En vecka har gått sedan vi hade begravning för min mamma.
Svårt att beskriva en dag som jag inte ville uppleva men som ändå var så viktig.
För mig är det som om sorgen börjat att lossna på riktigt först nu, efter begravningen.
Saknaden, tomheten och overkligheten att hon inte finns.
Sorgen kommer som vågor, precis som födslovärkarna vid en förlossning.
Det är smärtsamt och sorgen griper tag i hela min varelse, helst vill jag inte vara med. Jag vill slippa känna. Fly.
Men jag vet att det inte går. Det här måste jag på något obegripligt sätt ta mig igenom.
Den enda trösten är att människor har gjort det förr; Överlevt förlusten av den älskade som alltid skulle finnas där.
Det är en lång vandring mot våren som på något sätt ska övervinna mitt livs längsta vinter. Ett steg i taget.
❤
❤
Kan inte riktigt föreställa mig det ni går igenom just nu men tänker mycket på er. Kram
💜
❤️
❤
❤❤❤
❤️
♥️
Så mycket smärta, så mycket kärlek. Gud med oss.
Amen.
Tack för att du delar med dig!
Du skriver: ”Den enda trösten är att människor har gjort det förr; Överlevt förlusten av den älskade som alltid skulle finnas där.” Så är det verkligen. Min pappa dog 2012, alldeles för ung, och jag trodde aldrig att jag skulle vara glad mera. Hela livet stannade upp. Men det finns ljus och hopp om livet trots allt, bara det att tid måste få passera. Jag ska komma ihåg dig i mina böner. Gud är alltid nära.
Tack Annnika!!! <3