Somrarna som familj

De allra flesta som blivit föräldrar har ett före och efter det där barnet/barnen kommit. För mig är ”första sommaren med barnet” ett sådant där landmärke jag har koll på saker utifrån. Idag slogs jag av hur olika somrarna varit, i och med att familjen vuxit och att barnen vuxit.

 Första sommaren som mamma var alldeles ljuvlig. Sixten var en riktig solskensbebis och vi passade på att låna några kompisars stuga på Gotland där vi bara njöt av att få leva ett liv som föräldrar som vi längtat så länge efter.

Redan ett år senare (2013) hade tempot höjts med ett antal växlar. Vi hade blivit tvåbarnsföräldrar, Ture hade kolik sina första månader och Sixten var en intensiv 1,5 åring. Jag har i ärlighetens namn inga minnen från denna sommar, allt handlade om att samla ihop timmar för sömn och att överleva.

2014 var en fortsatt helintensiv sommar. Barnen var 2,5 och 1 år så fortsatt mycket fokus på sömn och mat men samtidigt mycket glädje och liv.

2015 började vi känna oss hyfsat rutinerade som tvåbarnsföräldrar och var inte lika utmattade. Dock påverkade det oss alla att pappas 65årsfirande var så präglat av sjukdom och sorg. Jag var också mycket mer trött i min graviditet än jag varit tidigare.

Sommaren 2016 är en sådan jag alltid kommer minnas och den är inget jag rekommenderar. Att flytta 35 mil som nyblivna 3 barnsföräldrar. Vi var SÅ trötta. Alla barnen krisade på sitt sätt av allt det nya och vi bara försökte tänka på allt praktiskt och allt som kunde göras för att hålla ihop oss alla.

Alltså i efterhand förstår jag ju att även sommaren 2017 var högintensiv. Barnen var 1,5 , 4 och 5. Men där och då kändes det som så mycket enklare – vi skulle ju inte flytta samtidigt liksom.

Och så avlsutningsvis. Sjunde året som föräldrar; 2018. Yngste sonen skulle snart fylla tre och nu kom det – vi var ute ur tuneln. Vi njöt en hel del. Hade det gött. Kände oss lite utvilade. 

I år hoppas vi det håller i. Inte att det ever är ”lugnt och avslappnat” hemma hos oss. Vi har high life ständigt och jämt. Men det finns stunder då de leker lugnt, till och med tillsammans med varandra. 

Så fint att få vara familj! Men alla ni som kämpar där ute: Det kommer inte alltid att vara såhär. Ni kommer få sova mer. Barnen kommer in i nya faser. Inget år är det andra likt. Och det är ganska hoppfullt!

2 kommentarer

  1. Känns så hoppfullt och fint att läsa sådana här inlägg! Håller kvar vid dem i minnet. Med en viljestark 2 åring och en på 4,5 så tycker jag att det börjat lätta lite. Kunde idag sitta på en filt på stranden i en timme utan att behöva flytta på mig mer än kanske 10 gånger medan barnen lekte. De lekte! Utan mig!! Har inte hänt tidigare. Dagens belöning efter att de båda vaknat 04:22 och inte somnat om.
    Tack!

  2. Ja, jag fattar verkligen vilka intensiva år ni måste ha haft, och så din motvilja mot att klaga eftersom ni fått det ni längtat efter mest av allt. Hehe. <3

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *