Lucka 14: Anna!

Julen 2014 träffade jag denna kvinna första gången, och sedan dess har hon – som tur är för oss! – varit återkommande. Ja, eftersom hon då blev tillsammans med min lillebror! Ett av mina första intryck av denna ljuvliga kvinna var på min farmors begravning, i februari -15. Anna var med trots att hon aldrig träffat farmor, och jag var ett vrak. Jag var så himla ledsen den dagen men Anna tog då hand om våra två små filurer till barn. Det betydde, och betyder, så enormt mycket för mig och jag tycker det satt prägeln för vem Anna faktiskt är för mig. Generös med sin tid, både till oss som familj och speciellt våra barn, uppmärksam på små detaljer och oerhört omtänksam. Ja, bättre kvinna kunde inte lillebror få ju! Och nu ska ni få höra om hennes ganska traumatiska start som mamma. Något som förmodligen gör henne till en av de tuffaste morsor jag känner. Go Anna!

Berätta lite kort om dig själv och din familj!

Hej hej! Jag heter Anna Hagel och är 29 år gammal, gift med Lukas sedan tre år och mamma till Esra sedan drygt ett år. Bor i Örebro och studerar nu mitt fjärde och sista år på Pastors- och Ledarskapsprogrammet vid Akademi för Ledarskap och Teologi (ALT). Vi är med i Församlingen Mötesplatsen här i Örebro.

Jag är uppvuxen i Uddevalla (en pärla i Bohuslän, om du frågar mig) som ”pastorsbarn” och yngst i en familj med fem äldre syskon – fyra bröder och en syster. Majoritet bara kul med stor familj, dock bland lite högljutt då vi alla under uppväxten, i tid och otid, gärna spelade på utvalt instrument och bara allmänt lät. Musiken har följt med mig sen uppväxten genomlivet och är ett stort intresse. Jag gillar också att kolla serier, fika, spelaPS4, vän-häng, församlingen, naturen och årstidsskiften (mest när sommar blir höst = nam).

Vad upptar dina tankar just nu?

Mina tankar är just nu, som vanligt, många och mycket. Jagär en som tänker mycket på många saker och människor för det mesta. Jag nämner något av det som ligger höst upp.

Först är det är min son och make. Jag känner ofta oro för och vilja till att de ska må bra, att jag vill hjälpa dem att må bra, att Esra ska få vara trygg och jag vill att de båda ska få känna sig, och veta att de är,älskade av mig. Sen är det min c-uppsats och skolan i stort som flyger runt, där jag vill prestera bra. Till sist församlingen och världen och hur jag och Lukas vill och ska leva i dessa och hur jag längtar efter Jesus till allt. Snurrigt och ofärdigt, som tankar kan vara. Och mitt i allt det finns Anden som både leder mig, lugnar mig, men också utmanar mig genom att visa mer och mer av vemHan är, vem jag är och vilka Lukas och jag är tillsammans. Det är bra.

Vad är ditt bästa respektive svåraste med föräldraskapet?

Det absolut bästa med föräldraskapet är att se hur Esra växer, lär sig nya saker och hur mycket kärlek han ger och all kärlek jag får ge honom. Det är så ofattbart att han är min och Lukas son och att jag får så mycket glädje av att få vara Esras mamma. Jag upplever också som att jag och  Lukas skrattar så väldigt mycket sedan Esra kom. Esra är otroligt rolig. Nu ärhan dessutom i en väldigt skojfrisk och charmig fas i sitt liv och har så många knäppa påhitt och upptåg.

Det svåraste tycker jag är att känna sig tillräcklig. Jagvill alltid det bästa för Esra så jag vill så gärna fixa och greja och ge så mycket tid jag bara kan. Då är det svårt när mina förväntningar på mig som mamma inte stämmer med hur verkligheten ser ut. Jag orkar helt enkelt inte med allt jag vill. Så jag får ständigt jobba på att sänka mina förväntningar och lita på att Esra är trygg och klarar sig ändå. Det är också svårt att hänga med i en ettårings känsloliv. Han är så liten så det är svårt att inte bara bli hjärtekrossad när något händer som jag faktiskt sympatiserar med honom över. Sen kan han samtidigt verkligen pröva mitt tålamod på alla sätt och vis när han är på det humöret.

Du fick ju en förlossningdepression i samband med lille Esras födsel. Hur var det tiden för er och vad tar du med dig av det?

Oj, den tiden… Det som jag och Lukas gick igenom då var allt annat än idylliskt, men Gud var också så väldigt med. Hoppet att kunna ta oss igenom, att orka bära varandra och älska varandra genom allt, nåden att klara av att ta hand om en nyfödd och också att till slut tillsammans få känna vilken gåva Esra var – inget av det hade gått utan Gud. Han var den som bar oss genom varje steg. Det hade inte heller gått utan våra vänner och familj. Vi fick, hard core, lära oss att be om hjälp och att få ta emot hjälpen. Det är vi väldigt tacksamma för.

Esra föddes på en onsdagskväll hösten 2018. På fredagskvällen åkte vi hem från BB. Jag var, som säkert alla som fött barn, helt slut och dränerad på kraft. BB var ingen rolig historia i sig och inte så väldans mysig, men det var ändå först när vi kommit hem från BB som allt liksom ”kickade igång”.

På lördagen och söndagen började något hända i mig. Jag började känna mig orolig och illamående. Jag fick svårt att äta, visste att jag måste äta för att kunna amma och återhämta mig, men jag kunde inte. Min kropp sa stopp. Så fort jag skulle göra något som involverade Esra som att trösta honom,byta blöja, amma eller bara hålla honom, så fick jag panik. Jag fick panik av att vara med honom och jag fick panik av att inte vara med honom. Det var som att allt runtomkring rasade, jag tappade verklighetsuppfattning och det kändes som att det inte fanns en väg ut. Det fanns bara jag, ett barn som jag inte kunde ta hand om, min otillräcklighet och min väldigt trasiga och sargade kropp som jag tänkte aldrig skulle läka. Och det enda jag tänkte i ångesten var ”jag kommer aldrig klara detta”. Till och med Lukas försvann för mig. Han varVERKLIGEN där och så väldigt närvarande, men det enda jag upplevde var hur jag inte skulle kunna klara av att vara mamma.

På måndagen var vi på MVC/BVC och vägde Esra och allt detdär. Sen efter det kollade min barnmorska hur det stod till med Lukas och mig. Lukas hade bett mig innan att vara väldigt ärlig med barnmorskan över hur jag mådde,för han märkte ju att jag inte mådde bra. Då svämmade allt över. Jag bröt ihop och berättade att jag inte kunde äta, knappt sova, att jag hade ångest och panik-känslor, att jag oroade mig hela tiden och att jag inte orkade med. Och alltså VÅR BARNMORSKA. Hon gjorde alla rätt. Hon pratade med oss länge, peppade oss massa, hon lämnade Esra med Lukas en stund (!) och tog in mig till ett undersökningsrum för att prata bara hon och jag om min läkeprocess. Innan hade typ alla i vården enbart gett mig signaler som ”du får helt enkelt klara detta,det är du som är mamman, nu får du bita ihop, pappan är också trött”. Barnmorskan lovade att ringa mig dagen efter och stämma av och att jag kunde få hjälp om det behövdes. Hon sa också att jag hädanefter enbart hade tre uppgifter: äta,sova och amma. Allt annat skulle Lukas sköta så att jag skulle få vila.

På tisdagen var situationen inte bättre, snarare värre.Barnmorskan ringde jag berättade situationen. På onsdagen ringde barnmorskan igen och jag förklarade hur situationen hade försämrats ytterligare. Hon bad att få prata med Lukas och förklarade för honom att jag nog hade fått förlossningsdepression, men att han inte fick säga det till mig så att jag inte skulle bryta ihop. Hon ringde upp efter ett par timmar och sa att dagen där på hade jag läkartid och på fredagen skulle en psykolog kontakta mig så jag skulle få komma på samtal. OM jag var tacksam. Jag tror att redan där började Lukas och jag se ljuset i tunneln även om vi, och kanske Lukas i synnerhet, förstod att vi hade en lång process framför oss.

På torsdagen sjukskrevs jag och började äta antidepressiva tabletter. På fredagen ringde psykologen och på onsdagen fick jag min förstatid för samtal.

Lukas och jag uppmanades att höra av oss till föräldrar eller andra familjemedlemmar för att be om hjälp. Lukas fick ju axla hemmet, Esra (jag ammade, men det var allt) och en instabil fru vilken han fick order om att hålla extra koll på så att jag inte skulle skada mig själv eller barnet.Även om vi var säkra på att jag bara ville bli frisk och inte skada mig eller Esra, så var det en rätt tung grej att bära på samtidigt som man är nybliven pappa. Så våra föräldrar kom för att hjälpa och löste av varandra. Vi fick också ett otroligt stöd från vänner i församlingen. Lukas och jag behövde tillexempel inte laga mat på typ en månad. Och vi fick själva säga till när vi kände att vi inte längre behövde hjälp. Vi fick ta emot av andras gåvor in i vår situation och andra gav oss massa kärlek och böner och mat.Den erfarenheten har bara lärt mig så mycket mer om styrkan i att få tillhöra en församlingen och att ha sitt hopp och tilltro till Jesus.

Tiden som följde gick otroligt långsamt. Vår bebisbubbla bestod av ångestattacker, tårar, glädje över Esra mitt i allt, stöd från vänner, samtal med psykolog, BVC-besök och mycket, mycket nåd. Vi fick tydligt ta en dag i taget och ibland en timma i taget. Tänka att tar vi oss igenom ensvacka så klarar vi en till och långsamt så blir det bättre. I slutet av januari började jag att trappa ner min antidepressiva tabletter för att se om jag skulle klara det. Och jag klarade det. Sen var det bara att fira varje liten seger som att jag kunde ta hand om Esra fler och fler timmar ensam, tillslut kunde klara en arbetsdag så Lukas kunde plugga och så fortsatte vi. Sakta återuppbyggdes allt mammasjälvförtroende som jag förlorat. Det är inte färdigt ännu. Fortfarande jobbar jag på det och fortfarande har jag dåliga dagar och det får gå lite upp- och ner, det är okej. Idag kan jag vara väldigt stolt över mig själv, och över Lukas, att vi klarade det. Att vi tog oss igenom tillsammans. Vi lärde oss att vi är ett starkt team Lukas, Jesus, Esra och jag.

När man utsätts för något som detta så är det lätt att ta på sig skuld och känna sig dålig. Som en dålig mamma, fru, människa, eller allt.Men något som jag fick höra från min psykolog var just att detta var ju något som jag blivit UTSATT för. Som att bryta benet, typ. Inget jag själv valt eller kan ha påverkat. En förlossningsdepression drabbas man av, den skaffar man sig inte. Så logiskt egentligen. Vem skulle vilja skaffa sig en sån? Så dumt! Det behöver sägas och höras. Jag fick bra hjälp snabbt och vi hade ett bra skyddsnät runtomkring oss som familj. Det är jag övertygad om påskyndade min återhämtning.

Jag kan fortfarande bli arg när jag tänker på att vi blev utsatta för detta. Jag känner mig berövad på så mycket goda och fina minnen och upplevelser. Men samtidigt så är jag så tacksam för att det också gick förhållandevis bra och för all hjälp vi fick. Att aktivt välja bort risken att bli bitter var viktigt för mig och Lukas. Och det var just det – ett aktivt val som jag med mycket nåd kunde klara. Jag fick lära mig att vända lögner i mittsinne till sanningar. Sanningar från Gud att jag är hans älskade dotter som får vara i Hans famn och vila, att jag inte är ensam och måste klara allt själv.

Det är fint att få dela detta med alla alla som läser,kanske speciellt om du finns som kanske brottas efter en liknande erfarenhet eller som kanske ska ha barn. Vet vad detta är och var inte rädd att be om hjälp. Skäms inte. Det kan bli bättre. Det går att ta sig igenom, även om det verkligen inte känns så.   

8 kommentarer

  1. Tack Anna! Va härligt att du fått så bra hjälp och det har vänt för dej! Jag är en av många som delar en liknande erfarenhet. Viktigt och modigt att du delar detta så att skammen lyfts av💜💜💜 Bless! – (om du vill läsa mi story om detta så kan du nog hitta den under kategorin depression , tror jag… )

  2. Wow, det första jag tänkte på efter att ha läst, var allt som varit så bra. Jag tror vi helt tappat bort det här med att vara flera från start. Släkten och storfamiljen är ofta på lång distans. Men inte för Esra, han fick det på en gång och dessutom en extremt närvarande pappa från första stund. Jag är jämt beroende av andra. Och är så tacksam till att jag nu bor närmare mina föräldrar. Ibland skriver jag att jag är trött även till de som bor långt borta. Och då kommer farmor ofta hela helgen. Underbart! Hade inte klarat det annars. Tack för att du delar!

  3. Så hoppfullt! Har liknande erfarenhet. Det är fruktansvärt och förstärks av att man förväntas njuta så mycket och för att man vet att den tiden aldrig kommer igen… Underbart att du fick bra hjälp och mår bättre nu! Och jag kommer från Munkedal! Umgicks en del med Patrik back in the days, bland annat på Smögen (Pater Noster) 🙂

  4. Tack! Att! Du! Berättar!
    Tungt (!)…. men också vackert att läsa om hur människor runt er ställt upp.
    Och vilken mysig familj ni verkar vara! Genom allt!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *