Morsornas adventkalender – lucka 22

Idag är det sista luckan i vår adventskalender för det här året. Visst har det varit otroligt spännande, givande och rolig läsning? Det tycker jag i alla fall!

Idag ska ni få träffa Deborah som är min vän och som arbetar som pastor i min kyrka. Det som gjorde mig mest glad när de flyttade hit var att jag insåg att det kom någon med samma ambitioner för barnen i kyrkan som jag har. Någon som vill jobba för att barnen ska trivas.
Och så delar vi mycket som familjer, bara det att dessa går ungefär 10 år före, och det är ju så skönt för oss! Förebilder i stort och smått. 

Häng med på en gripande historia om att rycka upp tryggheten för ens barn för att följa Gud. Precis som mina egna föräldrar gjorde – och tänk vad bra det blev. 

Deborah, du är ju min vän sedan snart tre år tillbaka när du och din familj drastiskt flyttade till Landskrona från Södertälje. Jag har ju sedan den dagen alltid haft extra stort hjärta för dina äldsta barn, då de precis som jag fick en smärre chock av en sådan flytt. Men kan du inte berätta lite hur det kom sig att ni faktiskt hamnade här? Och processen (som ju var kort, rätt och intensiv!).

Är verkligen så tacksam över att du tagit dig an våra barn lite extra <3 Att vi skulle flytta till Skåne var väldigt oväntat för oss alla. Jag hade läst deltid på SALT som sedan blev ALT (Akademi för ledarskap och teologi) under en del år efter en längre tids sjukskrivning pga
utmattningsdepression. Jobbade på förskola innan sjukskrivningen. Allt eftersom utbildningen gick så började jag ana att detta skulle innebära någon form av förändring i vårt liv. Jag upplevde hur Gud och jag kom allt närmare varandra och hur min bild av vem Gud är förändrades. Jag upplevde tydligt att Gud uppmanade mig att ”lita på honom”. Jag var trygg
med att Gud höll oss i sin hand och skulle leda oss vidare, men det tog sin lilla tid innan jag kunde se vart och hur det skulle bli. Jag provade några olika spår och tankar och var egentligen på väg någon annanstans när jag fick höra om tjänsten i Livsglädje. Jag kände till lite om församlingen sedan tidigare eftersom Håkan som är pastor i församlingen också är
lärare på ALT. Minns fortfarande den starka och plötsliga känslan, mitt i vårt telefonsamtal om församlingen och tjänsten, känslan av att det här vill jag så väldigt, väldigt gärna, men så oerhört tråkigt att det inte går!!! Dels är det så långt bort, och sen innebär tjänsten så många utmaningar för mig. Men det var en längtan och önskan som började växa i mig och när vi
sen som familj åkte ner för att hälsa på i Landskrona och församlingen Livsglädje så kändes det så rätt! Vi var alla glada över vårt besök och jag kände att det var den här församlingen som jag ville vara en del av och som jag ville att våra barn skulle växa upp i! Trots att jag samtidigt förstod att detta beslut förmodligen inte skulle bli så enkelt och lätt, speciellt inte
för våra barn, så kände jag ändå frid över beslutet. Från att vi bestämde oss så gick det sen väldigt fort, vi sålde vårt hus och flyttade ner knappt 3 månader efter att vi varit och hälsa på.

Berätta lite om din ljuvliga familj.

Vår familj består av Sigge som är 4 år, snart 5! Han har räknat dagarna till födelsedagen i februari sedan i somras… Carl är 13, Alice 16, min man Andreas som är musiklärare och så jag!

Du och din man Andreas är ju precis som min man Emanuel och jag; ni engagerar er mycket tillsammans i kyrkan. Mycket i söndagsskolan och även musiken. När började ert gemensamma engagemang på det sättet eller har det alltid funnits?


Andreas och jag träffades i vår ungdom då vi båda flyttade till Stockholm från var sitt håll för att gå folkhögskola och läsa musik. Vi har musicerat tillsammans på olika sätt sedan dess. Allt eftersom har vi gjort fler och fler saker tillsammans, som söndagsskola och Gudstjänst för alla åldrar. Vi upptäckte hur roligt det var och att vi är bra tillsammans, vi är rätt olika!
Andreas är väldigt spontan och snabbtänkt medan jag är mer planerad och genomtänkt. Det är så lätt att göra saker tillsammans när man känner varandra väl och vet hur vi fungerar. Vi har alltid varit engagerade i den församling vi varit med i. Ofta har vi velat engagera oss i saker som gör att våra barn trivs i kyrkan och som uppmuntrar deras Gudsrelation, sen är det ju lite olika hur bra det lyckas i olika lägen…

Du jobbar ju som pastor med ansvar för barn och unga i vår kyrka, något du gör himla bra (säger en frivilligarbetare som får allt serverat, tackaaaar). Vad tycker du är roligast resp mest utmanade med det yrket?

Tack Filippa 🙂 Vi har ju fantastiska barn- och ungdomsledare i församlingen och det är en förmån att få jobba tillsammans!!! Det som är både mest utmanande och roligt är att min tjänst rymmer så mycket olika saker. Det är stort åldersspann, både ”vanliga” barn- och ungdomsgrupper (som söndagsskola, ungdomsgrupp och scouter) men också mer diakonala
verksamheter som läxhjälp och språkcafe´. (Scouterna är alltid utmanande för mig eftersom jag inte är så mycket av en friluftsmänniska… men jag är alltid glad över kvällarna då jag är med :)) Jag tycker att det är roligt att få möjliggöra för andra att bidra och göra det de längtar efter och är bra på. Sen är det verkligen fantastiskt att få vara med och se hur tron växer till hos de unga och hur de växer i efterföljelse och ledarskap. Jag blir ofta väldigt berörd under bönestunder tillsammans med barn och unga. Tänk att Gud är här tillsammans med oss och möter oss här och nu! Det som kändes mest utmanande för mig innan jag började min tjänst var hur det skulle gå att jobba med ungdomar eftersom mina barn skulle
vara några av dem. De var ju vana att ha sin mamma och pappa som ledare i barngrupper, men hur skulle det gå att ha sin mamma med på ungdomsträffarna??? Min kloka dotter sa till mig att det nog skulle gå bra, bara jag inte låtsades vara någon annan än den jag är, inte börja prata annorlunda eller försöka klä mig ungdomligt och så… Det hade jag som tur var inga planer på…

Sedan är du ju också mamma åt tre underbara kids. Din äldsta huserar ju ofta hos oss som exceptionell barnvakt och din yngsta är den man får flest kramar av på söndagsgudstjänsterna. Vad tycker du är det bästa med att vara mamma? Och vad är eller har varit tuffast?

Bästa med att vara mamma är att få älska och bli älskad! En av de första sakerna som Andreas och jag upptäckte då vi var nyblivna föräldrar var att vi skrattade mycket mer tillsammans efter att Alice kom!
Min svåraste tid som mamma har jag nog haft här i Landskrona. Att flytta i tonåren är inte alltid lätt och att märka hur jobbigt och tufft det blev för de stora barnen var oerhört smärtsamt. Våra barn visade tydligt att flytten inte var vad de önskade… Sen vet man aldrig hur vi hade haft det om vi bott kvar… Gud har ju inte lovat oss att livet kommer vara lätt även om vi lever nära honom, men han lovar att gå med oss. Ett råd jag hade fått var att inte
lägga skulden på Gud för flytten gentemot barnen. Det var ju jag som ville och valde att göra det som jag uppfattade att Gud manade mig till, men jag tänker att Gud hade kunnat använda mig på andra sätt om vi valt att stanna kvar. Självklart får man vara arg på Gud, det var jag emellanåt, besviken och ledsen över att det blev så svårt för våra barn, men jag ville hellre att barnen var arga på mig och Andreas ett tag för att vi valde att flytta än att vår flytt förstörde barnens Gudsrelation. Det var väldigt svårt att hantera alla olika känslor, lyckan som jag kände över tjänsten och tron på att det skulle bli bra även för barnen, blandat med den skuld jag kände över att det var jag som ställt till det för barnen. Det var mitt fel, funderingar kring om det var värt det?!? Nu har vi kommit förbi den svåraste och argaste perioden och livet känns ganska bra för oss som familj! Vi minns mycket fint från vår Södertäljetid och saknar nära och kära så klart, men vi har det bra där vi är nu! Ibland tar det tid innan det blir bättre.

Och slutligen, vad är din favorit på julbordet?

Förut var det mormors hemgjorda köttkorv, men den görs väldigt sällan
nu för tiden, har inte lärt mig än heller… Dopp i grytan med hembakat julbröd, kokt saltkött och rödkål är nog min favorit nuförtiden!

3 kommentarer

  1. Underbara Deborah! Ni har sån tur i Landskrona! Vi i Södertälje saknar henne och hela familjen. Så roligt att hon fick vara med på bloggen!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *