Ett vikarierande hopp

När du hamnar i sorg, drabbas av ett trauma eller har ett fördunklat psyke av någon annan anledning är det ofta svårt att se vägen framåt. Att det ska bli ljusare igen; Hur ska det någonsin kunna bli bra?

Som utbildad präst har jag studerat det ämne som kallas för själavård; Själavården rör sig i gränslandet mellan terapi och andlig vägledning. Det bör finnas en professionalitet i mötet och vissa verktyg är viktiga att ha med sig in i yrket och samtal som förs med människor i sorg, livskriser eller andliga grubblerier.Fast mest av allt tänker jag att det handlar om att vara en närvarande medmänniska. Att se, att lyssna och bekräfta den upplevelse som personen just nu står i. Dessutom vill jag alltid på något sätt räcka människor som jag möter och samtalar med någon slags hopp. Hopp om en liten ljusning, ett halmstrå eller lite mer stadga i ett liv som just nu upplevs som helt bottenlöst. När vi studerade fick vi lära oss begreppet Ett vikarierande hopp. Då tyckte jag att det lät lite pretentiöst och konstlat: Vaddå vikarierande hopp?

Nu står jag på andra sidan. Utan prästkrage och professionalitet. Skör, sorgsen och vissa dagar ställer jag mig frågan: Kommer det någonsin bli bra igen? Nu förstår jag plötsligt begreppet: Ett vikarierande hopp.

Min man, mina barn, mina vänner och mina ljuvliga kollegor hjälper mig att lyfta blicken. Vänner som förlorat en förälder, en partner eller ett barn som faktiskt lever vidare och gör det med livsglädje. Vänner som bekräftar min smärta och mina tårar, den bottenlösa sorgen som förlamar mig vissa dagar. Människor i min närhet som inte är rädda för att tala om smärtan och hålla om mig när dom stunderna kommer.  Ni vet vilka ni är. Utan er skulle jag vara vilsen. För ni visar att det finns en morgondag och en väg framåt. Tack för att ni är mitt vikarierande hopp dom dagar då jag känner mig hopplös, utan framtidshopp och livsmod. Ni är så dyrbara!

Våga vara i smärtan med dom som du möter och våga räcka människor hopp. Inte ett krystat, hurtigt och religiöst hopp, det duger inte. Men ett kärleksfullt och försiktigt. Våga vara ett vikarierande hopp för någon som du möter idag, det kan betyda så mycket mer än du anar.

10 kommentarer

  1. Ja, så oerhört viktigt det är. Att vara medmänniska och att få möta medmänniskor. Blev glad att se dig och er i måndags! Kram!

  2. Tack! Så vacker beskrivning. Hade behövt se det mer så för ett år sen när min mamma hastigt gick bort. Det har stundtals varit bottenlöst och hopplöst men Gud bär och att få dela med andra är det som verkligen hjälper.

  3. Har i tankarna återkommit till ”ett vikarierande hopp” sedan jag läste. Vilket bra uttryck! Har funderat på hur jag själv kan bidra i min omgivning.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *