Varför ville inte mormor leva mer?

Vi sitter i bilen. Det är en råkall januaridag, solen orkar sig knappt över trädtopparna. Och jag vet inte riktigt hur livet kommer kunna fortsätta. Märkligt nog är vi på väg till ett bröllop. Två vänner till oss som funnit varandra. Dom väljer kärleken och livet trots många motgångar med sjukdom och allsköns djävulskap från tidigare i livet. Nu börjar dom om, ett nytt liv tillsammans.

I trots mot döden och mörkret så vill jag gå på det här bröllopet. Men jag fryser fastän bilen är varm och sätet värmer min kropp. Jag fryser ända in i själen och jag känner ingenting. Jag är bara tom.

”Mamma varför ville inte mormor leva mer?”  Min yngsta lilla, femåriga dotter, tittar på mig med stora ögon.

Min man och jag tittar på varandra, vad ska vi säga? Vad finns det att säga? Men innan vi hinner svara eller tänka vidare så svarar min kloka, äldsta dotter:

”Mormor orkade inte leva mer.”

Så självklart och så obeskrivligt smärtsamt att höra. Barn förstår, ser och känner långt mer än vi vuxna ibland. Barn skalar bort oväsentligheterna och säger bara det nödvändiga, det som är sant.

Detta är alltså sanningen, min mamma orkade inte leva mer.Efter att ha kämpat med psykisk ohälsa och ett missbruk av tung psykofarmaka, ibland även alkohol så såg hon till slut ingen annan utväg än att avsluta sitt liv. I sin sjukdom trodde hon sig vara ensam, fastän hon hade barn, barnbarn och många vänner som älskade henne. På mammas begravning kom 80 personer, vänner som berättade för mig hur ofattbart det var att Eva var borta. Hon som skrattade högst av alla, alltid hade en kram till den som behövde och aldrig hoppade över en riktigt god måltid mat, att hon inte ville leva mer.

Jag har varit arg, ledsen, uppgiven, trött, tom och ångestfylld och allt däremellan. I min hjärna har det varit kaos och fullt av om och varför. Men jag har landat i en känsla och ett beslut; Jag kunde inte göra mer.

I tio års tid har jag varje dag vaknat och kollat min telefon; Har jag fått nåt meddelande från mamma? Vilket tillstånd är hon i nu? Hur mår hon idag? Jag har försökt att allt; Jag har kramat, älskat och uppmuntrat. Jag har hotat, skrikit och förbannat. Jag har ringt hennes vänner för att veta om hon lever och åkt i ilfart, höggravid för att rädda hennes liv.

Att leva med någon som du älskar så oerhört mycket som inte ser sitt eget bästa och som inte heller får rätt hjälp från vården det är stundtals ett helvete. Och samtidigt så är jag tacksam att jag har fått ha en mamma, 64 år fick hon leva. Jag och min bror har haft en mamma som älskade oss och som ofta sa hur bra vi var, att vi kunde bli vad som helst. Hon har haft bra perioder, där hon har varit den starkaste kvinnan jag känner. Tvättat, handlat, kämpat med ekonomi, lagat mat, städat och kramat. Stundtals världens bästa ensamstående morsa. Mamma har gjort sitt bästa, det vill jag att alla ska veta.

Egentligen är jag inte så arg på mamma längre, jag är rätt såklar med det, jag har varit arg i tio år. Jag är mest sorgsen och arg för att den här sjukdomen som depression och missbruk är fick komma emellan oss. Så heligt förbannad på psykvården som inte funkar. En månad innan hon dog körde mamma in själv, fem mil, till akutpsyk och blev nekad att komma in. Det är ovärdigt och djupt tragiskt.

I år är första julen utan min mamma. Förra julen var sista gången vi sågs. Tyvärr skildes vi inte som vänner. Det smärtar mig och det är den tanke som plågat mig mest; Att jag inte kunde få säga jag älskar dig och ge henne en varm kram en sista gång. Nu är det för sent.

Förlåt mamma.

Jag är så ledsen att jag inte kunde hjälpa dig.

Jag är så ledsen för att du inte orkade leva mer.

Men jag förstår dig, att du inte orkade kämpa mer.

Du har kämpat så mycket, mycket mer än de flesta andra skulle ha klarat av.

Jag hoppas du har det bra.

Jag hoppas du känner frid.

Jag hoppas du är omsluten av kärlek.

Jag saknar dig så obeskrivligt mycket.

Jag älskar dig.

46 kommentarer

  1. Jennie
    Så fint skrivet. Svårt att formulera och någonsin landa helt. Fint att dina barn också får hjälpa dig i processen.
    Kram!

  2. Tårarna rinner… så fint skrivet. Starkt och viktigt av dig att dela detta. Jag önskar och ber att psykiatrin i framtiden ska få fungera annorlunda och bättre 🙏🏻.

  3. Tack Jennie! Igen!
    Du sätter så ”fina” ord på den oerhörda smärtan!
    Förstår att det inte bara är enkelt att vara öppen och ärlig så här i det offentliga, men du anar inte hur viktigt det är! Tack för att du banar väg!
    Fina Eva! Och Liv!
    Och fina fina du!

  4. Jag önskar som alla andra, att det du skriver om, inte hade hänt. Tack för att du delar med dig. Det är så här vi bryter ner skämskudden runt psykisk ohälsa, en berättelse i taget.

  5. Kärlek i nöd o lust, det vackraste och svåraste som finns och livet som en berg- o dalbana där vi inte vet vad som händer i nästa sekund. All kärlek till dig Jennie❤

  6. Tack för att du delar med dig. Det betyder så mycket.

    Igår ringde jag polisen, för tredje gången det här året. Jag fick rusa ut från ett möte på jobbet. Min bror ringde. Han bror 30 mil bort. Han ville säga hejdå, jag kunde inte avgöra om han var nykter eller inte för han grät så mycket. Han var vid sjön där hans pappa tragiskt omkom i en olycka för tre år sedan. I lördags blev han utsläppt efter tre dygn av tvångsvård. Söndagen var lugn och han sa att han skulle ta tag i livet nu. Söka vård för missbruket igen. Vara nykter. Den känslan hade han knappt i ett dygn, sen kom ångesten ifatt.

    Han var blöt när polisen hittade honom en halvtimme efter att jag ringt. Genomfrusen. Ett nytt beslut om tvångsvård och jag, min lillebror, vår pappa och vår mamma, min brors fru kanske kan sova lugnt i tre nätter till. Sen kommer han vilja komma ut och läkarna kommer anse att den akuta faran är över.

    Troligen går han till systembolaget när de öppnar. Men det finns ett hopp, ett litet hopp, att kanske, kanske vill han nu bli frisk. Troligen kommer allt börja om.

    Det har gått så fort. På två år har han förlorat allt. sin familj, sitt hem, vänner, sitt arbete. Vi är många som kämpat för honom sen dess. Hur länge ska vi orka? Min mamma har inte sovit en hel natt på flera månader. Hans fru är ett vrak, ensam ansvarig för huset och två helt fantastiskt underbara barn under fem. Nedbruten av hur hans beteende.

    Han har så mycket att leva för men det spelar ingen roll.

    Helst av allt skulle jag vilja gömma mig. Jag hatar att ringa till honom, jag vill inte prata med honom, vill bara leva mitt liv och låtsats som om han inte finns. Han är ofta elak. Saknar självinsikt. Det är vi andra som är problemet, inte han. Han har inga problem. Men det är ju min bror så jag kan inte. Någon måste fortsätta kämpa för honom. Någon måste tro att han kan bli frisk. Vad händer när ingen av oss orkar längre?

    1. Tack ♥️ Känner igen mig i mycket son du skriver. Du är i en väldigt akut och svår fas just nu. Så tufft. Tänker såhär: First things first – du behöver försöka se till att må bra. Skapa det som gör ditt liv okej mitt i allt annars finns ingen kraft att hjälpa brorsan… Tyvärr insåg jag detta försent. Se till att stötta varandra ni som är friska. Din bror är sjuk i sitt missbruk han måste förstå att han inte klarar av att bli frisk utan hjälp. Detta är det absolut svåraste när en står bredvid. Men om insikten inte finns då är det svårt. Ibland orkar en inte… vet att det är så svårt då det finns problem med både psykisk ohälsa och missbruk. Ta hand om varandra! Hoppas så innerligt att din bror ska få hjälp för sitt missbruk så han kan bli nykter och frisk i sitt sinne 💙💙💙

  7. Jag kom på mig själv med att hålla andan när jag läste! Smärtsamt, vackert och sorgligt. Tack att du delar med dig.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *