Om att bli stor eller iallafall större..

-Titta mamma, så här stor är jag idag! säger hon och sträcker på sig allt vad hon kan i sängen med knappt öppna ögon men med ett stort leende på läpparna.

Ett par timmar senare går vi hand i hand genom stan och ser våra spegelbilder genom skyltfönster med våra skuggor som ständiga följeslagare. – Titta, sååå stor jag är mamma!

Så kommer vi till porten dit vi ska. Hon tar ett lite hårdare grepp om min hand och söker min blick i hissens spegel. – Mamma, jag är inte jätte- jättestor, säger hon och kikar på mig under luggen. – Du är precis så lagom stor och så lagom liten som en treåring ska vara. Ja, du är alldeles perfekt, svarar jag.

Treårskollen går som en dans och snart är vi på väg ut igen. – Vi kan ta trappan mamma, för jag är alldeles lagom stor nu, säger hon och skuttar ned.

.. Jag fick också höra att jag var stor idag. Ja, svarade jag den välmenande bvc-sköterskan. Det vill säga, bebisen har inte kommit ut än!

 



 

2 kommentarer

  1. Visst är det märkligt hur folk i allmänhet, både de man känner, de man är bekant med o de man aldrig pratat med känner att de har rätten att kommentera ens storlek när man är gravid. Det är kanske uppslag till ett eget inlägg.

    1. Verkligen Anna! Det är ett eget inlägg, finns en hel del att säga om detta, kanske får bli framöver! BVCsköterskan ifråga, hade dock som jag skrev en välmenande ton då hon visste att vi gått över tiden:)

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *