Det här med att bra saker tar slut…

Att goda och bra saker tar slut är ju en del av livet. Ibland är det banala och vardagliga saker som en himmelsk glass, där du helst av allt vill slicka skålen (och gärna gör det). Eller en underbar semester med din bästa vän, där samtalen bara är sådär gyllene och sprakande som det ibland blir. 

Det här med att säga hejdå har aldrig varit min bästa gren. Jag har haft en gruvlig separationsångest, säkert för att jag förlorat en del människor utan att ha fått säga hejdå på ett sunt och bra sätt. Men jag tycker jag blir bättre med åren. Nu har jag ändå flyttat runt en del och märker att det där med att hejdå till människor är inte så farligt ändå. Dom har har värmt mitt hjärta med sin kärlek den tiden vi fick finnas i samma stad, kyrka, arbetsplats eller skolklass. På något sätt finns dom ändå alltid kvar och vi fick vara en del av varandras liv en tid. Det märkliga och förunderliga sker där att i verkligen får mötas, på riktigt. Vi får dela det brustna, skratta, hålla om varandra och säga ”Du, det blir bra igen.”

Under det här senaste året så har jag arbetstränat i Noltorpskyrkan. Där har jag fått vara i möten och möta människor som är på riktigt. Vara med människor som vill mig väl och är på riktigt intresserad av med jag är och vad jag står i just nu. 

Två timmar varje vardag är jag där. Och det finns alltid tid för kaffe, samtal och bön. Det här året blev ju inte precis som jag tänkt. Och mina vänner i Noltorp fick vandra med mig genom min livs största sorg, att förlora min mamma. Redan en vecka efter beskedet om mammas död var jag tillbaka till kyrkan, för dom fick mig att känna mig lite ”normal” och jag fick tänka på nåt annat än döden.  Jag har kommit med ångest, hulkgråtit, förtvivlat och bara suttit i soffan med en kaffekopp och någon har alltid suttit vid min sida. Det är alltid någon som haft tid. Det är väl så en kyrka ska vara, eller hur?

Men mitt i allt detta så har jag också skrattat, fnissat och haft så roligt. Sån sjuk humor och äkthet i detta gäng. Så tacksam för glädjen som fått gnistra till, ibland bara en sekund. I mörkaste mörker är den sekunden så dyrbar.

Nu är det då alltså dags att säga hejdå. Juni är min sista månad. Sen är det slut. Så är reglerna. (Märkligt att det är så strikt när människor är så olika, fast det är ett annat inlägg…)

I ett dygn har jag fått varit med mitt arbetslag på Skaftö i Bohuslän. Ätit, delat livet, gråtit och skrattat. Snart är det inte längre min arbetskollegor men jag har fått riktiga vänner. Och dom finns ju kvar både i kyrkan och Alingsås. Därför är det inget tårdrypande adjö utan mer ett hejdå med stillsamt rinnande tårar av glädje och tacksamhet och med hjärtat fyllt av värme.

Tack; Marie, Ylva. Eva, Marie G, Jannis, Henrik, Christian, Jessica, Stina, Johan och Tomas. Ni har gett mig en försiktig förhoppning om att kunna ta mig tillbaka till det där som kallas för ”arbete” och ni har gett mig en fantastisk ”inskolning” till att få hitta tillbaka till prästeriet. Ni är så dyrbara för mig!

1 kommentar

Lämna ett svar till Filippa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *