Konfaåret; En berg-och-dalbane-tid som slutade på topp

Efter att ha varit borta från jobbet i nästan ett och ett halvt år så bestämde jag mig i höstas för att våga ta klivet in och börja arbeta lite smått. Så galet läskigt. Men om det är något jag bestämt mig för så är det att inte låta mig styras av rädsla.

Och om det är något jag har jobbat med under det här läsåret så är det att försöka skilja på ångest och trötthet; Om jag är för trött för att genomföra en uppgift då får jag backa. Då blir jag bara sämre av att försöka. Men om jag är rädd eller har ångest inför en uppgift då ska jag göra det ändå. Annars blir mitt liv så galet begränsat och trist. Därför valde jag trots många katastroftankar som trängdes i min hjärna att ta mig an uppgiften. 

Särskilt tacksam är jag till Tomas, min chef, som valde att plocka in mig i konfaledarteamet. Att han har trott på mig, uppmuntrat mig och låtit mig vila de dagar som jag inte orkat. Tack!

Vi planerade rätt så grundligt, hade en plan för undervisning och upplägg för en grupp på ca 12 konfirmander (som det varit året innan). Men det visade sig vara ett väldigt populärt upplägg, det här med äventyrskonfa, så första träffen så hade vi 23 par nyfikna ögonpar som studerade oss. Och majoriteten var rätt så brötiga idrottskillar. Säg goddag då… Bara att planera om och börja från scratch.

Att ha fått följa den här gruppen under det här läsåret har varit så värdefullt. Vi har gjort både yttre och inre äventyr. Lärt känna varandra, lekt hundratalsmiljarder lekar, ätit korv (VARJE TORSDAG!!!), sovit i tält när det snöar, vissa har åkt skidor för första gången i sitt liv, lärt oss grejer om Gud och sånt, paddlat kanot, eldat och mycket mer. 

Det coolaste (förutom att få lära känna dom) var helt klart att få se hur dom genom sina knasiga, galna och smarta idéer skapade en konfirmationsredovisning, typ helt själva. Det här är verkligen denna gruppens styrka, dom har extremt svårt att hålla tyst och vara fokuserade men har ett sånt sjukt driv och kreativa hjärnor när dom får något kul att jobba med. Det blev verkligen en toppenkonfirmation med mycket humor och kärlek. Så stolt över att dom gjorde det så bra. 

Och stolt över mig själv att jag klarade att jobba tre halvdagar i rad och genomföra en konfirmationsgudstjänst. Utan ångest! Jo, ni läste rätt, helt utan ångest. Det mina vänner är ett rent och skärt under. Tack gode Gud.

Jag var med och ledde nattvardsfirande och delade ut nattvard till örtitusen människor. Sprang som en idiot för att fixa mickar och peruker till superstissiga konfirmander. Och lyckades hålla ett tal/minipredikan på några minuter som jag bara fick ”feeling” och inspiration till samma morgon (!!! (Dessutom fick jag spontanapplåder efter att jag avslutat talet, har aldrig hänt mig innan!))

Det tråkiga med att konfaåret är slut är ju att vi får säga hejdå till massa goa människor. Men det fina i kråksången är att (minst) sex stycken har anmält sig till att gå ledarskola som jag startar i Noltorpskyrkan i höst. Det mina vänner är den bästa lönen. Att få fortsätta följa några av dom här guldklimparna och få lära känna dom ännu lite bättre. 

Såhär fromma har dom varit hela året. NOT. Men fina är dom i alla fall!
Världens bästa ledarteam.
Alla tummar upp för kona liksom!

2 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *