Våga be om hjälp!

Bilden har inget med inlägget att göra…Från en fin kväll på stranden, september 2011.

I somras fick vi förmånen att vattna blommorna hemma hos några vänner som var på resa. De var borta två veckor och vi fick ta hand om odlingarna och kaninerna och posten. Det blev en liten rytm de där veckorna, att promenera till deras hus och göra de dagliga sysslorna. Jag känner fortfarande nu några veckor senare en större samhörighet till dem på något sätt. Vi blev inbjudna. Inbjudna att hjälpa till.

Har vi inte fått det där att be om hjälp helt om bakfoten? Det finns nästan inget mysigare, roligare, finare än att praktiskt få hjälpa någon annan. Och ändå har de allra flesta så ruskigt svårt för att be om hjälp. Men om du bara tänker utifrån dig själv. Du VILL ju göra det! Frågar någon och det passar bra för dig att göra det – då blir ju du glad! Och kan man inte så är det bara att säga nej, tyvärr. Men trots det är i princip alla jag känner för dåliga på att be om hjälp. Vi skulle kunna bli så mycket bättre. Kom igen! Lova att våga be mer om hjälp!

För vi vill ju laga mat till varandra! Vi vill passa varandras barn! Vi vill låna ut alla de där grejerna vi äger! Vi vill klippa varandras gräsmattor!

Och faktum är att vi behöver det. Vi klarar oss inte själva. Vi kan inte vara ensamma, en familj är inte nog. Jag vet inte hur ofta jag skrikit högt ”jag behöver en hushållerska!!”. Och då menar jag inte att jag önskar mig städhjälp i julklapp. Men ibland känns det bara för mycket. Och jag tror inte vi är skapta för att hålla igång ett stort hus med barn och jobba och ha fritidsaktiviteter och allt vad allt innebär. Vi behöver varandra. Och jag kan nästan börja gråta när jag läser Barnen i bullerbyn för Ture om kvällarna. För där… där finns något vi alla längtar efter. Hönorna vars ägg ägs av alla. Barnen tar man ansvar för tillsammans. Skörden gör vi ihop. Ja ni fattar. Tillsammans. Varandra. 

Och vi får ta små steg och se hur vi kan inlemma varandra i hjälp och tillsammanshet. Jag vet att det finns därute. Matlag och samåkningar. Våga hörrni! Våga fråga!

8 kommentarer

  1. Jaaa! Mer sånt! Innan vårt tredje barn föddes tänkte jag att nu ska jag minsann bli bättre på att be om hjälp. Men inte har det blivit så…Vi behöver nog bli bättre på att erbjuda hjälp till andra också.

  2. Vill verkligen ha mer sånt! I somras passade vi en kanin vilket bara var mysigt.
    Gillar ordet tillsammanshet -mer så!!!

  3. Så fint och sant! Det är ju så mycket roligare att göra saker åt andra och så svårt att komma ihåg det när det är jag själv som behöver hjälp. Mer tillsammans! Och tack för hjälpen♥️ kom och plocka squash och tomater närhelst ni vill.

    En annan sak: jag är glad att ni och bloggen finns! Jag läser emellanåt men har inte skrivit något.

  4. Helt rätt Elisabet. Jag kan medvetet gå till grannen och låna något jag kommit på att jag saknat till exempelvis till matlagningen bara för att skapa en samhörighet och bygga en grund för att de kan komma till mig och be om något. Vad som helst. Men dessvärre händer det inte särskilt ofta. Jag peppar gärna för att be om hjälp, tror det är bra för oss. Rent av superviktigt!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *