Med lite perspektiv på saken, så är faktiskt livet rätt så bra, ändå.

Det är en gråkall februaridag. Det blåser snålt och några bleka solstrålar lyckas strila sig igenom ett jämntjockt molntäcke. Ångesten och tröttheten går som vågor genom kroppen. ”Kommer det alltid vara såhär?” frågar jag min vän som fått ut mig på en promenad längs havsviken.

”Nej, det kommer bli bättre.” säger hon.

”Lovar du det?” frågar jag.

Min vän svarar med oförtrutet tålamod och med kärlek;

”Ja, jag lovar. Om några månader kommer det kännas annorlunda. Och du ska se att om ett halvår, i sommar, då kommer du att må mycket bättre. Kanske inte bra… men bättre.”

”Lovar du det?” frågar jag igen med tårarna strilandes nerför kinderna.

”Ja, jag lovar…” säger hon igen och ser på min med sina blåa ögon som är fyllda av ömhet och medkänsla.

Den här stunden ägde rum dagen efter att vi begravt min mamma. Och på riktigt så trodde jag faktiskt inte att det kunde bli bra igen. Eller ens bättre. För så är det när du är förlamad av sorg, tvivel och ångest.

Det har varit en riktigt pissig vår. Dödsångest, trötthet, huvudvärk, yrsel och missmod. Livet har lunkat på genom olika nyanser av grått. Men så kom sommaren. Värmen, ljuset och nu äntligen känner jag hur trycket över bröstet har släppt. Nu känner jag livet i mig igen. (Jo, jag tänker på döden. Men intehela tiden. Nu är det kanske en gång per dag. Det får räcka så. Orka.)

Tänk att vi fick en såhär bra sommar! Jag trodde verkligen inte det då, den där dagen i februari. Men vi har haft det bra. Till och med riktigt gött vissa dagar. Det har varit våran första sommar i vår bruna sextiotalskåk vid sjön. Och för första gången i mitt vuxna liv så har jag trivts med att vara hemma på sommaren. Här kan jag odla, dricka morgonkaffe på altanen och gå till stranden med barnen utan att behöva packa matsäck i trehundra år innan en kan komma iväg. Så när maken var på konfaläger i tre veckor så var vi lite iväg på barnläger i Östergötland men annars var vi faktiskt hemma och jag tyckte faktiskt det var helt okej. Ja, ibland har det till och med varit görgött.

hemmabad. i alla väder.
på trädgårdsutflykt med bästa grannarna.
kaffe. kaffe. kaffe.

Sen har vi förstås fläng runt lite. Vi gillar ju det i den här familjen. Lite Hönökonferens hann vi med innan vi drog iväg på långsemester.

Havet. Mitt bästa ställe.

krabbfiske är obligatoriskt!

Sen packade vi bilen överfull (kändes exakt som när Sune ska på sommarsemester enda skillnaden var att vi hade dom uppblåsbara djuren i bilen istället för utanför…) drog till Östergötland, hängde med vänner och gick på bröllop (på sommarens varmaste dag, vackert och svettigt).

älskade Emilia fick sin Andreas…
Oh, yes Filippa vår fashionista- nu är även hela familjen Hallgren schnögga i secondhandlat. tack för din outtröttliga pepp!!!

Drog sedan vidare för lite camping i Dalarna och så till sist målet för resan; Firande av släkting somfyllde jämnt med Patriks familj i den lilla byn Rätan någonstans i södra Jämtland. Där blev det mycket friluftsliv och fika.

lite trött dalahäst
campinglife
Siljan <3
Makens födelse- och lekdag!
Björnrike i sommarskrud
Ser ni Norge???
Hjortronplockning!

Nu har vi landat hemma igenefter våran semesterturné. Känslan just nu är lite vemod för att sommaren börjar gå mot höst men den övervägande känslan är ändå tacksamhet.

Tänk att det kunde bli bra. Jag är så tacksam till min vän, Anna, som gick med mig på stranden den där dagen. Och till alla andra som gått och går bredvid mig den här tiden. Med lite perspektiv på saken, så är faktiskt livet rätt så bra, ändå.

5 kommentarer

  1. Vad fint att höra att det blivit bättre.
    Och vilken härlig sommar med så mycket av natur.
    Det är så starkt när en läser dina texter. Det berör, när en själv varit där nere på botten.
    Kram💙

    1. Tack!! Ja, det är fint att det går åt rätt håll. Naturen är läkande, ett måste för mig för att orka.
      kram!

    1. Tack!! Ja, det är fint att det går åt rätt håll. Naturen är läkande, ett måste för mig för att orka.
      kram!

  2. Ooops blev knas med kommentaren. Ja, jag måste träna på detta med perspektiv och självdistans emellanåt… är ändå en rätt privilegierad mänska i den här världen… inte alltid lätt men nödvändigt.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *