Måste man gå till kyrkan?

Det har varit en lång sommar. En lång sommar utan något särskilt kyrksammanhang faktiskt. Jag vet inte hur det blir så egentligen, men veckorna passerar, vi är iväg någonstans och plötsligt är det augusti. 

Och det tar emot. Tar emot att bege sig iväg på en av de två (okej, jag har tre, men många andra har bara två) lediga dagarna i veckan. Det tar emot att gå upp och få iordning familjen i rättan tid. 
Kanske kan det ta emot på olika plan, av olika anledningar. Kanske känner man sig ensam, och sätter igång egna hjärnspöken med titlar som ”alla andra har vänner där, men inte jag” eller ”alla andra har någon att sitta med, inte jag” eller ”alla andra har ju så stark tro, det har inte jag”.

Jag tror det är svinviktigt att bah gå. Bah göra det. Gå till din kyrka, till din församling. Var lite på också, speciellt om du känner dig ensam eller tror att du kommer allena. Tänk istället: hur många här inne kan känna så? Förmodligen svinmånga. 

Att vara med i en församling handlar ju inte bara om en själv och jag försöker tänka mer på det än något annat, när jag hellre vill ligga kvar i min säng på söndagsmorgonarna. Det är ofta det som är mitt dilemma nu för tiden, att jag är SÅ trött (men jag försvarar mig med att ett nytt jobb dränerar i princip all energi men…). Att just du går till kyrkan kan ju vara avgörande för en annan person den dagen. Att just du hälsade på en person, satte dig bredvid eller till och med bjöd hem personen på lunch (!) kan vara en så stor Jesus-gest att inget annat behövs i den personens liv för ett tag. Alltså FÖRSTÅR ni? 

Jag behöver tänka såhär för att sluta vara så himla självcentrerad. Min församling handlar så sjukt lite om bara mig, den handlar så sjukt mycket om alla oss. Vi som är med. Och vi får vara varandras stöttepelare, glädjedelare och tröstare. Allt ryms. Inte allt på en gång, kanske. 

Men snälla du. Låt det inte gå fler söndagar nu. Gå dit! Lär känna någon ny som du aldirg trodde du ens skulle prata med eller peta dig när mellan de där som alltid sitter tillsammans. Ta plats. Och vara en sån där typiskt Jesus-människa istället. 

9 kommentarer

  1. Oh yes. Så bra. Vi behöver verkligen varandra. Och att med vår kropp visa för vår inre människa att vi tillber Gud med våra liv – så tycker jag det kan vara ibland när man bara går dit även om man inte alls är sugen.

  2. Åh så bra! Jag är i en fas i livet där typ aldrig får höra en hel predikan. Hänger mest på söndagsskolan eller barnrummet. Plus att jag är dödens trött på helgen. Men så viktigt att komma iväg ändå! Att få träffa mina vänner i församlingen och känna att jag är en del av något. Detta vore intressant att få läsa mer om, församling och småbarnslivet. Ni är ju så kloka ni Hallelujamorsor!

    1. Jamen så himla härligt! Precis så tänker vi nog alla fyra här ja! Bah gå liksom:)
      Och vi har faktiskt skrivit en hel del om det under åren som vi bloggat! Du skulle kunna prova att söka på taggarna vi har eller ja, vi kanske helt enkelt får skriva om det igen! Det ör ju ett ämne som ligger flera av oss nära hjärtat! Stay tuned, helt enkelt! 💜

  3. YES. jag tänker att i perioder är det bara det jag orkar: att ta mig iväg till kyrkan (det blir inte alltid så mycket lyssnat/sjungt/bett när jag är där) men att jag tar mig dit visar på något sätt att jag längtar efter att längta mer. Typ.

  4. Precis så är det! Vi behöver varandra och vi behöver vår församling! Ibland känns det bra och ibland inte, men bara gå ändå!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *