Fula gubbar finns visst

Jag är inte en orolig mamma i min natur. Jag har mer känt pressen att jag faktiskt borde vara mer orolig. 

Men det finns en sak som börjat oroa mig. Och det är ”de fula gubbarna”. När jag var liten och vi bilade till Spanien, skulle bildörren vara låst. Jag minns det här väldigt väl, när vi stod still i köer eller inne i städer, låste vi bildörrarna. Jag antar att det fanns någon form nyhetsflöde hemma i Sverige om att fula gubbar öppnar bildörrarna och snor små barn? Eller? 

Jag själv är, som ni kanske anat, inte jätterädd att en ful gubbe ska öppna bildörren och sno mina barn. Däremot är jag rädd nu, att de finns lite varstans. Om du inte redan förstått vad jag försöker förmedla, pratar jag om män som förgriper sig på små flickor. Detta finns att läsa om jämt, i våra nyhetsflöden. Och jag avskyr det och har dessutom slutat läsa om det. Jag klarar inte det. 

Men, det läskiga nu är att jag kan börja misstänka män bara för att de är män. Jag är noga med att fråga barnen om någon konstigt händer dom i skolan med de olika personal de träffar. Ja, tyvärr män, men ni är i centrum. Jag vill veta om något känts konstigt eller något rört vid dom. Jag vill att de berättar allt om de varit hemma hos en kompis vars familj jag inte känner. Jag säger ofta till dom att aldrig prata med människor de inte känner och aldrig någonsin följa med även om de verkar snälla (nu för tiden säger båda mina barn i kör: vi veeeeeeeeeeeeeet, mamma! Och det är kanske lite mer betryggande). 

Och vi pratar om att aldrig någonsin får en person som inte är de själva röra vid deras underliv. Det här har vi pratat om i många år nu…

Inte nog med det. Nu för tiden finns de fula gubbarna på internet också, vilket gör att vi föräldrar behöver ha extra koll åt olika håll. 

Och det är det här som gör att jag tycker det är fruktansvärt tufft att vara förälder ibland. Sömnlösa nätter, trots, syskonbråk och långdragna diskussioner om man verkligen ska behöva duscha eller ej, så är det de här sakerna, de här som är okontrollerbara, som är de värsta. 

Ändå, föräldrar verkar överleva. Och det är väl det som är det positiva i det hela. 

7 kommentarer

  1. Usch, en vill ju bara blunda men viktigt och bra att du skriver Filippa!
    Liv åker själv till skolan ibland nu så jag kände mig tvingad att prata om att inte följa med nån osv.. då sa hon att hon redan visste det!! Barnkanalen, youtube, kompis? Nån vettig info har iaf nått fram! Tack gode Gud!

  2. Jag tänker likadant – och jag har bara pojkar och inte särskilt gamla. Du verkar ha gjort allt rätt dock – de tjejerna vet vad som gäller. Synd att ingen lärde de fula gubbarna det från första början…

  3. Ja, så jobbigt att tänka på! Jag pratar också med barnen (pojke och flicka) om att ingen annan får röra deras snopp/snippa osv.
    Men tänker också att det är viktigt att visa att de själva bestämmer om de vill kramas, oavsett om det är farmor, mamma, kompis eller syskon som vill ha en kram. Och att lära dem respektera när någon annan inte vill kramas etc. Samtycke åt båda håll, så att säga.

  4. Usch ja. Skräcken. Så rädd att någon av barnen ska råka ut för det. Och så förkrossad när jag tänker på alla barn världen som gör just det 🙁
    Vi pratar också en hel del hemma, men ibland svårt att hitta balansen tycker jag. Att förmana och få dem att förstå allvaret utan att göra dem skräckslagna.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *