Får jag vara med?

Jag har glömt en sak när vi skrev om vänskap.

Har du någon gång känt dig utanför? Usch ja. Det kan ju nästan ge rejäla högstadievibes det här alltså. Känslan när några kompisar hittade på något utan att man fick vara med.

Att jag skulle uppleva den känslan som vuxen trodde jag nog inte. Jag gissar att jag alltid tänkt att det där kommer passera, det kommer inte hända när jag själv är stor.

Men jovisst har det det.

En del säger att det är sociala mediers fel. Men på mig har det alltid svidit till i mellangärdet när jag fått höra om vänner som setts eller hittat på saker och jag liksom inte fått vara med.

På senare år har jag hanterat det bättre. Jag har kunnat tänka mer vuxna tankar som; jag kunde ju ändå inte, eller, jqg gillar ju egentligen inte det där de gjorde.

Men visst kan det svida.

Jag tänker dock att det finns några grejer man kan göra. Det första är att be för saken. Lägga den jobbiga, omogna känslan i Guds händer. Be och slänga av det. Det andra är att ta saken i egna händer. Bjud hem själv. Bjud med dig själv i gänget eller bjud hem helt andra personer som du vet passar dig, och din familj, din situation.

Dessa två saker lever jag slaviskt efter när jag känner ett sting av utanförskap. Och jag känner mig nog inte så utanför längre heller. Kanske är det Gud som verkat i mig, efter år av bön, eller börjar jag bli mer vuxen och mogen? Jag vet inte. Kanske är det en ständig kamp, och må så vara. Jag ska kämpa emot den så mycket jag bara kan.

Och vem älskar inte frågan; får jag vara med? Det betyder ju att vi får en ny vän. Det älskar jag.

6 kommentarer

  1. Uppskattar din ärlighet!
    Någon har sagt att upplevd ensamhet är det svåraste som finns att erkänna. Samtidigt som det är den ”folksjukdom” som flest lider av i Sverige.
    Så bra då att prata om det!
    Och så sant du skriver!

    1. Ja visst är det bra att prata om det? Jag tror ofta tar man bort dramat kring det också, om man bara öppnar lite. Det kan ju byggas på så mycket också… Tack för din pepp! <3

  2. Känner så väl igen mig! Är faktiskt förvånad (och tycker det är väldigt störigt) att jag fortfarande kan bli så ledsen i de där situationerna. Använder nog vissa av strategierna som du skriver om, men har ganska svårt att bjuda in mig själv om jag inte fått en inbjudan, vill ju inte att folk ska känna sig tvingade, liksom.

    1. Jag håller med! Förvånad över att känslorna kan vara så starka fortfarande liksom.
      Haha ja, jag är kanske lite udda där, men jag bjuder gärna in mig själv 😉

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *