Den flackande blicken

Innan jag fick barn tänkte jag såhär om barnfamiljer: De är så himla tråkiga, de vill bara umgås med varandra.

Så tänker jag inte längre…
Men jag förstår att det kan uppfattas så. 

Med ett litet första knyte är det inte så stor skillnad. Man kan gå på café och ta promenader och prata i timmar. Men sen kommer den. Den flackande blicken – och det är den som jag känner är den största skillnaden mellan före och efter barn.

Att ett samtal alltid är upphackat. Av blöjor som ska bytas, barn som ska tröstas, leksaker som ska hittas. Och även när barnen blir större så slutar ju inte en pågående konversation med dem även om jag träffar någon annan samtidigt. Och det är här det dyker upp – det sköna med att träffa andra i samma situation. Där jag inte behöver känna mig dålig för att jag inte har blicken fokuserad på dig när du pratar eller tappar tråden och inte hittar den igen på några timmar.

I relationen med de som inte har barn kan jag känna ett koncentrationsunderläge. Och jag har kommit på mig själv med att vilja ”bespara dem” att umgås med vår kaosiga familj. 

Men mer och mer börjar jag landa i att det inte är sant. Att det för någon kan vara njutbart att hänga i en soffa i en bullrig familj och omges av liv. Men jag behöver lägga ner ambitionen av att hålla igång ett meningsfullt samtal. Vi behöver varandra i våra olika skeenden i livet. Och det är inte särskilt enkelt. Men genom att tala ärligt med varandra ”jag kan inte prata om det här viktiga nu för jag kommer bli avbruten 79 gånger under samtalet” – så kanske vi kan fortsätta vara vänner utan att känna oss förkastade av varandra?

8 kommentarer

  1. Det här var ett träffsäkert inlägg Elisabet! Jag känner så igen mig, särskilt efter att vi fick vårt andra barn. Jag funderar även på hur man hittar balansen mellan vänner (som jag mår så bra av) och förnöjsamhet i att just nu är inte tiden när jag har mycket tid för mina vänner. Det är lätt att för mig att hamna i en sorg (stackars mig som inte hinner träffa mina vänner så mycket som jag vill/behöver), ett ständigt dåligt samvete mot mina vänner samtidigt som jag inte orkar vara en bättre vän just nu när mina barn behöver min kraft och ork så mycket.

    1. Tack Maria! Jag håller helt med om de känslor du beskriver kommer med detta – mixen av dåligt samvete och offerkofta. Inte helt lätt att navigera där. Men att vara snäll mot sig själv och ärlig mot sina vänner är väl ett steg på vägen.

  2. Oj vad jag behövde läsa det här just nu, tack för det! Stora barnet 4,5 år och lilla 3,5 månad. Hela livet är ett virrvarr av upphackade konversationer och saker som blir gjorda till hälften. Jag skäms för röran hemma men inser att om förutsättningen för att bjuda hem vänner är ett prydligt hem så kan vi glömma det så länge barnen bor hemma. Alltså typ 20 år till. Försöker lära mig att bjuda hem ändå och så får folk ta kaoset för vad det är. Men visst har det blivit så att vi helst umgås med andra barnfamiljer nu, det är liksom enklare.

    1. Ja att orka med att visa upp sitt stökiga hem kräver faktiskt mer mod och ork än man skulle kunna tänka. Heja dig! Håll i och håll ut! Tvåbarnschocken lägger sig, även om det kan fortsätta vara rörigt väldigt länge till!

  3. Känner så väl igen det där med att man är så okoncentrerad, pga alla avbrott i samtal. En gång satt jag och pratade med min svägerska, på ett kalas. Blev avbruten och gick och hjälpte ett barn. Gick tillbaka och satte mig, och fortsatte prata, där vi blivit avbrutna. Det tog mig en lång stund att inse att jag nu satt och pratade med en annan svägerska. Som dock inte verkade tycka det var konstigt att jag började prata mitt ett resonemang, lika okoncentrerad som jag.

  4. Att som småbarnsförälder sitta på middag hemma hos ett par utan barn är något av det jobbigaste jag vet… När man känner att förståelsen för avbrutna samtal, stimmiga trötta barn inte riktigt finns där. Min stressnivå är alltid skyhög efteråt. Att däremot bjuda hem barnfria par till oss är faktiskt inte lika jobbigt. Då är de liksom i vårt kaos, får leva vårt liv en liten stund. Det känns mer tillåtande på något sätt.

    100% igenkänning i den flackande blicken!!

  5. Igenkänning på mycket, särskilt det där med att vilja bespara andra vårt kaos? Behöver inte bara vara barnfria personer, utan också familjer med färre/lugnare barn. Tycker oftare det är enklare att bjuda hem än att vara bortbjuden (även om jag blir otroligt glad när andra vågar bjuda hem oss)

  6. Vi har inte barn (än, vi vill gärna ha snart) och umgås mycket med ett par vänner som har två små barn. Vi störs inte alls av att barnen far runt eller att föräldrarna går ifrån. Men jag känner att jag har svårt att förmedla det till vännerna, de där trötta blickarna ibland (som jag både avundas och inte) ber nästan om ursäkt. Men jag försöker iaf 🙂

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *