Kommer det vara så för evigt?

När den här fismajan var nyfödd hade hon kolik i åtta veckor. Det är inte alla som minns det, för vi kunde inte riktigt ta oss iväg någonstans. Hon var fäst på mig, i bärsjalen eller tutten. Ingen annan kunde bära henne. Och hon skrek. Och jag grät. Och blodet sprutade från brösten för amningen gick rakt åt skogen den här gången med. Jag var så fruktansvärt ledsen. Och jag minns så himla väl hur jag satt i sängen med henne, hon skrek, jag grät, blodet rann, mjölen sprutade… och jag tänkte: kommer det alltid vara såhär? Det har varit såhär så länge nu.

Och av någon anledning har jag alltid tänkt att de tankarna mest hör till småbarnsåren. Ska det här trotset vara för evigt? Kommer hon aldrig äta mat igen (när hon bara ska ha gröt)? Kommer hon aldrig sova en hel natt? Kommer hon alltid bråka om överdragsbyxorna (ej, svar ja på det i och för sig. Det var vår äldsta, hon har inte haft överdragsbyxor sedan hon var typ två. Oh well, hon verkar ha överlevt).

Men så är vi i en annan tid nu. Barnen är stora nu. De är ju sju och nio, närmar sig sakta åtta och tio. Och det är annat nu. Det är bekymmer som ger mig en sådan huvudvärk men så plötsligt mindes jag det. Ska det vara såhär jämt?

Nej, det ska inte det. Inte de bekymmer som är nu, inte de bekymmer som var då. För vi sover ju hela nätter nu (sen läääänge), Elma slutade skrika så fort jag slutade amma och blev en underbar liten bebis. Ja, det varade åtta veckor och de var hemska. Fruktansvärda. Men när man tänker på åtta veckor över en livstid är det inte så farligt.

Och tänker jag på ett år eller kanske två, tre över en livstid så är faktiskt inte heller det så hemskt.

Det går över. Allt har sin tid. Oavsett ålder, bekymmer och problem. Och tack gode Gud för det.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *