Då tar vi nya tag – igen!

Jag älskar att börja nytt år. Det ger mig så mycket HOPP. Så mycket längtan efter något bättre och som om det på riktigt är större chans till det.

Självklart vet jag att så inte är fallet, men snälla, om jag kan psyka mig till att försöka få ett bättre liv så gör det väl inget?

Jag ser tillbaka på 2018 med många olika känslor. Ångesten som varit extremt påtaglig, men också känslan av att hantera den (eller rättare sagt, embraca den). Glädje, sorg och vemod. Lättnad och tyngd, allt i en mix.

Jag står alltså här, återigen, och vippar på kanten till ett nytt år, och vill med all min kraft skrika att i år tänker jag inte traska nära den berömda väggen – IGEN! Har hon inte gjort det varje år nu, tänker du som trogen bloggläsare. Jovisst har jag. Och återigen kommer jag med ny kunskap som kanske eventuellt kan göra att jag slipper trilla dit den här våren.

Jag vill så gärna lära mig leva i den här obalansen, som min vän Maria uttryckte det. Nån balans finns inte, jag vill för en gångs skulle hitta livet i obalansen. Och jag funderar och tänker, och kanske kommer jag lyckas den här våren. Kanske kan jag faktiskt landa i obalansen.

Jag kommer åtminstone försöka mitt yttersta. Eller embraca mitt yttersta, vi får se. Och jag har en känsla av att mina kommande blogginlägg kommer innehålla rejäl bearbetning av 2018. För det verkar jag behöva i år.

Vad tänker ni på inför det nya året?

1 kommentar

  1. Åh, var jag känner igen mig! Har påbörjat ett eget blogginlägg om året som varit, nära väggen, och vad jag, återigen, hoppas på inför kommande år… Balanstanken var intressant – att det är en utopi… Kanske bättre att förlika sig med att aldrig kunna hitta balansen och ändå göra sitt bästa för att må bra…

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *