hjälp mig vara svagare

Häromveckan satt jag i ett väntrum och kvinnan bredvid berättade att hon var trött, att hon inte orkade mer. Jag nickade och lyssnade. Kände med henne. Visste ju allt för väl vad hon pratade om. Hon är nu sjukskriven. Och många av oss har ju varit där, mer eller mindre. 
… Uppdrag granskning har i miniserien Sjukt stressad följt fyra kvinnor som drabbats av utmattningssyndrom. För det är just det, utmattning och stress drabbar flest kvinnor och det kryper allt lägre ned i åldrarna. När jag såg serien kom tårarna och igenkänningsfaktorn var hög. Duktig har jag alltid varit, och många med mig.

Men. För mig personligen, var en del av mitt tillfrisknande och väg tillbaka – att vara en del av gemenskap. Det var inte alltid så himla kul, det var inte alltid jag kände för det, det var inte varje vecka jag upplevde att det gav så mycket – men när jag ser tillbaka kan jag bara konstatera att det var så viktigt. Att få vara en del av bråkig husgruppsgemenskap där olikheter, styrkor, svagheter, personlighetsdrag och allt annat inkluderades och fick ta sin plats – det gjorde gott med mig.

Därför fastnade jag för detta, som Frida Park skriver i en krönika i tidningen Dagen : 
”Innan jag läste insändaren hade jag aldrig reflekterat över att jag ”tvingades visa min svaghet” om jag efter nattvak med skrikande barn, förlossning eller på grund av smärta inte orkade stå under sången. Jag tog (måhända naivt?) för självklart att oavsett om vi sitter eller står är vi likafullt en självklar del av gemenskapen.” 

Krönikan är ett svar på på en debattartikel av Jan Bergqvist, som oroas över att för långa lovsångsstund exkluderar fysiskt svaga personer. Well?! Om vi inte kan visa våra svagheter i kyrkan, vart ska vi då ta vägen?? (Om det nu verkligen är så svagt att sitta ned?!) Låt oss hjälpas åt att visa våra svagheter för varandra.  Låt oss hjälpas åt att sänka axlarna och släppa ut magen. Som syrran skriver på sitt print: ”Hjälp mig gärna att va svagare för jag kan egentligen inte va så stark”  


5 kommentarer

  1. Vi får gå före och visa att det är bra att visa sin svaghet. Jag kan känna igen mig i att det är svårt att visa sin sårbarhet i kyrkan, i alla fall på söndagsgudstjänsterna. Ofta känns allt väldigt polerat.

  2. Alltså. Jag blir mest irriterad på att någon ens bryr sig om att skicka in en insändare om för lång lovsång och prat om huruvida man bör stå eller sitta. Så trött. Nu kanske jag ska läsa insändaren innan jag kastar ur mig detta, mene…ändå! Kyrkopolitik.

  3. Amen på det. Det här med ärlig gemenskap är så fint. Det hände verkligen något i mig när jag vågade visa mig på riktigt svag inför vänner. Att ta emot uran krav på att ge. Men det var svårt och en hög tröskel att kliva över. Så dumt att det blivit så, för så många.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *