Att fostras i en värld där vi lär oss att hata oss själva

Ibland tycker jag fasligt om mig själv.
Är det okej elle?!

Om du är med manligt sällskap någonstans, kan du inte fråga hur ofta han känner ett förakt mot sig själv? Hur ofta känner han hatet mot sin kropp? Och hur ofta tänker han de mörkaste tankar om just detta?

När mina barn var mindre önskade jag ibland att jag fått pojkar istället för två tjejer. Två grabbar som automatiskt kunde få växa upp och inte bry sig om kroppens smalhet eller tjockhet.

Jag fick såklart kapitulera eftersom det är svårt ändå att ändra kön i efterhand. Men hur många gånger har jag inte önskat att jag var kille? Det var såklart därför jag klädde mig som en i flera års tid. Försökte bete mig som en (hint; ta plats) och verkligen inte bry mig om min storlek på kroppen.

Jag har inte gjort det så ofta, för jag har inte ”pallat”. Jag vet att jag är välsignad med det. En god självkänsla, goda tankar.

Med två döttrar i hemmet är mitt främsta mål, verkar det som, att ha så extremt lite kroppssnack i negativ ton som det bara går.

Det innebär såklart en kamp för mig, den enda i huset som är rejält fostrad av samhällets sjuka ”du duger EJ”-norm. Det gäller att gå emot precis ALLT och keep on saying to spegeln; shit vad snygg jag är idag!!!

Men det är ju så jobbigt. Jag SKA INTE tycka jag är snygg, säger samhället, men JAG SKA tycker jag är snygg säger det kristna samhället. Eller?

Många lösa tankar här känner jag. Vad tänker ni? Har ni känt att det är okej i vissa sammanhang att 1) äga och älska sig själv 2) klanka ner som katten på sig själv?

Och vart är vi påväg? Är det bättre nu än när vi växte upp eller är det sämre kanske?

Ja ni hör ju. Vi behöver träffas och diskutera i smågrupper! Seså, diskutera nu!

4 kommentarer

  1. Hej!

    Tack för sååå många kloka tankar på denna blogg. Dom där två grabbarna du önskar du hade, dom har jag! 😉 Jag tror absolut att pressen och grubblandet är större på/hos tjejer men att ”automatiskt växa upp och inte bry sig om kroppen…” bara för att man kille är inte sant. Även killar grubblar över utseende och att passa in. För visst har samhället ”normer” för killars utseende och beteende oxå. Vi behöver uppmuntra alla att de är enastående och fantastiska!
    /Anna

    1. Hej. Tack för pepp!
      Jag håller absolut med och försökte vara noga med att skriva det, att det absolut inte är lättare att vara kille. Även om jag ser att generellt är det tuffare med utseendebiten för tjejer. Men det är ju vad jag ser 🙂
      Men det gäller att vara lyhörd och som du säger, peppa och uppmuntra ALLA! Agree ageee!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *