Att leva med någon och alla våra olikheter

Det här året firar Emanuel och jag 10 år som gifta och jag har skyhöga förväntningar på vårt firande. Men det har jag alltid, för sån är jag. Elma höll på att trilla av stolen när hon fick veta att vi varit ihop i tolv år. TOLV ÅR?! En evighet, liksom.

Och under dessa tolv år. Alltså, hjälp, så otroligt mycket jag lärt mig om att leva med min man, om att leva med någon annan. Min underbara man. Ibland kan jag verkligen fnissa åt hur vi ens blivit ihop med våra så otroligt olika personligheter, intressen och drömmar. 

Jag är en översocial människoälskande person som älskar att shoppa kläder och kolla på romantiska komedier. Han är en person som gärna är själv eller med en liten, trygg klick som sin familj eller närmaste vänner, nördar in sig på aktiviteter som frisbeegolf eller baseball. Jag som är en sådan slarvmaja och gör hellre saker snabbt än snyggt. Han som är en pedant ut i fingerspetsarna och gör saker hellre snyggt än snabbt. 

Förstår ni? Hur kan vi ens leva ihop?! 

Jag vet inte. Men jag kan lätt erkänna att det inte är enkelt när jag själv törstar efter socialt umgänge medan maken vill ha det lugnt hemma. Det är väl klart att man blir besviken på varandra? Men allting måste ju handla om att ge och ta. Och att det kan bli flertalet diskussioner hemma om vi ska bjuda hem någon, eller inte, ja de diskussionerna har vi haft i tolv år. Och jag kan inte tänka mig att de skulle försvinna? För det är väl också en del av livet tänker jag.
Samtidigt som jag i dagens läge lättare kan läsa av eller förstå min man bättre, precis som han gör med mig. 
Och precis som i alla relationer handlar det ju om respekt. Respekt för att den ena vill och den andra inte. Och samtidigt om att låta varandra växa och gro i de personligheter vi är. Det är fint ändå. 

Har ni också helt galna olikheter och hur tänker ni? Vad har varit enkelt och vad är fortfarande svårt? 

6 kommentarer

  1. Coolt med 10 års jubileum!! Jag är du, förutom shoppandet och klädintresset. Och eftersom jag också älskar människor, helst att umgås med dygnet runt så har min man gett mig allt socialt ansvar för vår relation… dock med reservationen att någon gång kolla av om han verkligen vill ha gäster ännu en kväll…

  2. Jag och min man firar också 10 år. Det känns stort! Visst har vi haft våra konflikter men det är så värt allt. Att ha någon vid sin sida alltså, det är faktiskt helt fantastiskt. Vi är lite olika på det sätt som du beskriver (extrovert/introvert) men har faktiskt mötts mer på mitten de senaste fem åren. Jag har blivit lite mindre utåtriktad och han lite mer. Sen vi fick barn orkar vi inte riktigt ta riktigt lika många sociala initiativ, men vi har det bra ändå. Vi träffar vänner men mer de närmaste snarare än har stora tillställningar. Så livets omständigheter gjorde det lättare för oss att mötas.

    Jag tror som du säger att man trots allt blir bättre på att läsa av och förstå varandra. Det som är utmaningen när man levt med varandra länge och verkligen är uppslukade av småbarnsåren är att ändå fortsätta se och bekräfta varandra.

  3. Social, snabb slarvmaja kan jag skriva under på också. Jag o min man är nog ungefär lika sociala, däremot har vi väldigt olika tempo här i livet…och olika syn på när det behöver städas:)

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *