Vem ska hylla min kropp om inte jag?

Jag ska vara ärlig idag. Det här är ett ämne jag sällan skriver om då jag oftast inte har något att skriva om.

Men jag har haft en hemsk vår. En vår som varit fylld av något otroligt självförakt. Jag vet inte var det kommer ifrån för det har t.ex inte hänt något speciellt med min kropp. Men helt ärligt, jag har avskytt den.

Avskytt den kropp Gud gett mig. Bett varje morgon att jag ska se på mig själv som Han gör. Försökt förstå varför jag tänker såhär om mig själv, just nu.

Jag har fortfarande inga svar. Men jag har den senaste veckan fått vara med om två otroligt positiva saker gällande kropp och… låt mig ändå säga kroppshat.

UnderbaraClara skrev ett så benådat inlägg om sig själv. Om hur hon börjat välja bort plagg som gör henne obekväm. Om hur hon kommit på sätt som döljer eller framhäver. Och visst kan det låta ytligt? Inte är det sådant en kristen medveten kvinna år 2019 ska tänka på? Nä, kanske inte, men det gjorde jag. Och blev så innerligt glad. Jag har aldrig tänkt på att jag kan välja bort helt vanliga plagg bara för att framhäva något jag gillar på min kropp. Tack Underbara Clara, det här har startat en värdefull process i min sjuka skalle.

Det andra var, vågar jag ens? Jo, det var Peg Parneviks instagram som dök upp i min ”utforska”-del på instagram. Där skrev hon något i stil med; ”jag har haft så svårt att acceptera min mage, jag har gråtit jag har skrikit. Men idag väljer jag att lyfta fram tre saker jag älskar hos mig själv. Gör det du också.”

Hur ofta har jag gjort det den här våren? Hur många gånger har jag till exempel tackat Gud för mina starka ben. Snygga vader. Tjocka hår. Långa ögonfransar och ja, fina ögon.

Aldrig. Inte enda gång.

Så tack Peg Parnevik för att du gav mig rådet att tacka min Skapare varje dag. Varje dag ska han ha tack för det som är snyggt. Och det som funkar.

Och jag vet. Varför så ytlig? Varför bry sig? Nej, en vanlig dag gör jag det inte så mycket. Jag brukar vara väldigt accepterande med hur jag ser ut men något har skavt, gnagt och varit riktigt jobbigt. Därför måste jag ta tag i det.

Och jag tror jag har gjort det nu. Startat processen. Vad är dina tre snyggaste, bästa grejer på din kropp? Vore ju himla kul att höra fler upphöjningar om våra kroppar.

4 kommentarer

  1. Det kanske missar målet med frågan… men jag orkar inte hylla min kropp. Allt jag vill är att acceptera den och tillåta den. Att vara extra nöjd med någon del av den känns likadant som att vara missnöjd med något annat. Jag vill inte det senare men det känns som att fokus på det som är fint får mig att känna på samma sätt inför min kropp – att den ska värderas. Jag vill bara ha den. Jag kommer inte ifrån den. Allt jag kan göra är att tillåta den. Den får vara här. Den får vara med. Den bär mig fram genom livet.

    Håller dock med om att plagg kan hjälpa och stjälpa. Jag väljer också bort massa kläder som känns obekväma och som framhäver på ett fel sätt. Men det handlar ju mest om att kläder som känns mycket eller som sitter konstigt får en att bli så medveten om kroppen och kläderna. Det är skönt med kläder som känns som gjorda för min kropp, som bara är. Väljer dock gärna mönster och färger som känns som JAG – som min personlighet, och passformen utifrån min kropp så att jag kan vara bekväm.

    En nära person till mig dog nyligen, 10 år gammal. I höstas hörde hon sin mamma kommentera att någon var fin, och hon sa – Vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll hur man ser ut?

    Åh, jag låter det sjunka in. Sagt från en flicka i en kropp som gett upp, som börjat bli avvikande från hur den blev skapad från början. Kanske man förstår då, att vårt ytliga fokus är så skevt, och att vi värderar människor och oss själva alldeles för mycket utifrån yta?

    ”Fast min yttre människa bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag…”

    Den enda skönhet som spelar roll är den som är på insidan och den är i tillväxt medan vår kropp bryts ner.

    Mig själv vill jag bara acceptera utan anklagelser och hånfullheter, precis på samma sätt som jag vill se på alla andra – inte tycka om någon mer eller mindre utifrån hur de ser ut.

  2. Jag känner igen mig i det du skriver Filippa, det är så många olika dimensioner som påverkar att man på olika sätt måste förhålla sig till sin kropp och så många tankar som med det kan smyga sig på. En djungel att navigera i men fint att ändå lägga det i Guds händer som du gör, som en markering att även om jag inte lyckas se på mig på ett sunt sätt så är min bön att nå dit.

  3. Tacka för det du har, inte beklaga/be för/bekymra dig om vad du inte har/känner/mår läste jag nyss i en toppenbok om bön. Tänk om Adam och Eva varit nöjda med allt de kunde och fick äta, istället för det där enda trädet de inte fick äta från – hur skulle världen sett ut då? Förnöjsamhet, det är ett bra ord. (säger inte med detta att vi ska blunda för problem, mer att vi kanske behöver fokusera på det bra som finns i större utsträckning)

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *