Om det hade varit jag

Denna text kom till mig en natt i helgen. 
Jag vill ge den två förbehåll.
1. Jag vill inte ge mig på att skriva någon annans berättelse. Jag längtar till (och bävar för) den dag vi får läsa mödrarna jag tänker på i Afghanistan och Syrien – deras egna berättelser.
2. Jag vill på intet sätt romantisera det de går igenom, genom att skriva en fiktiv berättelse på det här sättet.
Mitt enda syfte är att leva mig in. Och kanske hjälpa någon annan att leva sig in i – att det hade kunnat vara jag.


Minnena från de där första veckorna av kriget är alldeles glasklara. Tydliga och med skärpa – alla månader och år som sedan följde är bara en stor grå massa. Men den första tidens minns jag så tydligt. Oron som bodde i kroppen. Hur vi liksom kurade ihop oss hemma. Och så alla dåliga besked som kom. De första dödsfallen i Rimforsa. Vårt första syskonbarn som dog. Varje händelse var en katastrof och den massiva känslan av ”det här kan inte vara på riktigt!!” omslöt allt. En overklighetskänsla briserade i luften trots att varje andetag var så obarmhärtigt verkligt att det inte gick att lura oss. Kriget hade kommit till Sverige. 

Det var inte förrän militärpolisen kom och hämtade Christian som jag började fundera över om vi borde fly. Men en dag var han borta och då var det bara jag och pojkarna kvar.

Det pratades dagligen om oroligheterna i Skåne och det enda jag önskade var att vi i familjen skulle vara tillsammans. Men vi var splittrade, jag hade inte hört något från mamma eller mina syskon på månader. Rykten kom och gick om vad som hände där nere men det var svårt att få en klar bild. Både NATO och Ryssland var inblandade, och den danska terrorgruppen DKK förstås. När flyende Skåningar började komma till Östergötland förstod vi att det var värre än vi befarat. De som kom var så traumatiserade att det var svårt för dem att ens berätta vad de varit med om.

Jag och Anna sågs för att prata om en eventuell flykt av våra söner. Johan hade också blivit hämtad till militären och nu rådgjorde vi om våra pojkar skulle klara den osäkra resan till Asien. Sixten var 14 år nu, kanske han, Walter och Eskil skulle klara att resa tillsammans? Ture kändes så mycket mindre, med sina tolv år. Hur skulle vi göra? Skulle inte militärpolisen snart börja hämta även krigsdugliga tonåringar?

Våra hjärtan var krossade när vi samtalade bakom mörklagda gardiner. Sommaren utanför fönstret kändes som ett hån. Hade vi inte bara för några år sedan gjort picknickar vid badplatsen och låtit barnen obekymrat gått med hovar och fångat småfisk? Nu hade de fått något allvarsamt i blicken och den där lekfullheten i kroppen hade försvunnit.

Det var september när Sixten gav sig av. Det fick bli utan bröderna Lundh, Anna hade gått under jorden och gömt sig vid föräldrarnas lantställe. Man fick bända honom ur min famn för att han skulle komma loss. Han skjutsades till Finland med hjälp av vänner med en liten väska packad med pengar, kläder och tändstickor och vad mat vi hade kunnat leta fram. Jag gick och lade mig den dagen och jag tror det gick en vecka innan jag gick upp ur sängen igen.

Det dröjde tre månader innan jag hörde av honom igen. Jag fick en tumme upp på messenger. Efter en månad till ringde han. Han hade kommit fram till Nepal. Han lät trött och ledsen. Han lät liten. Han bodde i ett hem för andra nordiska flyktingar. Det var fred där han var.

För mig, Ture och Bosse hade kriget blivit vardag. Vi levde som om det varit artonhundratal. Försökte odla och göra vår trädgård till så mycket lantbruk det gick. Det kom med jämna mellanrum nya flyktingar som flytt det betydligt oroligare Skåne och bosatte sig i vårt stora hus. Jag hade inte hört något från Christian och ställde in mig på att aldrig mer få träffa honom. 

Åren gick. Jag fick regelbundna samtal från Sixten. Han hade börjat lära sig nepalesiska, läste in den skolutbildning han missat under krigsåren där. Hur ont det än värkte i mitt hjärta så kändes det som om jag gjort rätt beslut. Han hade fått flytta in i en nepalesisk familj som tog hand om honom som en son. 

Det var då chocken kom. Det var inte mycket som chockerade mig längre. Men jag hörde på Sixtens röst att det var allvar. Han skulle inte få stanna i Nepal. Trots den mödosamma resan dit. Trots att han pratade nepalesiska. Trots att han inte ville något annat än att göra rätt för sig. Nej, myndigheterna där hade blivit strängare mot nordiska flyktingar. Det hade ju kommit så många. Så nu skulle han flygas till sin födelseort. Till Skåne, en av världens farligaste platser. Det var den dagen mina ord tog slut.

8 kommentarer

  1. Oj, vilken tankeställare!
    Overkligt och verkligt på samma gång.
    Tänk att det känns så fel och konstigt när perspektiven vänds.
    Men det kunde ha varit jag.
    Tack för att du skrev detta.

  2. Nä fy vale vad vidrigt det är. Allt är ju det! Det som pågår och det som du skriver liksom. Fy sketan. Och vilken skildring, helt fantastisk, och hemsk ♥️

  3. ?
    Sjukt att det låter så fel (nästan komiskt) att nämna Skåne och Rimforsa, östergötland och Danmark i detta sammanhang. ”Skulle aldrig kunna hända”.
    Mähä… det trodde inte afghanerna heller. Eller barnen i Aleppo och Homs. Eller folket runt Mogadishu. De sprang också obekymrat med sina håvar och drakar vid stränderna…
    Stark text! Obarmhärtigt smärtsamt slut!
    Herre förbarma dig!
    Öppna våra hjärtan! Och händer, hus, plånböcker och gränser!

  4. Blev väldigt berörd av att läsa detta Elisabeth. Du skriver bra! Och så tänkvärt och overkligt, men helt verkligt för många i vår närhet.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *