Lucka 16

Idag hörrni!! Idag ska ni få möta Jordana Hart Surell. Hon är en fantastisk, varm och färgstark kvinna som jag lärde känna när jag bodde i Stockholm under min studietid. Hon kom till Sverige som missionär och hon har blivit kvar!! Idag berättar hon generöst om hur det är att leva som amerikan i Sverige och om hur det är att förlora ett barn. Jordana är en sådan förebild och Gudskvinna!

Så kul att få vara med och  lite om mig själv, om att vara Guds dotter och att vara mamma.

För några månader sedan gick jag med i 40-årsklubben och det känns ganska overkligt fortfarande. Och nästa sommar har jag bott i Sverige i 15 år. Det är kanske det som känns ännu mer overkligt, att tänka att jag flyttade från södra USA till Sverige som missionär så pass längesen nu. Jag käkade julbord med jobbet idag och kände mig otroligt svenskt när jag åt en hel tallrik med olika fisksorter :P. Jag tänker väldigt svenskt nuförtiden när det gäller väldigt många saker såsom miljön, föräldraledigheten och världsperspektivet, saker som jag verkligen älskar med detta land. Men varje gång jag sitter runt ett bord med många “infödda” svenskar känner jag mig fortfarande väldigt amerikansk. (HOW HARD IS IT TO CARRY ON A BASIC CONVERSATION?!??!) Jag älskar att prata med och lära känna andra, men oftast blir jag bara trött eller besviken när jag upplever att folk är instängda och inåtvända och saknar social kompetens. Nåväl…

Jag har tre barn, ett i himlen och två på jorden–det kommer vi till sedan–och jobbar med barn och familjer i Söderhöjdskyrkan i Stockholm sedan ett år tillbaka. Och barn pratar…mycket…och öppet och fritt…och det är underbart! För en vecka sedan började jag också jobba som Administratör i församlingen så att jag sammanlagt jobbar 50% i kyrkan och 192% som mamma och fru. Så känns det iallafall, fast jag jobbar bara 50%, att tiden inte räcker till och att man ligger alltid lite efter. Att det inte längre finns tid för att skriva och fotografera och träffa och laga middag till vänner som jag skulle göra om jag inte spenderade varje eftermiddag med att spela Uno med barnen och laga mat (typ 3 olika rätter för att mina barn är krasna, fast jag lovade mig själv att jag skulle aldrig bli en sådan mamma men jag blivit det för att jag får panik över att mina barn inte kommer få i sig den näringen de behöver för att växa och utvecklas) och plocka undan och stoppa bråk och plocka undan en gång till och pyssla lite för att man måste använda minst 5 ark med A4 papper om dagen (tycker min dotter). 

MEN, jag älskar mina barn oändligt mycket…fast de ger mig huvudvärk minst en gång i veckan. Hur kan det bli sådär??? Att jag vill krama mina barn och skicka ut dem på gården samtidigt??? Att vara mamma är nog det svåraste och mest omtumlande uppgift/utmaning/jobb/kallelse/förmån jag fått/haft i hela mitt liv. Och det började såhär:

Jag har längtat att vara mamma så länge jag kan minnas. Om jag lekte mamma, pappa, barn på fritidsgården med mina kompisar, hos dagmamman, på lågstadiet eller hemma med kompisarna var det aldrig någon fråga om vem som skulle vara mamman, aldrig. Så jag kanske inte skulle blivit förvånad när Gud skickade mig hit som missionär genom ett jobb som nanny :D. Men när jag hade fyllt 30 år och var fortfarande singel var min barn- och familjelängtan så stark att jag mådde nästan dåligt av den. Jag bad att Gud skulle ta bort den och det gjorde han någon dag på väg till jobbet. Jag hade bett länge att han skulle ta bort den tills det var dags för mig och min man (var fanns han, förresten????) att skaffa barn. Men den dagen såg jag en mamma som kämpade rejält med sina tre små ungar. Jag tyckte så synd om henne och kände direkt hur Gud fysiskt tog bort den längtan. Så skönt!!

Jag och min underbara Andreas (som många känner som Suppe–don’t ask :P) kände varandra redan då och hade varit nära vänner i samma hemgrupp tre år innan vi blev ihop/förlovade/gifta inom loppet av 10 månader. Men efter två underbara år kände vi oss redo att skaffa barn. Jag blev gravid på första försöket och var överlycklig. När jag satt på tunnelbanan på vägen till jobbet den morgonen ledde Gud mig till två olika bibelställen som handlade om en tjej som heter Tirsa. Då var jag säkert på att Gud skulle välsigna oss men en liten Tirsa. Så när ultraljudsteknikern nämnde pungen och snoppen bölade jag i en halvtimme. 

Men det var Levi som växte inom mig, alldeles underbar och perfekt. Jag mådde väldigt fysiskt dåligt under graviditeten, men han mådde bara bra och jag längtade efter att träffa honom. Men när graviditeten hade gått över 10 dagar hände det värsta man kan tänka sig som föräldrar. Utan förklaring dog vår efterlängtade lilla Levi i magen. Och det kändes som att jag skulle också dö. Jag hade vandrat med Jesus hela mitt liv och tog emot honom som frälsare som 9-åring. Jag hade varit i ministry i många år och pluggat teologi i 8 år, men ingenting förbereda mig för det här. Och för allra första gången kände jag att jag behövde Jesus för att fysiskt andas.

Men från sekunden vi fick reda på att Levi hade dött (16 januari 2014) gjorde vi ett val, ett val som varje person måste göra varje dag i alla omständigheter, medvetet eller omedvetet. Vi valde att prisa Jesus högt i det kalla, mörka, alldeles för tyst rummet. Vi sjöng ära till Guds namn och rike. Och vi har aldrig slutat prisa och tillbe honom. Det har varit vårt val. Och det har gjort att sorgeprocessen har gått så oerhört bra. Vi mötte Jesus mitt i den djupaste dalen som jag hade aldrig förr upplevt, som David gjorde i så många psalmer han skrev. Och den närheten, den påtagliga närheten med Jesus som vi fick, som gjorde att jag kunde andas och gå framåt, ett steg i taget, var den mest dyrbara skatten jag har någonsin fått. Att förlora Levi var värd priset av att möta och lära känna Jesus på den mest intima nivån som jag inte ens visste var möjligt innan. Hela den historien kan ni läsa om på min blogg (som inte har uppdaterats på lääääänge) och ännu mer. 

Tårarna rinner ständigt nerför kinderna medan jag skriver om Levi, men för det mesta är dem tårar av tacksamhet. Så klart saknar jag Levi otroligt mycket och undrar ofta hur han skulle vara som 2-, 4- och snart 6-åring. Jag längtar efter att få krama honom och prata med honom. Men helt ärligt kommer tårarna ganska sällan nuförtiden och oftast väldigt oväntat. Vi mår bra och Gud har uppfyllt så många löften i vårt liv. Drygt en månad efter Levi dog viskade Gud “Josiah” tydligt till mig mitt under en Gudstjänst. Jag tittade runt, men ingen pratade med mig. Ingenting med dagens predikan handlade om Kung Josia heller. Så jag kollade upp meningen. “Gud helar”. Och jag log för kanske första gången sedan Levi dog, för jag visste där och då att Gud skulle hela oss välsigna oss med en liten Josiah. Och det gjorde han, strax inpå Levis första födelsedag! Helande i överflöd och så otroligt mycket glädje!

Och när Josiah fyllde ett år (10 januari 2016) blev jag gravid igen, denna gång med tvillingar. Men som med många tvillingsgraviditeter dog den ena redan vid 6 veckor. Jag som inte hade känt det minsta oro under graviditeten med Josiah (verkligen en gåva från Gud) kände en helt ny oro att det lilla embryot som var kvar skulle också dö. Men sedan påminde den Helige Ande mig om Tirsa, “delightful”, namnet han hade gett mig 3 år tidigare. Så jag bestämde mig att lita på Gud och hans löfte. Och den 19 oktober 2016 gjorde den mest delightful lilla tjejen jag någonsin känt en väldigt dramatisk entré i världen! 

Tirsa Grace Suzette Surell är fortfarande min delight, men hon är inte alltid delightful. Treårstrotsen tar inte fram hennes bästa sida kan man lugnt säga. Och Josiah Gideons mjuka hjärta, stora nyfikenhet och svårighet med gränser ser inte alltid underbart ut heller. Gud har varit otroligt god mot mig, mot oss som familj, men livet som småbarnsmamma är tufft. Det till och med suger ibland. Men det är det livet Gud har kallat mig till. Precis som han kallade mig som missionär till Sverige mitt i en picknick-häng mitt på Bornholm i juni 1999 så har han kallat mig till att vara mamma till Levi, Josiah och Tirsa Grace. Och precis som Gud har utrustat mig att vara missionär, evangelist och profet har han utrustat mig med allt och lite till att vara mamma till mina barn. 
Min största utmaning idag är att jag går runt och känner mig besegrad, otillräcklig och svag när sanningen är faktiskt tvärtom. I och med Jesus har vi vunnit segern över Satan och alla hans lögner. Istället för att be till Gud om tålamod och nåd med mina barn skriker jag åt dem att dem ska sluta bråka. Jesus har gett mig varenda verktyg jag behöver som mamma, men oftast, istället för att gå i Hans kraft och styrka försöker jag gå i min egen…förgäves. Bara när jag hängivet överlåter mina barn och mig själv till Jesus kommer det att gå bra. Det blir fortfarande tufft, men det blir så otroligt bra. 

2 kommentarer

  1. Tack för allt du delar med dig av, du skriver om utmanande saker från ditt liv, men jag bär med mig en känsla av att ha blivit uppmuntrad. <3 Önskar dig Guds välsignelse!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *