Acceptans och Förändring – del 1


När vi träder in i det nya året, 2019, då är det två år sedan jag blev sjukskriven på grund av utmattningsdepression. Här vill jag göra en tillbakablick och fundera kring vad som hänt och jag egentligen har erfarit och lärt mig under de här åren.

I januari 2017 då hade jag kommittill vägs ände med att gränslöst vara duktig, vara snäll och ta ansvar. Men detbörjade egentligen som jag minns det då höstterminen 2016 skulle börja, jaghade jag ingen glädje eller ork för en ny arbetshöst. Kanske skulle jag halyssnat på kroppen redan då? Men jag tog mig igenom hela hösten med högångestnivå och återkommande panikångestattacker, jobbade några veckor,sjukskriven några veckor. Jag ville och vågade inte stanna upp. Min arbetsplats eller arbetsgivare ser jag som oskyldiga i den här historien, det var min egen envishet och duktighet samt mycket obearbetad sorg som förde mig in i dendär ökända väggen. Det är inte lata och oansvarig personer som blir sjukskrivnapå grund av utmattning utan engagerade, ambitiösa och ansvarstagande individer.

 Genom januari och februari så grät jag i timtal varjedag och promenerade, jag gick och gick och gick tills ångestens värsta topparklingade av. En fantastisk ledsagare och tröstare hade jag också i min terapeut Per på S:t Lukas, han var mitt vikarierande hopp; ”Alla depressioner går över.” Det halmstrået av hopp höll jag fast vid. Elisabet och Filippa besökte mig ijanuari och jag minns hur Elisabet efteråt berättade för mig att jag liksom pratade och rörde mig långsamt. Hjärnan hade gått ner i viloläge. Under sådana tider finns inga ord att be med men nånstans inom hörde jag ändå hur Andens stilla strömmar av liv. I mina depressioner och ångestkamper har jag aldrig känt mig övergiven av Gud. Det är inte heller några halleluja-moments eller stora andliga erfarenheter men Anden suckar inom mig och det räcker. Fast vägen framåt kändes så oviss och skrämmande, den textrad som jag hade som enåterkommande bön var ”Led oss vidare” (ur Ellen Vingrens fantastiska sång ”Jesus Kristus, dra mig till dig.”).

I mars kom beskedet, Patrik (minman), var antagen som prästkandidat för Skara stift och vi bestämde oss för attunder sommaren eller innan Liv började första klass, hösten 2017, skulle flytta till Alingsås. En väg hade öppnat sig. Hur vi sedan lyckades med att tömma ett hus, flytta och skola in barnen i ny skola och förskola nästkommande halvår ärhelt galet med tanke på mitt mående. (Dessutom läste jag teologi på halvfart ”för att ha nåt att göra”, helt normalt när en är sjukskriven för utmattning.) Men vi kände tydligt att det var rätt och nånstans gav det också kraft att varapå väg.

Att landa i Alingsås ochNoltorpskyrkan har varit enkelt. Från dag ett har det känts som hemma. Närheten till gamla vänner och familj har varit så värdefullt. Men det blev återigen en rätt så tuff höst och jag rekommenderar egentligen inte nån att flytta om ni är sjukskrivna på grund av utmattning. Äldsta dottern fann sig snabbt men våran yngsta trivdes inte och i december lät jag henne vara hemma för att sedan påbörja en ny inskolning i januari. Att ha en fyraåring hemma när en är utmattad funkar sådär, dessutom kom magsjukan lagom till jul men jag tänkte att en ”normal” jul ska vi i alla fall ha! Så det bakades, städades, skrevs julkort, åktes på utflykter till nöjesfält och shoppades julklappar. Men med ständig ångest och yrsel. Julen toppades av att hela familjen blev magsjuk. Så i januari och februari var jag återigen helt slut, fruktansvärd ångest. Ångesten signalerar att något är fel, det är kroppens varningssystem, men jag har i så många år tryckt undan dom där signalerna därför har jag om och om igen pressat mig för hårt och då får varningssystemet nog och löper amok.

julen 2017

Men med våren värmen och det liv som spirade i naturen samt mina små odlingslådor (som belamrade alla ytor i vårt kök) gav mig hopp och kraft. I maj kunde jag därförbörja arbetsträna i Noltorpskyrkan på 25% (vilket jag fortfarande gör). Nu började hitta mina rutiner och ha tillräckligt med ro i kroppen för att börja lyssna på vad den sa till mig och inte bara tvingas till det när det blev ett tvärstopp och totalt tomt i energitanken. Två timmars arbete, hem, lunch, vila,kanske en promenad, sedan hämta barnen vid tre. Ungefär samma dagsupplägg och rutin är fortfarande vad klarar om inte ångesten ska ta över; D.v.s. en ”aktivitet”per dag där hjärnan behöver anstränga sig. En aktivitet i min värld är; middag med vänner, skriva ett längre blogginlägg, gå till kyrkan, handla mat, gå på stan, betala räkningar dvs. alla uppgifter där hjärnan behöver anstränga sigoch sortera mycket information. Värsta situationerna är där det är mycket intryck, ljud och människor. Det är sorgligt och smärtsamt då jag älskar attumgås med och lyssna till människor men jag har fått acceptera mina begränsningar.

Så vad har jag då lärt mig? Har jag lärt mig något alls? Eller är de här två åren helt bortkastade? Känner jag hopp? Och vad ska det bli av mig? Det tänker jag att skriver om i nästablogginlägg.

Gott Nytt år så länge – Tack att ni vill följa oss här och fortfarande bryr er om våra liv och funderingar här på Hallelujamorsorna!

12 kommentarer

  1. Smärta och glädje varvas när jag läser det du skriver. Vi är såååå bra på att ta vårt ansvar och löpa hela linan ut. Förstår, av egen erfarenhet, att både det där med flytt och nya sammanhang för barnen kan ta gränslöst med energi även om det fungerar på något sätt.
    Gläds med dig i din just nu lagom stora tjänst.
    Stor kram!

  2. Tack för att du delar. ?
    Känner igen mig i en hel del.
    Så ledsamt det är men ändå fint att höra om andras resa.
    Gav mig lite distans till mitt eget.
    Tack! Ser fram emot kommande inlägg.

  3. Min fina Jennie! ??
    Är såå tacksam över att jag fick lära känna dig, ha dig i mitt liv i några år. Men jag saknar dig ändå fortfarande här!

Lämna ett svar till Filippa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *