Stora-barn-livskrisen

Den här våren har vi upptäckt något konstigt hemma. Dels är det att våra barn inte alltid längre VILL vara med oss. De har tydligen egna liv och egna kompisar. Sedan är de hemma själva när vi åker och handlar eller går ut och springer. Och så vill de hellre kolla på sina egna tv-serier än att sitta med morsan och kolla på barnprogram. What?!

Jag vet att det här ämnet kan vara jätteprovocerande för er som har småkids fortfarande, och jag är ledsen, men jag går faktiskt igenom en livskris och behöver skriva av mig. Obs! Jag har också varit småbarnsmamma!!!!!!

Så det som händer är att jag och min man plötsligt har en massa fri-tid. Tid som tidigare inte funnits där. Det innebär också att jag kan sitta med på en hel gudstjänst utan att någon behöver mig eller drar i ena byxbenet hela lovsångsstunden för att sedan leka nere i lekrummet resten av tiden. Det innebär att jag står och stirrar ut genom fönstret hemma när de leker i timtal på studsmattan, för att jag vet ärligt talat inte vad jag ska hitta på. 

Vad gjorde man förr, innan barn, är ju en fråga vi ställt oss. Och när barnen var små var ju en kvarts fri-tid ljuvlig för då hann man snabbstäda eller eventuellt slänga sig på sängen och halvslumra tills de dök upp igen. Nu är ju inte livet så. Jag har inget behov av att sova när jag själv. Jag har ingen lust att slösa mina timmar på en tv-serie mitt på dagen MEN VAD SKA JAG GÖRA?!

Jag tänker på intressen jag haft förr om åren. Jag har tränat mycket, jag har shoppat second hand, jag har varit ute och fikat med kompisar.
Jag har inte så mycket kompisar som har tid att gå och fika längre och jag både shoppar och tränar ändå. Så jag måste nog hitta något nytt? Något mer liksom? Jag skulle vilja lära mig sy till exempel. Eller laga lite mer lång-kok-mat, sånt där som tar tid. 

Men sedan faller jag tillbaka snabbt, och tror att tiden är knapp och att jag nog inte hinner, för snart, snart behöver någon mig. Och så lyssnar jag. Nej, inte den gången heller.

Har vi fler stora-barn-livskrisare där ute? Hur gör och tänker ni? Har ni tagit upp gamla intressen eller gjort något annat? Berätta gärna.

12 kommentarer

  1. Men det är ju underbart tycker jag och tycker att jag äntligen har tid att träna, läsa o vila. Men då jobbar jag ju heltid o är inte många timmar kvar på dagen när alla kommit hem.
    På helgen om de går iväg blir det vila o läsa bok o hinna prata till punkt.
    Men jag njuter faktiskt o har ingen kris. Tycker inte det blir så mkt tid över ändå… men jag började ju springa o vi lägger mkt tid på kommuniteten.

    1. Förstår dina tankar! Vi har ju mer tid hemma då kanske eftersom ingen av oss jobbat heltid… men ja, jag krisar lite! 😉 skönt att du njuter tycker jag!!! Det är nog det man ska 😅

  2. Jag känner igen mig så mycket! Har så svårt att slappna av den där tiden då barnen gör annat, för på ett sätt är det som du säger att de inte behöver mig hela tiden, men samtidigt behöver jag ju ändå vara strand by. Och i andra änden händer också nåt, för den enda tiden som man verkligen haft, den på kvällen när dom sover, förändras också när dom är vakna längre. Så det är liksom båda mer och mindre ’fri’ tid. Funderar mycket på detta och upplerar det också lite som en kris!

  3. Jag tycker det låter helt fantastiskt och lite drömmigt! Men det är väl för att jag är mitt i småbarnsåren och aldrig hinner ikapp med tvätt, städ osv. Det är aldrig tomt på diskbänken. Skönt att veta att det här har ett slut!

  4. Jag är visserligen mitt i småbarnslivet nu men tycker ändå att jag kan känna igen mig. Vi har bestämt hemma att jag ska ha en kväll i veckan som jag kan göra nåt jag tycker om. Men det går jättedåligt!!! Jag vet inte vad jag ska göra. Träna? Men vet inte vad jag ska göra, vågar inte pga kroppen så svag efter grav osv. Gå en studiecirkel? Letat men finns tydligen inte här. Starta bokcirkel? Men vem ska jag fråga. Träffa kompisar? Alla verkar ha fullt upp. Osv osv. Så slutar med att jag inte gör nåt alls o bara är hemma o tjurar över att jag inte har nåt liv… Typ så.

  5. Lätt fixat, vi renoverar och då försvinner varenda sekund som inte är ”måste” för att få ihop vardagen.

  6. Jaaa. Försöker bära runt på min femåring (!) som väger 20 kilo. Kanske inte helt bra för ryggen. Men vad ska en kvinna göra, hon är ju ändå min bebis…

  7. Haha, hög igenkänning på den; att inte veta vad jag ska göra med tiden. Och nu vill 7-åringen också gå hem själv från fritids! What, får jag inte hämta heller längre!?

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *