra typ jämnåriga vänner sa att de skulle ta emot en kille så kände vi att det borde vi väl också kunna göra! Att bli familjehem var ingen främmande tanke för oss utan något vi tänkt, men kanske längre fram. Nu blev det skarpt läge och kändes självklart, och fint att få göra något konkret för någon. För oss innebar det beslutet flytt till nytt boende och efter några månader fick vi en förfrågan om att ta emot en kille. Allting drog ut på tiden och vi trodde inte det skulle bli av. Men så en fredag kl 10.30 på förmiddagen ringde telefonen och hans gode man ropade ”Han kommer idag!” Haha, det blev snabba ryck med att städa lägenheten och köpa möbler till hans rum. Men så kom han kl. 15 och sen har han blivit kvar! Det är vi tacksamma för. Att få verkligheten in i sitt eget hem och vardag är nyttigt och utmanade på många sätt. Vi gick från att bara vara vi två till att bli tonårsföräldrar fast han inte är vår son. Det är en resa och hur vi än vrider på det gjorde han oss till familj.

Att sedan ta emot vår lilla tjej var en resa i sig som jag inte går in på närmare idag. Men jag kan säga så mycket, när vi började vår process för att ta emot henne så var det 70(!!) barn mellan 0-7 år bara i Sthlms stad som stöd i kö för att få ett familjehem. DET krossar vårt hjärta, inget barn ska behöva köa för föräldrar… Om du/ni funderar på att bli familjehem till ett barn oavsett ålder så gör det! Behoven är stora, din insats är ditt hjärta. Det lättaste och svåraste som finns… Precis som för alla föräldrar!

 Hur gör du för att hålla liv i din tro?
Jag gör inget speciellt, eftersom det inte är en teoretisk tanke att hålla fast vid utan en relation. Samtidigt behöver ju den relationen tid och arbete. Jag kan tycka att det kan vara svårt att hittat egen tid med Gud i vardagen på det sättet som det var tidigare.. Men jag försöker nog mest inkludera Honom i det som är vardagens snurr liksom, och luta mig på den relation vi redan har när jag inte får till det jag skulle önska. Och försöka att ge mig själv tiden att bara vara med Honom också, men där har jag mycket kvar att önska!!

Vad är den största utmaningen med att vara mamma?
Oj, det var en stor fråga! Att vara mamma är en utmaning på så många plan. Men jag kan nog tycka att det svåraste är när min egen ork inte räcker till, när jag är för trött för att ge allt jag skulle önska att jag kunde. Kanske är den största utmaningen de egna förväntningarna på vad jag ska klara av i mammarollen? Och kanske att balansera vetskapen om att jag inte kommer räcka till och vissheten att min närvaro och kärlek är det allra viktigaste.

Berätta om en händelse som format dig som kristen?
När jag var 20 år skulle jag, lite plötsligt, flytta från en stad till en annan. Jag ringde en kvinna jag kände i församlingen och frågade om jag kunde bo hos dem några veckor till en början. När jag kommit dit så blev det så att jag hoppade på skolteamet i staden och hjälpte till i församlingen. Utan inkomst var det lite svårt att hitta annan bostad.. Men jag kände mig ledd och satte mig ner med kvinnan i hemmet för att lägga korten på bordet. Hennes svar var ”Så länge du bor här är du som en dotter i huset”, och så blev det den terminen. Jag fick verkligen en plats i familjen, när det var kalas i familjen var det tex. självklart att jag skulle va med.
Detta, tillsammans med mina föräldrars generösa inställning till att bjuda med människor, har påverkat mig mycket. (Tack Ulrika & Ingemar ❤️)
Att det bara är hjärtat och viljan som sätter gränser för vem som tillhör och inte. De förkroppsligade något som jag ser är så centralt i den kristna tron, något som speglar Jesus! Och vi försöker väl leva så vi också helt enkelt.

1 kommentar

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *