Fjädrarna och skammen

Idag skriver Eleonore Gustafsson en fantastisk krönika i Dagen under rubriken Den svenska hederskulturen. (jag länkar till den men den kräver inlogg, jag har läst den i papperstidningen på jobbet).  Hon beskriver skammen och hedern och om hur olika saker ger skam respektive heder i olika grupper. Hon tar exemplet av att ha trasiga jeans – det är något coolt i vissa grupper och anses slashasigt i andra. För oss alla resulterar det i någonslags beslut om i vems ögon jag vill bli respekterad. Och hon avslutar texten: ”Om jag lär mig att Guds blick är den enda som räknas, då kan jag gå genom livet med högburet huvud oavsett vad jag gjort eller vilka byxor jag har på mig – det är evangelium rakt in i vår tid”

I påskas slogs jag av att det i min kultur (svensk, 35-åring, akademiker) hade blivit norm att ”man har ju inte fjädrar i påskriset”. Orsaken är helt rimlig; kycklingar far visst illa av få sina fjädrar bortryckta. Något jag aldrig tidigare tänkt på men som plötsligt alla hade kännedom om och agerade utifrån. Piprensare införskaffades, tygrester revs i bitar. För här gällde det att tänka om och vara kreativ – iallafall utifrån de förslag pinterest gav.

Och det finns ju ingenting i det som är dåligt eller fel. Självklart ska vi inte rycka bort kycklingarnas fjädrar – men det här fenomenet blev så symptomatiskt och talande om den tid och den kultur jag befinner mig i. Att vi ständigt navigerar och kalibrerar oss fram i ett landskap som förändras. Vad gäller nu? Vad är rätt? Hur ska jag leva?
Och jag tror att vi ställer de frågorna inte för att vara alla andra till lags. Utan för att vi helt enkelt vill göra rätt.
Vi vill göra så gott vi kan.

Men det är klart att det blir tungt att bära.
Att hela tiden ha koll. Att veta vilka gummistövlar som är de där giftiga. Och vilken parmesan man inte ska äta för att korna far illa. Och att ha koll på vilken musiker det var nu igen som sysslat med all den där skiten så att jag inte råkar lyssna på hans låtar…

Det är viktigt att bry sig.
Vi har en hel värld att ta hand om.
Men låt oss chilla ner lite också.
Lägga ner världen från våra axlar
och ge tillbaka den till Honom som håller
hela världen i sin hand.

Jesus, lär mig att det bara är din blick som räknas.
Amen 



5 kommentarer

  1. Har tänkt i samma banor. Särskilt ju i påsk, det finns så mycket kristet (eh, ja!) och så mycket okristet. Får man ens ha kalasmat på påskafton? Måla ägg? Leta påskägg?

  2. Så fint! ”Om jag lär mig att Guds blick är den enda som räknas, då kan jag gå genom livet med högburet huvud…” Det tar jag verkligen med mig.

    Jag känner så igen mig i att man ska göra rätt på alla sätt och vis och ibland känns det som omöjliga krav. Våra barn äter ibland bara pasta och ketchup till middag och muggarna de dricker ur när vi är på utflykt är av plast och inte melamin. Det måste få vara lite så om man ska orka med känner jag.

  3. Hear, hear! Det går så snabbt i vår digitaliserade värld. Hipps vipps så är det heeelt fel med det eller det. Hur ska en hinna eller orka ha koll? Nä – det viktigaste är relationen med Gud, sedan kommer en sund inställning av det tror jag!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *