Men kan en 34 årig kvinna få ha lite sund åldersnojja?!?


Jag är en kvinna på 34 jordsnurr. Ingen ålder att tala om säger du. Men jo, när en har umgåtts nära med döden i snart ett halvår, då ens mamma hastigt och mycket olustigt försvinner. Då börjar livshjulet att snurra nåt vanvettigt fort. Åtminstone i min hjärna. Jag fyller 35 snart, halvvägs till 70. Jahaja och sen är det inte långt kvar… Ja, jag är lite mer än normalstörd, jag vet. Fast jag vårdar min ångest, tar den på allvar och går i terapi; känn ingen oro. Lite dödsångest och memento mori dvs. tänk på döden är faktiskt en god gammal kristen tradition. En kan säga att det är som gammelkyrklighetens Carpe diem, fast lite mer hard core. Och rakt på sak. Över entrén på många kyrkogårdar i mitt vackra hemland, Bohuslän så hälsas du just av denna text: Tänk på döden. Muntert ändå för alla stockholmare som kommer för att njuta av färska räkor, dricka rosé och semestra i skärgården. Tänker att de flesta ändå kan må bra av lite memento mori emellanåt (och kanske de semestrande bratsen i synnerhet.)

Om några dagar fyller jag alltså 35 och tro mig jag Ä-L-S-K-A-R verkligen att fylla år. Kan vara något av det bästa jag vet! På grund av rörig och lite dysfunktionell barndom så har jag väldigt svårt för alla typer av högtider. För mycket förväntningar som aldrig infriats liksom. Men när jag fyller år, då är det baske mig min dag! Inga andra får komma och säga vad som ska eller inte ska finnas. På min dag är jag freakkin Queen B! Dessutom fyller jag år i maj, världens bästa månad och har därför alltid haft världens bästa kalas med sol, glada människor och syrener som bakgrundsdoft till hela härligheten. Jag älskar också att få presenter, vem gör inte det? Så gärna många paket och blommor i övermått men inga överraskningar, tack! Jag har blivit så överraskad av livet redan så på min dag vill jag ha så mycket kontroll som möjligt. På min dag bestämmer jag aktivitet, mat och innehåll i presenterna. Frågor på det?

Just det, åter till döden då och åldersnojjandet.  Tycker överlag att det är rätt behagligt att vara i den ålder som jag har. Tro mig, jag längtar I-N-T-E tillbaka till tonåren.  För mycket ångest, akne och obesvarade förälskelser. Och när jag var 20 så var jag superstressad över vad jag skulle bli och trodde aldrig att jag skulle blir gift (gifte mig f.ö. vid 23 års ålder…). För många beslut om framtiden att fatta, allt vara bara så oklart på nåt vis. Men nu är besluten tagna och det mesta är ändå på plats: snäll och snygg man, två söta barn blev det, teologisk utbildning och äntligen tillbaka i Västra götaland(!). Ändå bra ju.

Men dom senaste veckorna har jag börjat få lite reality-check på hur gammal jag egentligen är. Låt mig bara få ta er igenom några olika sådana situationer som jag hamnat i dom senaste veckorna.

  • Situation 1: Sitter på en middag med diverse olika människor från kyrkan. Hamnar vid samma bord som en ung man som är intresserad av musik. Vi diskuterar lite olika band och huruvida dom är bra eller ej. Vi enas om att ”System of a down” är riktigt bra. Varpå han sedan säger: ”Det är ju lite av min barndoms sound.” (….) ”Ja, för när skivan Toxicity kom var jag ju inte ens född.” Ridå! Skivan Toxicity är alltså från 2002! Jag sitter och har ett samtal med en medmänniska som jag tycker är ganskavuxen som alltså är född 2003. Joråsåatt…
Lyssna och njut!
  • Situation 2: På konfaläger. Våra konfirmanderlyssnar konstant på Backstreet boys låten ”I want it that way”. Denna låt vill dom av oklar anledning ha med på sin konfirmationsredovisning med en liten textändring. Jesus ska komma in och sjunga; ”I want it Gods way…” (orkar inte dra manus och hela storyn menändå rätt kul.) Jag tänker vid kvällsmaten att jag ska impa lite och droppar infon att jag faktiskt har varit på en riktig Backstreet boys konsert. Det blir lite tyst i gruppen, sedan kommer frågan; ”Hur gammal är du egentligen?”
Lyssna och njut II!
  • Situation 3: När jag lyssnar på Morgonpasset i P3 så pausar jag min SR-app så fort det spelas musik…
  • Situation 4: Jag hör mig själv säga: ”Men det är ju ändå bra att det är kallare igen för då blommar ju häggen lite längre…”
  • Situation 5: Jag beställer ansiktsserum till mig själv i födelsedagspresent. Jag som aldrig har varit intresserad av hudvård (förutom när jag försökte utrota min akne) känner plötsligt att nu är det nog ändå dags att börja ”treata” sin ansiktshy lite bättre om en ska behålla någon typ av fräschör och ungdomlig lyster…

Ja, ni förstår läget. Döm mig icke för hårt. Låt en snart 35 årig, teologutbildad kvinna med man och två barn få ha lite sund åldersnojja. Och ja, en kan gilla både System of a Down och Backstreet boys. Inget konstigt alls.

14 kommentarer

  1. Haha, så himla roligt inlägg!
    Och mycket igenkänning.
    Jag hade lite ålderskris vid 35, som att man kliver in i medelåldern då liksom. Nu tänker jag istället att jag är jämngammal med alla 40 åringar runt omkring och känner mig ung på nåt sätt. Min senaste ”situation” var när jag uttalade ordet meme (MEME) i klassrummet och alla bara jublande gapskrattar. Det uttalas tydligen Miim. Då kände jag mig som 175 år…

  2. Vilket underbart inlägg på så många sätt. Allvar och skratt på samma gång. Tycker du skriver så bra Jennie!

    Tänker på att jag ofta får frågan när jag berättar att jag jobbar med onkologi: ”Det måste vara jobbigt?/Hur orkar man det?”. Det är tufft men också meningsfullt. Jag tycker att det i stort är något positivt att bli påmind om döden nästan dagligen och att det leder till större tacksamhet och påminner om att leva här och nu och inte bara för framtiden.

    1. Tack.
      Ja, kan förstå att det kan vara värdefullt.
      Har faktiskt ofta tänkt på präster som jobbar i sjukhuskyrkan eller människor som arbetar med palliativ vård; Vilka hjältar som kan möta och orka finnas i kris, trauma och sorg ständigt.
      tror du är en fantastisk läkare, Maria.

  3. Ojojo vad jag känner igen mig! Sedan dec har jag hft en fruktansvärd dödsångest & den har hämnat mitt liv. Jag blir 43 år & har fyra söner mellan 14-24. Ålderskris? Men oavsett en helvetisk dödsångest som åtminstone lättat litegrann men som ändå mal i bakgrunden hela tiden. ” 43 år – tänk om mitt liv snart är slut! Inte lönt att planera nåt! Hjälp!” & så kommer den mer ligiska & fogliga Mita som skäller på ångest-Mita.

    Roligt inlägg på ett mycket jobbigt ämne… & då är jag inte ensam…

    Kommer nyss från samtal med min pastor ( då vi tagit upp detta igen ( dödsångest), med anledning av planer med min fästman )

    Tack för ditt inlägg!

    1. Fint med igenkänning.
      Tack att du vill dela Marita. Det där samtalet i huvudet är ju väldigt spännande… Säger som Mia Skäringer; ”Jag har ett rikt inre liv.” Låter så mkt bättre än att säga att jag har en massa olika röster/viljor i mitt huvud som vill olika saker 🙂 blir ju lätt psykstämpel på den….
      Bra att du går i samtal. Hoppas du har en empatisk och klok pastor. Viktigt att känna empati och stöttningen när en går i samtal och att kemin ska stämma.
      Allt gott önskar jag dig framöver.

      1. Tack 😉 Ha en fin dag & vecka. Solen lyser än så länge i Landskrona så hoppas på fina dagar var vi än är 🌺

  4. Haha! Lite igenkänning. Men det faktum att jag är yngst på min arbetsplats håller åldersnojan på plats (jag fyller 30 i år). Tog det helt klart som ett ålderstecken när jag slutade lyssna på p3 (står inte uuut med pladdret och musiken ska vi inte tala om). Blir språket i p1, spanarna och kropp och själ. Sen ett halvår tillbaka prenumeration på DN, en kväll när vi hade kompisar över läste vi gemensamt en artikel ur DN kultur och samtalade kring den samtidigt som vi lyssnade på klassisk musik. Och detta skedde helt spontant. Då blev det lite av känslan att är det liksom här vi hamnat?

    Mest mysigt ändå att bli äldre tycker jag.

    1. Klassisk musik och samtala om DN-kultur; Annika, du vinner!! 🙂
      Jag är ju egentligen hard-core P1 om jag väljer från SR-poddarna. Blir ju mer sån lyssning är ”gammelradio”. Och gött att bli äldre så en får lite mer klokskap och stadga inombords…

  5. Ja…ungen min. Känner igen allt och kunde inte sagt det bättre själv. När jag var lika ”gammal ” började jag lärarhögskolan. Kramiz

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *