Ånej! Är det jul, igen?

Två år sen…

För en som är uppvuxen i en dysfunktioell familj så är det här med traditioner inte så mycket att hänga i granen (pardon the göteborgshumor). Har liksom aldrig riktigt vetat hur julen kommer bli. När jag var riktigt liten då var det ändå ganska magiskt, då får jag ärligt medge. Min lillebror och jag satt i timtal, kändes det som, och väntade på att tomtens lykta skulle dyka upp nånstans därute i grådiset. Jo, jag kommer ju från en ö i Bohusläns skärgård så någon snö har vi liksom aldrig haft. En mastodontisk julgran va också kutym, pappa fick ha stege för att sätta stjärnan på plats. Vi bakade pepparkakor och byggde pepparkakshus. Den enda julskivan som fanns i hushållet var Absolute Christmas (mycket ambivalent förhållande till dessa låtar idag). Mamma griljerade skinkan på natten till julafton och vi åt alltid risgrynsgröt till frukost. Kring dessa jular är det faktiskt ett visst skimmer av julefrid. Här fanns det magi, förväntan och glädje. Det var våran lilla familj på fyra och det var bra så. 

Men när vi bara var tre kvar, första julen utan pappa, julen 1994. Då kändes det bara så tomt och konstigt. Jag tyckte synd om mamma. Märkligt. Faktiskt så vet jag inte om vi verkligen satt ”ensamma” på julafton eller om vi hälsade på hos någon. Hursomhelst så blev jularna liksom aldrig sig lika efter det här året. Mamma gillade inte julen längre. Troligtvis kände jag det i min lilla barnakropp, för barn känner sånt. Och här nånstans började jag ha dubbla känslor för den högtid som för många är den käraste av alla. Det jag däremot vet är att från 1995 och fram tills jag flyttade hemifrån så firade vi jul med mammas bästa kompis, som också var ensamstående, med tre söner. Vi var hos hennes föräldrar, hennes mormor i ett överbelamrat men mysisgt mexitegelhus på Orust. Dom timmarna minns jag med glädje. En gammelmormor som svor och älskade att tjôta (jo, det blev även snaps eller två) och inte riktigt hängde med i alla barnens skämt men som hade världens största hjärta och den bästa humorn. Vi åt julbord med bohuslänsk äggost och knäckte nötter i soffan. Det var fint. En trygg plats. Det var dagarna innan och efter som vi inte alltid riktigt visste hur dom blev, eftersom mamma var så ledsen vid jul så visste vi liksom aldrig hur julllovet skulle bli. Dessutom fanns det ju inte direkt någon guldreserv att ösa pengar ur och därmed så var detta med julklappar en historia för sig. Oftast åkte vi dagen innan julafton och handlade både julklappar och julmat. Vi fick själva välja vilka presenter vi vill ha i butiken, alltså det vill säga välja en julklapp i rätt prisklass. Denna slog mamma ändå in på julaftons morgon för att vi skulle få vårt paket plus en varsin kartong Aladdin. 

När jag började gå i kyrkan på julafton då fick plöstligt julen en helt ny dimension. Okej, inte första julen jag gick som konfirmand, för då toksomnade jag på julottan. Så tråkigt och tidigt, okristlig tradition om nån frågar mig. Men sen när jag liksom kom till tro och fattade något om julens budskap, the original så att säga då blev midnattsmässan min bästa stund på hela julafton. Doften av stearin och blöta kappor. Julsångerna med budskap om den värnlösa pojken som föds i ett stall för att komma med frid och fred i till människors brustna liv, jag älskade att sjunga dom. Det är som att någon drar upp en gardin i mitt hjärta och plötsligt hör jag vad alla julsånger egentligen handlar om. 

Sen blev jag vuxen, fick egen familj och egna barn. Då ska det firas jul för dom och med dom. Första julen med Liv var jag tokdeprimerad, postpartumasjobbigrövadepression. Så den kan vi radera ut. Men sen efter det så har vi valt att göra som vi själva vill. Och då kan jag tycka att julen blir okej. Jag vill inte tvingas in i ramar och sammanhang, jag vill välja själv. Mest av allt tycker jag faktiskt om att jobba på julafton, ett privilegium som präst. Då känner jag att det faktiskt är riktigt relevant det här med julens budskap, Jag saknar det. Annars har vi firat jul med generös vänner från kyrkan som öppnat upp sina hem, vänner från Irak, Etiopien, Afghanistan, bjudit hem åldrade damer tillsammans med ungdomar för att äta julmat, varit och hängt med tilltufsade medmänniskor i Göteborg. Vi har liksom ingen tradition just kring julafton och jag älskar det. För mina barn är det viktigaste att vi ska vara tillsammans med någon eller några på julafton, vilka det är spelar mindre roll. Men andra människor är viktigt. Kanske särskilt människor som inte vet vart dom hör hemma eller har någon självklar familj att fira med. 

Men det har liksom alltid funnits ett skav och en oro i juletid. Min mamma har liksom aldrig lyckats att ta sig till oss på julafton. Vi har bjudit in henne, absolut. Någonstans i hennes själ så var det ändå för smärtsamt så hon satt nästan alltid själv. Detta skapar en stor sten av skav i bröstet. Och jo vi har varit hos mamma på jul men det blev liksom inte heller bra. Det enda hon ville var att julen skulle vara över och så blev det oftast för mycket starkvinsglögg. Denna erfarenhet av alkohol kring jul är något som jag lovat mig själv att mina barn ska slippa. Därför blev det till slut inga mer jular hos mamma. 

I år så får väl julen bara komma, det får bli så. Första julen utan mamma. Jag behöver inte längre oroa mig men det hade så mycket bättre om orsaken till den uteblivna oron hade varit en annan…

Men hörrni, jag gillar verkligen advent. Då spelas det musik på repeat, jag pyntar med så mycket ljus jag bara kan, fikar saffransbullar och håller fast vid min barndomstradition att kreera mitt eget pepparkakshus med ohemult mycket kristyr och godis. Jag älskar också att se mina barns förväntan inför julen, se på adventskalendern och smussla med deras julklappar.  

Så, jo det blir jul igen. Även i år. Låt den få bli som den blir. Gör den maten du vill, baka eller låt bli, köp paket till någon som inte väntar sig det och lyssna på riktigt mycket bra adventsmusik. Och kanske någonstans i det här gråa landet som vi kallar Sverige så kan du för ett ögonblick få uppleva det som kallas för julefrid.

Detta är min absoluta favoritskiva i adventstid, soft juljazz med Peter Tikkanen Trio, lyssna, andas och dra en stor filt över dej:

6 kommentarer

  1. Så fint Jenny ❤️👌🏻 Å bra julskiva! Peter T å hans familj är goda vänner till oss 😊

  2. 💕 Mina älskade vänner! Svårt med första julen utan Eva… Men ser upp till dig för din inställning till julen, att det får bli som det blir, och skönt och fint att det viktigaste är människorna! 😚

  3. Har hittat tillbaka till den här bloggen efter att inte läst på länge och uppskattar verkligen dina inlägg Jennie. Du skriver så fint och värdigt om allt det svåra. Jag beklagar sorgen du går igenom nu. Men tack för att du delar med dig!
    (och du skriver väldigt bra, har en egen ton och stil, meningarna flyter lätt – fortsätt så)

    1. Tack Malina! Fint att du är tillbaka. Läste precis en artikel av dig i Pilgrim – kul att du är med där! Vilken fint sammanhang att få finnas med i!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *