Vem var det som startade det här stressfyllda livet egentligen?

Hur blev livet såhär? Hur blev ett av de vanligaste orden ”vardagspusslet”? Jag är så sjukt anti det ordet. Jag vill inte lägga ett komplicerat pussel varje vecka, jag vill att vardagen ska vara vanlig. Och hur blev var och varannan person man känner utmattad, deprimerad eller sjukskriven på grund av (oftast) samhällets norm? Vem var det som började det eländiga leverne?!

Jag har tänkt mycket på det här de senaste veckorna. Jag har tänkt mycket på er som är utmattade/deprimerade och hur fruktansvärt det måste vara. Men än mer har jag tänkt på oss som alltid är på gränsen. Vi som (ännu?) inte gått hela vägen utan står och väger. Och det värsta är att vi gör det alldeles för ofta.

Det blir lätt så att det nästan tar stopp. Kroppen signalerar med magsmärtor, huvudvärk, trötthet eller deppighet att nu MÅSTE DU sakta ner. Och så gör vi ju det, eller hur? Och det tar ett par veckor att liksom komma på banan igen. Och det är hemska veckor, men allt pågår ”som vanligt” utifrån men i kroppen råder panik.

Men tillslut blir det bra i kroppen och hjärnan. Och vi får nya idéer, ny inspiration, nya tankar – och så kör vi igen.

Är det NÅN som känner igen sig? Eller är detta bara jag? Snälla säg att ni finns där ute.

Och vad gör man? Jo, för varje år som går blir jag ju såklart visare. Jag får mer förståelse och kan stoppa något tidigare. Jag kan sätta ord på det lite tidigare och jag kan få hjälp att stanna upp snabbare.

Och saker jag vet funkar på mig är:

– läsa en bok eller se en film på kvällen. Det får min skalle att sluta snurra vilken oftast är mitt största problem.

– ta en himla promenad. Usch, det är så trist, men jag VET ju att det hjälper mig.

– prata om det med vänner och maken. Sätt ord på saker, få det ur systemet.

– be och lovsjung. Aldrig ber jag så mycket som när jag mår så dåligt. Och aldrig känner jag mig så buren som då, när det är som sämst.

Och sedan är en viktig grej som jag lärt mig på senare år, att vara mycket snällare mot mig själv. Alltid.

Men nu är jag här igen. Efter ett par veckor av rejäl inre och något yttre stress kollapsade kroppen förra veckan men är nu sakta påväg tillbaka. Och jag tränar mitt tålamod och jag tränar på trofasthet, att jo, det kommer bli bra den här gången också.

Och sedan undrar jag igen, kanske lite bittert, vem i hela friden var det som drog igång det här? Gud vare med dig, i alla fall.

17 kommentarer

  1. KRAM! Ja – vem kom på detta? Och vem kom på att man inte kan sjukskriva sig från universitetsstudier? Bra att du tar det lugnt! Det är värt det, även om det blir tråkigt.

    1. Men, du kan bli sjukskriven från universitetsstudier! Eller är det här nåt nytt?
      KRAM till dig med! <3

      1. Jo, det är klart, i praktiken. Men när ska man ta igen det? Det är inte som på en arbetsplats, där arbetsuppgifterna kanske ibland kan göras av någon annan. Det är väl mest det?

  2. Efter gymnasiet med extremt mycket prestationshets som jag inte ville känns vid gick jag ett år på musiklinje på folkhögskola med 1-2 lektioner per dag. Resten övningstid. Jag blev extremt rastlös av att ha så mycket ”fritid”, men jag behövde det. När jag sedan började universitetet upptäckte jag hur det hade hjälpt mig att ha en mer avslappnad hållning till studierna och ta mig tid för återhämtning. Ibland kan det vara bra med en längre period med färre ”måsten”.

    1. Så bra med andrum där ja! Och vad skönt att få se hur det hjälpt och kanske kan hjälpa resten av livet också!

  3. Och har man en gång varit utmattad så är tröskeln för hur mycket stress och ångest man tål mycket lägre än innan. Jag måste hela tiden påminna mig om att inte köra på som förr och kroppen signalerar tydligt när det är dags att bromsa. Skulle vilja hitta ett långvarigt sätt leva med mer balans men det är svårt. Hur gör man?

    1. Ja, det är sant. Och det är så himla tråkigt det med! Att tröskeln nu är så låg liksom.
      Ja, hur gör man?

  4. Är där själv (tyvärr). Tre små barn på tre år. Jobbar som lärare 100% (mannen hemma och ror runt allt). Har fått ett galet år på jobbet med ett super spretigt schema.
    Kämpar på med promenader, ringer vänner, ber, pratar ihjäl min man och längtar fruktansvärt mycket efter sommarlov #hejaoss

    1. Åh nej! Åh vad jag lider med dig. Mitt första år efter att ha fått två barn var det värsta i mannaminne (som lärare alltså). Tog drygt ett år att komma tillbaka på banan efter all fysisk och psykisk åkomma jag drog på mig. Men åh vad jag hoppas du kan hitta ett lugn i allt! <3

  5. Ja, varför ska det vara så svårt!?
    En sak som vi började med innan vi fick barn, och fortfarande håller fast vid, är att se till att ha en vilodag i veckan. Då försöker vi att inte ha några måsten. Absolut svårare nu när vi har småbarn och inte kan ligga på soffan hela dagen, men vi försöker hitta andra sätt att koppla av. För jag tror det ligger mycket i att stress inte är farligt, men att bristen på återhämtning är det.

    1. Jamen det där är ju så himla himla BRA! Vi hade faktiskt mer vilodagar när våra barn var små för då var vi hemma så mycket båda två. Jag tycker det är svårare nu när de är stora och har sina grejer som man ska rodda i 🙂 Men samtidigt kan det räcka för mig att veta att ”nu har vi fredag efter skolan och hela kvällen till vila” och liksom stänga av helt. Håller med, brist på återhämtningen är ju det värsta!

  6. Kunde inte ha sagt det bättre själv! Vad ska egentligen krävas för att hitta ett hållbart tempo? Flytta ut i skogen?! Vill också tipsa om en bok som jag har börjat läsa som heter ”I befintligt skick: att ta sig själv på allvar”, det är en bok som handlar om självmedkänsla, alltså att bli mer snäll mot sig själv. Tror att det kan behövas mer av det bland oss duktiga kvinnor. Vi behöver inte orka mer än vi orkar! End of story!

    1. Åh, bra tips, tack! Det ska kollas upp!
      Haha håller med, ibland vill man iof bara flytta ut i skogen också 😀

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *