Är vägen framåt kantad av hot eller hopp? – Funderingar kring ett existentiellt klimattänkande

 

För några veckor sedan satt jag på en altan i min absoluta favoritmiljö, Bohusläns skärgård. Jag satt i solen, drack morgonkaffet och läste en tidning som handlade om Skaftö (platsen där jag befann mig). Artikeln handlade om hur tillståndet i havet såg ut just nu och vad som var framtidsprognosen för havsmiljön. Jag är ingen marinbiolog utan teolog men jag förstod att läget var ungefär såhär;

  • Vissa främmande arter har börjar ta över utrymme från de arter som naturligt hör hemma här (dom liftar typ med tankfartyg och sånt),
  • Ungefär hundra marina arter är klassade som hotade.
  • Havet blir allt varmare och havsnivån stiger.
  • Havet fylls av skräp som flyter hit, främst från andra länder. Plast försvinner inte utan sönderdelas och blir sk.mikroplaster som havsdjuren äter och förgiftas av.
  • Vi fiskar fortfarande upp mer fisk än vad naturen ”har råd med” så fiskbeståndet längs kusten blir ständigt mindre.
  • Övergödningen; I trånga fjordar och vikar där vattnet inte rör sig så mycket bildas en kletig gröt av fintrådiga alger. Algerna ”äter” näringsämnena som läcker ut fån kusten. Detta blir inga bra lekmiljö för fisk eller livsmiljö för fiskyngel, alltså blir det mindre fisk.

Den sistnämnda förändringen, övergödningen är det som jag märkt tydligast. Havsvikar som var klara,  med vackra ålgräsängar på botten, där jag badade som liten. De har nu förvandlats till en grön och slemmig sörja.

Frisk ålgräsäng
övervuxen ålgräsäng

Här någonstans i min läsning börjar jag känna hur min andning börjar bli lite ytligare. Rädslan för hur framtiden ska bli drar igång en tankekedja i hjärnan: Min hemmamiljö verkar ju helt utrotningshotad! Ska inte mina barnbarn kunna få ligga på en brygga och fiska krabbor? Är det kört för havet? Kommer alla bohuslänska små samhällen översvämmas då havsnivåerna fortsätter att stiga? Finns det inget vi kan göra? Ska vi bara ge upp nu…

När rädslan tar tag i en, då har tankarna en förmåga att skena iväg; Känner du igen dig? Det är därifrån ordet vettskrämd kommer, när vi blir rädda så försvinner vettet. Vi tappar förmågan att tänka och agera rationellt. Rädslan har ingen bra långsiktig plan. Rädsla är bra då vi behöver fly en akut fara. Men mot klimathot och klimatförändringar så ger den oss tyvärr inte så mycket hjälp. Rädslan och ångesten får oss att tappa hoppet, den grumlar blicken och förståndet. 

Klimatförändringen är ett reellt hot mot människans fortsatta existens här på jorden, inte konstigtatt en blir vettskrämd ibland. Men det är här någonstans som vi behöver fundera och ta ett mer existentiellt grepp om klimathotet. Vad är det som faktiskt får mig att agera rationellt och att fortsätta arbeta för en bättre framtid. Vad är det som får oss som människor att orka, att inte ge upp? Är det hotet utifrån eller hoppet inifrån? Hot leder till förlamning och hopplöshet. Hopplöshet är en av de farligaste lägen du kan hamna i som människa. Då kan du verkligen bli en fara både för dig själv och för andra. När du inte längre ser någon ljusning, då bedövar du dig, du flyr och stänger in dig. Det är då, när hopplösheten och rädslan vill dra ner oss som vi behöver stanna upp. Andas och lyssna till den där rösten som vill ge oss hopp, den där rösten som ibland dränks av alla yttre hot. Vi behöver be, lyssna och stilla sinnet. Hoppet är ibland så oerhört skört, därför behöver vi ge det utrymme och plats i våra liv. Om hoppet får mer utrymme så blir vi mer trygga, öppna och lugna. Vi kan tänka klart och handla i kärlek även om så mycket ser så mörkt runtomkring oss.

Det finns en mening som återkommer om och om igen i Bibeln. En hälsning som Gud verkar vara så noga med att den ska nå fram: Var inte rädd! Vi behöver den här hälsningen för vi är människor som inte kan, eller ska, ha koll på allt. Därför får vi öva oss i tillit och i att bevara hoppet.

 

Idag lyssnade jag på klimatforskaren Mikael Tjernströms sommar i P1. Han liksom många andra forskare menar att det enskilt största hotet är koldioxidutsläpp. Dessa utsläpp kommer framförallt från uppvärmning, elförbrukning, industri och transport. Här behövs främst politiska beslut,  där våra ledare vågar satsa på miljövänliga alternativ. Därför bör vi sätta press på politikerna, engagera dig och gör det du kan för att vi ska få en grönare politik. (Min kommentar: Vi kanske inte kan omvända Trumpen och Putin men vi kan i alla fall arbeta för grönare politik i våra hemkommuner.) Detta vet vi ju men Tjernströms sista inlägg tycker jag var så intressant sett ur ett existentiellt klimattänkande:

”Jag tror också att vi kan göra skillnad på det personliga planet. Även om våra personliga bidrag inte kan lösa klimatproblemen så hjäper dom till. Och kanske vi även behöver göra något själva för vårt eget välbefinnande. Ofta gör vi fel av gammal vana istället för att tänka efter. Tänk efter kring dina transporter och vad du äter. Tänk klokt istället för att bara fortsätta som tidigare. Och det är okej att känna sig stolt när du gjort ett klokt val. För då är det sannolikt att du gör fler kloka val! ”

Jag kommer inte att kunna rädda alla bohuslänska ålgräsängar, det är verkligen trist. Men jag är samtidigt övertygad om att jag har ett ansvar och en uppgift att göra det bästa jag kan för att låta den här planeten må så bra som möjligt. Jag kan inte resignera, då låter jag ju hotet vinna! Jag vill välja hoppet, låta det där lilla men spirande hoppet få bestämma. Vi vet att det finns ett klimathot men jag vägrar att lägga mig platt. Så länge vi kan så ska vi sträva mot att göra det goda. Martin Luther sa:

”Om än världen gick under imorgon så skulle jag idag plantera mitt äppelträd!”.

Det kallar jag en trotsig demonstration och manifestation för att alltid göra gott hur illa det än ser ut. Det är att leva driven av hopp inte av hot.

 

6 kommentarer

  1. Tack för detta inlägg!
    Jag har dagligen en stor klump i magen som är resultatet av en enorm klimatångest.
    Det jag gör är viktigt men så tänker jag på alla människor, de som kämpar för sin överlevnad, som inte har möjlighet att göra något för klimatet och på alla dem som skulle kunna göra så mycket men som skiter i det.
    Och så tänker jag att jag kanske gör fel, att vi bara har ett liv och att så många andra väljer att leva på ett sätt som jag innerst inne inte hade tackat nej till.
    Jag hade väldigt gärna rest världen över och semestrat fint, valt bilen före cykeln, kött oftare istället för vegetariskt och shoppat nya kläder så ofta jag kunde.

    Hoppet lär väl vara det sista som dör. Men när hoppet är beroende av att så många människor gör andra val då blir det svårt.
    Jag har fått börja tänka att det jag gör är viktigt nog och särskilt viktigt för mig.
    Jag önskar att jag hade en tro, en tro på en Gud som jag kunde vila i. Men jag har tyvärr inte det. Men det känns bra att veta att många andra har en tro att vila i. En dag hittar jag kanske också ro på samma sätt.

    1. Hej.
      Ångest oavsett anledning är svårt att leva med! jag känner med dig i oron och ångesten. Tufft!
      Jag kan också bli heligt förbannad för alla som skiter i klimatet, särskilt folk med stora resurser det känns så djupt orättvist på så många plan då klimatförändringar främst drabbar de fattigste i världen.

      Jag tänker på vad klimatforskaren sa i sommar med P1, lev ett så gott liv du kan; ”Om du drömmer om att resa; Så res ibland, ät kött ibland och köp en nya kläder ibland.” Det viktigaste är att reflektera över valen som vi gör.” Våra personliga val påverkar koldioxhalterna absolut. Jag tänker att jag gör val som både miljön och jag mår bra av. Ibland tar jag bilen, ibland äter jag en hamburgare och ibland köper jag en ny bh! Då gör jag faktiskt det utan dåligt samvete. Vi får försöka leva så gott vi kan utifrån våra förutsättningar, vi kan inte göra bättre än så.

      Jag har gått mycket i terapi och där är två viktiga ord; acceptans och förändring. Acceptans är apsvårt! Särskilt när det kommer till svåra saker.Men jag tränar på det. Jag tränar på att acceptera det jag inte kan förändra, det innebär INTE att jag resignerat eller gett upp men erkänna att jag inte kan påverka allt. Men det finns alltid val och beslut som jag kan som gör att jag kan må bättre…

      Och du, vila gärna i andras tro, det gör jag ofta även om jag är utbildad präst!

      Långt svar och stor kram!!

  2. Tack för ett fint inlägg! Jag tror också att det är jätteviktigt att bevara hoppet. Hopplöshet leder så fota till resignation, att man ändå inte tycker att det är värt att göra något. Som kristen tänker jag också att det inför Gud spelar roll hur jag väljer att agera, lärjungaskapet är min uppgift oavsett om hela världen är skev och allt går utför. Det är viktigt att göra både och tycker jag; både sätta press på politiker (vi brukar försöka delta i fredagsstrejker i fridays for future) och välja en mer miljövänlig livsstil själv.

  3. Kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan när det gäller klimatet. Mellan handlingskraft och apati. Tack för att du påminde om att de små insatserna ändå kan göra gott.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *