Hur utmattad är jag för nuförtiden då?

En superenkel och vardaglig fråga som en får typ varje dag är; ”Hur mår du?” Den frågan tycker jag fortfarande är svår att svara på. Det låter kanske märkligt. Men om en har drabbats av psykisk ohälsa så vet en liksom ibland inte var en ska börja. Om jag ska förklara för någon hur jag mår så finns det liksom ganska många parametrar och påverkansfaktorer att ta hänsyn till; Om jag vill berätta hur mitt tillstånd är just för tillfället. Att svara ärligt går liksom inte. Men jag har bestämt mig för att inta inställningen; att för dom flesta människor är ju detta mer av en hälsningsfras än en genuin fråga av omsorg. Därför har jag valt att oftast svara: ”Okej.” Tycker det är ett rimligt svar att ge. På det stora hela är det nog så jag mår för tillfället. Okej. Vissa dagar är bra, vissa dagar är hopplöst mörka och tunga men dom flesta dagar är faktiskt okej.

Men för den som orkar och vill ha en redig genomgång av min utmattningsstatus just nu så kommer den här:

Trötthet/Energinivå:  Om det är något som en blir less på så är det, tröttheten. Eller egentligen handlar det inte om att vara trött, för om du är trött då kan du sova och få tillbaka din energi (läs gärna mer om detta här; Stressfrid på Instagram) 

För mig handlar det mer om en mental trötthet eller hjärndimma som många utmattade beskriver det som. Men från början var jag väldigt fysiskt trött, kroppen och musklerna var som gröt. Till exempel var det övermänskligt ansträngande att bara stå vid diskbänken eller att ta en dusch. Jag fick göra en grej och sen gå och vila. Ta en dusch, vila, sen äta mat, vila och sen prata lite med mina barn och zooma ut tillsammans i tv-soffan innan det var dags att gå och lägga sig.

Den tröttheten har jag väldigt sällan nuförtiden (tack och lov!) Nu är det mer som om hjärnkontoret är dimmigt. Alltså det är verkligen svårt att beskriva den här upplevelsen, men det går trögt där uppe och alla intryck sorteras liksom inte automatiskt. I medicinska termer går det under benämningen hjärntrötthet.

För mig handlar det om att alla intryck, tar en enorm energi att hantera, på ett helt orimligt sätt. De intryck som är jobbigast för mig är ljud och ljus. Att köra bil längre sträckor är därför inte att rekommendera, inte heller att sitta på passagerarsätet för då får jag också in mycket strålkastarljus i ögonen. Därför sitter jag helst i baksätet. Rätt märklig och komisk syn när endast maken och jag är ute och åker… Annars så är solglasögonen min bästa vän! Har dom alltid i väskan. Känns dock lite svårare att ha dom på sig den här årstiden. Min äldsta dotter uppskattar inte heller när jag har dom på när vi handlar i mataffären… 

Mataffärer är ju ett kapitel för sig. Fattar ni hur mycket ljud och ljus det är på en stormarknad? Helt absurt mycket! Överallt! I frysdiskar, i tak, i kyldiskar osv. Omänskligt. Lysrörshelvetet kallar jag det för. Därför storhandlar jag ALDRIG! Det tar alldeles för mycket energi. Nu går jag ibland in i en mataffär men helst inte. Och om jag måste så väljer jag en liten affär en bra tid på dagen, dvs. morgon eller dagtid. Lösningen på detta mina vänner är ju att handla mat på nätet, så behöver min man inte alltid sköta matinköpen.

Café och restaurangbesök händer typ aldrig i den här familjen pga. ekonomin men också pga. hjärntrött mamma. Men jag tränar ibland. På bra dagar. Väljer plats och tid med omsorg. Dvs ryggen mot en vägg så att jag inte får något ljud bakifrån. Då kan det funka en stund. 

Jobbet. Jag har förmånen att kunna arbeta för en arbetsgivare som tar in mig på timmar och där jag får göra det jag kan. Nu är jag inne 4 timmar i veckan, med konfirmander och ledarskola i Noltorpskyrkan. Förra läsåret var jag bara med i gruppen, dvs. ledde inga samlingar, höll ingen  undervisning utan tränade bara på att finnas med i en grupp. Mot slutet på året kunde jag vara med på en konfirmationsgudstjänst med 300 pers utan ångestdämpande medicin – seger!

För att hjärnan skulle acklimatisera sig till den här typen av stimuli behövde den lång tid på sig. Väldigt lång tid. Nu, år två, har jag börjat undervisa igen, leder lekar och andakter. Men bara en aktivitet per tillfälle och endast en gång i veckan!

Planering och möten funkar rätt bra med rätt ljus och ljud i lokalen. När jag kommer till jobbet så släcker jag alltid alla lysrör och stänger dörren till rummet där vi sitter…  

Men jobbdagar måste planeras: Om jag arbetar eftermiddag vill jag planera in fysisk aktivitet/träning på förmiddagen för att orka. Fysisk aktivitet och hjärnans ansträngningskonto måste fördelas rättvist. Så ingen dator och INGA samtal på förmiddagen. Bara vara hemma, äta, träna och kanske läsa lite. Om jag jobbar förmiddag så äter jag aldrig lunch på jobbet utan åker hem, äter lunch och sover eller går i alla fall och lägger mig minst en timma. 

Yes, typ så långt orkar jag skriva om detta idag. Men det finns så mycket mer på ämnet utmattning och livet som blev efter detta. Nu har jag nästan inte skrivit något om ångest, panikångest och nedstämdhet som också är en stor del av det här paketet… Får återkomma i ärendet vid senare tillfälle.

Kort sagt; Det blir bättre om en har ett fågelperspektiv och ser tillbaka tre år i tiden då min första krasch kom. Men det är liksom ingen härlig uppåtpekande börskurva, tyvärr. Utan snarare en slank hon dit och en slank hon hit och en slank hon ner i diket, igen. Lite så tycker jag livet är.

Eller slutligen och till sist rekommenderar jag verkligen detta insta konto Vägra väggen – så mycket klokskap, bra info och stöd.  In och läs om du vill ha lite koll på hur utmattning verkligen funkar!

14 kommentarer

  1. Oj, vad mycket igenkänning på detta!!!
    Allt det där som tar så mycket energi när en är utmattad o på väg tillbaka, som är svårt för andra att förstå som inte varit i det.
    Jag har kommit tillbaka till jobbet successivt och jobbar 75%, det är min ”heltid”. När en är lite bättre blir det så lätt att en ” kör på” – det går ju så bra, och så faller en ner i diket. Glömmer så lätt de där sakerna som tar energi, som ljus och ljud, ibland registrerar jag att nu är det mycket ljud och så är jag glad att jag fixar det. Och jag gör det, men bara till en viss gräns och den gränsen är svår att veta. Försöker klara att leva med att ha lite stress ibland och tänka på att återhämta mig ordentligt emellanåt. Stress är inte farligt, men brist på återhämtning är farligt, sa Underbara Clara i sin podd, det har jag försökt tagit fasta på.
    Vad fint att du kan vara med på konfan nu och till och med hålla i saker. Och vad viktigt att få ta det där lilla steget i taget och att det får ta lång tid.
    Lycka till och tack för att du delar.
    Har känt igen mig så mycket i dina berättelser, de har varit betydelsefulla.

      1. Lärare (i 4:an- 6:an)… Har fått bra stöttning när jag blev utmattad (1,5 år sedan) och på min väg tillbaka men det är ett himla svårt jobb att avgränsa sig i och det kämpar jag med. Orken är ofta slut på helgen och så hade jag det också innan jag blev utmattad. Var nog rätt nära utmattning ganska länge, ca 6 års tid… Nu har jag i alla fall bättre förutsättningar genom erfarenheten, och strategierna jag hittat, men det är lätt att glömma.
        Har liksom du skrivit en del, det har hjälpt mycket att få syn på sina tankar.

        1. Oj, krävande och viktigt jobb – all respekt att du fixar det! Förstår att avgränsningar är svårt får kanske tänka lite på sig själv som ”tillnyktrad” sönderstressad – typ skörheten finns där så vi måste ha en medvetenhet kring våra liv på ett nytt sätt… har du skrivit på nåt särskilt sätt eller forum? kram!

          1. Bara skrivit för egen del, dagbok, ofta i diktform.
            Haft tankar, mer eller mindre seriösa i perioder att kanske ge ut en diktbok från min utmattning, formuleringar som jag hittat som berört mig, kanske kunde de betyda något för andra. Men kan också kännas förmätet och utlämnande. Nu har jag liksom kommit lite längre också och då känns det inte lika aktuellt. Fast bra att minnas och så klart bra om det kanske kan ge någon annan något…
            Men att skriva har alltid varit ett bra sätt för mig att reflektera då jag inte formulerar mig så snabbt i tal, behöver eftertanke med hjälpa en penna. Det kommer nog alltid att vara viktigt för mig att skriva, liksom att vara i naturen, gärna skogen, samt att få vara hemma själv ibland när huset är tyst.

          2. Fint. Skrivande är vetenskapligt bevisat att vara helande för såväl psykiska som fysiska åkommor. Tror absolut korta och poetiska texter skulle hjälpa många i liknande situation 💜

  2. Tack för att du skriver om detta, så vanligt och viktigt. Jag blev utbränd hösten 2016 och fick ingen ordentlig hjälp, blev runtskickad mellan företagshälsovården, kurator och psykolog men fick aldrig redskap för att lära mig hushålla med energi för i mitt läkarintyg står det att jag var sjukskriven för ångest och inte utmattning. Min chef sa att jag skulle fokusera på att må bättre men i samma mening undrade hon när jag skulle komma tillbaka till jobbet. Jag jobbar på förskola och bad att få arbetsträna på en annan avdelning, det ”gick inte”. Jag jobbade 80% när jag blev sjuk och var heltidssjukskriven i 4 månader med ett ständigt dåligt samvete och ångest över att ha svikit mina kollegor eftersom jag var borta så länge. I efterhand har jag förstått att det inte var så länge i sammanhanget. Jag började arbetsträna på 25% och på min avdelning fanns bara vikarier som tyckte att det var skönt att en ordinarie äntligen var där så alla frågade mig om hjälp. På tre månader gick jag från 25% arbetsträning till 100% jobb för att det var så kaosigt på jobbet och jag hann inte styra upp det på mindre än 100%, min psykolog ville avsluta min habilitering för hon tyckte inte att hon hade mer att ge mig. Ingenstans gjordes en utredning av arbetsbelastning och ingenstans pratade någon med mig om utmattning och vägen tillbaka. Den fick jag hitta själv genom intensivt googlande. Jag är rädd att jag trillar dit igen och så dåligt vill jag aldrig mer må.

    Fint att du vågar vara öppen med din utmattning. Och heja dig på vägen tillbaka, skynda långsamt! Säger hon som stressade tillbaka till jobbet.

    1. Alltså vad otroligt att du fixat att komma tillbaka till samma arbetsplats. Men så tråkigt att höra att du blivit så dåligt bemött av vården. Finns många böcker på ämnet som jag kan tipsa om; om du har ork/tid att läsa? Var rädd om dig, se till att pausa och försök att röra på dig – någon form av fysisk aktivitet är superviktig! I kyrkan kan det finnas bra samtalspartners som inte kostar pengar- kanske kan va nåt om du vill gå i samtal men känner att det är för kostsamt. Allt gott, ta hand om dej! 💜

      1. Ja, tar gärna emot tips på böcker! Tycker det är svårt att hinna med nån fysisk aktivitet men jag prioriterar det inte heller pga kroppen läker ytterst långsamt och inte jättebra efter graviditet och förlossning. Det blir säkert lite moment 22, jag tränar inte för att jag har ont och jag har ont för att jag inte tränar. Var rädd om dig du med! 💜

  3. Tack för det du skriver.
    Känner med dig (klart jag inte kan kliva in och ta över dina känslor men det du skriver berör mig extra för att de handlar om dig).
    Gläds med dig över stegen som går framåt (små eller stora).
    Läser också för att försöka förstå människor omkring mig. Inte för att alla är lika men för att jag anar likheter i olikheterna.

    Kram!
    (stor och varm eller symbolisk får du välja mellan, vad som är OK just nu)

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *