Dödsångest deluxe och att trotsigt välja livet

Påskhelgen bjöd som bekant på löjligt varma och vackra vårdagar. Vårvindar friska och blommande vårlökar överallt. Mitt i allt dettaså tänker jag ständigt och jämt på döden. Nej, inte jämt. Men typ var tionde minut. Då är det ändå mycket bättre än i januari, då tänkte jag på döden vartionde sekund, så jo det blir bättre. Insikten om min egen dödlighet blev liksom så mycket mer konkret och verklig när mamma försvann. Hon är borta. Finns inte.

 Min mamma har alltid visat sin kärlek genom närhet och kramar. Vi har haft många konflikter och inte haft en sån där relation där vi kunnat prata om allt men vi har alltid kunnat kramas. Jag har känt på hennes supermjuka händer, luktat på hennes hår och pussat hennes lena kinder. Nu kan jag inte det längre. Den här fysiska saknaden och insikten som börjar träda in i min själ; Det här med att döden faktiskt är på riktigt. Detta har skapat en enorm dödsångest och existentiella grubblerier som ibland hopar sig som mördarsniglar på ett salladsblad. Det friska och vackra livet liksom överhopas av  äckligt, svart slem.

När jag träffade min lillebror i helgen så kom vi överens om att detta är överjäkligt och pissigt. Mammor ska inte dö. Vi hade både den här känslan av att döden bara kan dyka upp när som helst och vart som helst under dagen. När en minst anar det. Så ohyfsat på nåt sätt. Att tanken liksom överrumplas när jag sitter där i solen och äter glass med mina barn; ”Bara så ni vet så kommer detta inte vara för evigt.”

Funderar på allvar på att börja praktisera Mia Skäringer och Anna Mannheimers taktik, att börja prata med döden när den vill störa mitt i glassätandet eller andra härligheter; ”Ja, jag vet att du finns men du behöver ju inte störa just nu, nu får du sitta där i hörnet och va tyst. Seså ge dig av jag är upptagen med att leva här nu.”

En klok vän som jag pratade med för några dagar sedan, som också har haft en hel del pissiga grejer att deala med de senaste åren, hade liksom jag den här erfarenheten av att det är svårt att verkligen ta in och njuta när det är bra. Vi som levt med mycket katastrofer och trauman är liksom alltid på vår vakt: ”Jodå nu är det bra men snart kommer nästa kris; sjukdomar, död och pest står och lurpassar på dig bakom nästa hörn.” Vi har liksom garderat oss med att tänka alla möjliga katastrofscenarier för att på något sätt vara redo. Men grejen är att även om jag under årens lopp har lagt tonvis med energi på att oroa mig för mamma och att hon faktiskt kanske skulle kunna dö snart så var jag ändå inte redo när det hände. Då när det väl hände var det ändå som ett knytnävslag rakt i solarplexus. Oron och ångesten för katastrofen är en del av att vara människa vi måste bara försöka deala med den på nåt sätt. Men hur?

Min absoluta favoritförfattare och bästa levnadsguide Tomas Sjödin pratade i P1:s ”Tankar för dagen” om upplevelsen att livet går för fort och att det är så lätt att bli stressad över det. Det rådet han gav var inte att pressa in mer i livet utan snarare att försöka stanna upp i det liv som du lever. Hur ska vi hantera den här insikten om att vi en dag inte längre kommer finnas här? Jo, genom atttrotsigt välja livet. Igen och igen. Slösa med det som faktiskt består, kärlek och omsorg om människor som du har i ditt liv. Var generös både mot andra och mot dig själv. Våga leva!

Precis som Tomas brukar jag också landa där, när döden för tjugondegången på samma dag vill göra sig påmind, att jag måste faktiskt fokusera på livet; ”Tyst, håll dig på din plats, gå och lägg dig. Jag har inte tid med dig just nu för jag måste faktiskt leva lite också.”

Livet ändå!

10 kommentarer

  1. Ja stort tack för att du delar detta! Och jag känner stor igenkänning i den liksom fysiska saknaden. Hur jag saknar hur pappa luktade och att känna på hans hår.

  2. Ja. Precis sådär är det. Och konstigt vore väl om döden inte kändes verklig och obehagligt nära när den är och har varit just det. Ber om mer liv i livet för dig!

    Såg igår Brené Brown: the call to courage på netflix igår, hon pratade bland annat om just det här. Att glädje är den flyktigaste av känslor, så lättstörd av rädsla att den ska ryckas bort. Så om du har ork (och netflix), se den för hon sa så många sanningar om livet och sårbarhet.

  3. Ja ibland är det som om tankarna bara exploderar inom en och tar sååååååå mkt plats. Sååå för mkt plats! Och så missar man lixom hur god glassen är.

    Så otroligt fina tjejer du har!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *