Sånt vi inte pratar om

Alla har sin resa vad det gäller att förhålla sig till sin kropp och hur den ser ut. Det är så känsligt och belastat och finns så många fallgropar att trilla i. Jag tänkte även om det är vanskligt berätta om min resa.

När jag gick i högstadiet och gymnasiet fanns det alltid tjejer runt omkring mig med anorektiska tendenser. Som överallt. Min reaktion på detta som tonåring var att vara orimligt fri och härlig med vad jag stoppade i mig. Jag tog ibland om av maten eller köpte snask bara för att visa hur ofarligt det var. Jag grubblade inte jättemycket, men tog kraftigt spjärn mot all fixering: ”jag vill inte bry mig för mycket”. 

Tiden efter det blev lite som ett uppvaknande av att känna att jag fick faktiskt välja själv. Jag behövde inte äta något för någon annans skull. Jag fick göra som jag ville. Det resulterade i att jag blev ganska mycket smalare än jag varit tidigare. 

Sen blev jag då sjuk och åt under ett par år rejäla doser av kortison. Och kunde inte röra mig särskilt mycket. Det resulterade i att jag gick upp cirka 20 kg i vikt.

En del av min väg tillbaka och till välmående handlade om att gå ner de där kilona. Jag fick kämpa ganska hårt för jag åt fortfarande (det gör jag än) en hel del medicin. Jag fick bli noga med vad jag stoppade i mig helt enkelt och röra på mig mycket.

Men det var klart värt det. Jag vet hur det är att vara tung och trött och inte orka något. Så länge jag kan göra något åt det själv att inte vara där så vill jag det. Att känna mig pigg, stark och lätt är något jag värdesätter högt. 

Eftersom jag gjort detta krafttag med att gå ner i vikt före mina graviditeter så var jag väldigt noggrann med att inte släppa greppet helt under dem. Och efteråt har jag försökt komma tillbaka. 

Idag har jag väl landat lite gissar jag. Men jag funderar över det här en hel del. För direkt jag inte aktivt tänker på vad jag stoppar i mig, så går jag upp i vikt. Och samtidigt vill jag inte tänka på det för mycket. Det är en slags balansgång och jag tycker den är svårt.

Men hur mycket är ok att bry sig om sin vikt? Hur kan man motverka skeva skönhetsideal och samtidigt inte släppa greppet helt själv. Hur kan man älska mat och kunna njuta av det – utan att alltid äta allting? Kroppen är en gåva som jag vill vårda och ta hand om så att den kan må så bra som det bara är möjligt.


Vad tycker ni? Hur lever man ”rimligt” medveten om sin kropp. Tar hand om den utan att bli besatt. Eftersom det finns ett sånt överflöd runt oss är det svårt att inte tänka till alls, äter vi allt vi blir bjudna på så blir vi (de allra flesta av oss) överviktiga. Samtidigt vill vi inte leva liv där vi är omgivna av regler och pekpinnar. Vi vill lära våra barn att vi kan älska oss själva som vi är.

9 kommentarer

  1. Tack för att du tar upp detta! Tycker det är klurigt o har inga svar. Men jag måste oxå hålla koll o kan inte släppa taget. Men vill inte bidra till kroppshetsen. Önskar ibland att jag kunde stoppa i mig vad som helst.
    Jag försöker tänka att jag ska ge min kropp bra mat som ger energi. Och att kunna äta gott ibland. Allt men inte alltid är en ganska bra regel ändå. Vissa pratar om 80/20 eller 90/10. Dvs att man kan lägga 10-20% av veckans energi på ngt ”onyttigt”.
    Fortsätt lyfta dessa viktiga frågor!

  2. Tack att du delar! Såå bra!

    Jag har funderat massor på detta i vår och i somras! Fick en slags ”snart40årskris” över min kropp och dess putande mage, celluliter och fladdrande överarmar. Jag började träna med drivkraften i hjärtat att ”bli snygg och smal” . Började tänka väldigt på vad jag stoppade i mig för mat. Osv. Började bli rätt fixerad. Och skämdes för delar av min kropp. (Ska nämnas att jag inte är överviktig alls men inte pinnsmal som när jag var 19)

    Sedan fick jag en ögonöppnare ganska drastiskt (pga en sjukhusvistelse) när jag insåg att min kropp är till för att fungera. Vara stark, orka, kunna röra sig utan smärta osv.
    Jag är Såå för att äta sunt, att ta hand om kroppen. Att träna för att må bra! Men jag tillät mig drivas av en lögn att för att vara vacker måste jag mer se ut som en fotomodell.

    Det finns djupare frihet när det gäller våra kroppar! Ibland i kristna sammanhang accepterar vi (oftast kvinnor emellan) att det är ok att förakta vissa delar på kroppen, att skämmas att ständigt försöka bli smalare. Men jag vill säga att det finns djupare frihet! Jag fick som en gåva från Gud att se på mig själv med acceptans! Att tycka att jag är vacker trots celluliter och muffinsmage. Det är ok! Idealet ”trådsmal” är inte fräscht! Och kommer inte från Gud.

    Jag fick en sådan glädje i att acceptera HELA min kropp och visa den för alla på badstranden med stor frimodighet 😊 ( alltså jag är inte nudist eller så 😍 ) utan skam!

    Jag vill poängtera att det handlar inte om att det är bra att äta massor av dålig mat och bli överviktig. I mitt fall var det mer att landa i hur kroppen ser ut efter att ha fött två barn osv. Jag älskar att träna och gör det gärna men med en annan drivkraft – att vara snäll mot mig!

    Jag vill inte på något överhurtigt sätt påstå att det är enkelt att bara ”älska sin kropp” och sen är allt klart. Det är en process och resa men jag skulle önska att vi kunde vara med och frigöra varandra! Hjälpa varandra! Och kanske inte så mycket bekräfta varandra i att ”jag veeet mina lår är jättetjocka så jag kan aldrig ha strumpbyxor” t ex.

    Ja, detta blev långt!

  3. Många och bra och viktiga vinklingar i din text. Som med det mesta när det gäller att välja saker som gör att man mår bra finns ingen enkel okomplicerad väg att gå på, dikena finns alltid kvar.

  4. Va bra att du delar detta! Det är ju verkligen så att man inte kan äta allt alltid utan att gå upp i vikt. Men man kan äta allt nån gång då och då. Det jag tycker är viktigast är att man mår bra mentalt och fysiskt, då kanske man måste få äta gott och också må gott. Man behöver tänka på vad man stoppar i sig utan att det blir ett tvång, men tänka på vad man mår bra av. Det man inte mår bra av men som man faktiskt vill ha, kan man ju äta då och då.Att älska sig själv är att äta och dricka gott och sånt som kroppen mår bra av!

  5. Så galet svårt. Med balansen alltså. Vara sund, äta rätt och träna rätt. På rätt sätt. Inte för mycket, inte för lite. Inte bidra till den sjuka skeva smal- och muskelhetsen. Inte heller vara nonchalant och låtsas som som övervikt inte alls är ett problem. Finns det ens nån kvinna som som är helt fri från all komplexitet i det här med träning/kropp/kost? I vår kultur alltså. Eller är vi inte alla lite skadade? Jag tror de flesta av oss måste kämpa i någon mån. Jag tycker på ett sätt att det de senaste åren har blivit mer extremt åt båda hållen, men jag ser också en större bredd på det positiva, tex rörelseglädje. Det är fint!

  6. Hej,
    Det här är ett gammalt inlägg men jag vill ändå ge en kommentar… För jag känner igen mig. Främst vad gäller att jag man inte kan äta allting som bjuds på. Jag var sockerberoende och överviktig som barn och tonåring, men fick chans att bli fri från det när jag flyttade hemifrån. Efter 10 år av precis det du beskriver ovan har jag sedan några år tillbaks bestämt mig för att äta sötsaker två dagar i veckan. Det är ju inte helt orimligt eller extremt utan tvärtom en ganska sund och ”livsmedelsverket-aktig” hållning, men den medför att jag därför oftast inte fikar på jobbet eller varje söndag på kyrkfikat. Jag är också smalare än många i min omgivning.

    Jag tänker att detta med att inte kunna äta allt som erbjuds är en liten kamp vi som bor i denna del av världen får lov att utstå för att må bra i våra kroppar. I andra delar av världen har man andra livsstilsrelaterade issues att hantera, men detta är en av våra. (Ständig tillgång till föda och allra helt sockrig föda är ju inte bra för oss, det vet vi) Det perspektivet hjälper mig att avdramatisera det lite och sätta min situation i det större perspektivet.

Lämna ett svar till Ellinor Oredsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *