Lucka 23

Idag ska ni få träffa min vän Petra. Åh Petra, hon har kommit smygande. Först som Christians gamla kompis, och sen som bibelskoleklasselev. Och så i år, har vi landat som vänner. Petra är smart och rolig och öppen. Hon har massor av energi men vet också väl om att energin kan ta slut. Hon är klok och varm och allmänt härlig. Här får ni lära känna henne lite mer!

.Berätta lite om vem du är. Vad du gillar att göra. Hur din familj ser ut och sånt!

 Jag är en 40-årig huskonstruktör som just nu har en paus från ingenjörandet och jobbar som administratör/samordnare i Brokyrkan i Rimforsa. Är uppvuxen i Opphem som ligger en liten bit utanför Rimforsa, men har bott i Stockholm i 19 år innan vi flyttade tillbaka till Rimforsa förra året. Är gift med min fina David och vi har två barn som heter Tekla och Rut. Gillar att spela piano, läsa böcker, cykla lådcykel, spana på snygga tegelhus, (mexitegel kommer snart vara inne igen. Jag är helt säker!) sjunga gospel (därav gospelkåpebilden), gå på styrelsemöten och stickcafe och hänga i kyrkan på söndagar. Just nu gillar jag också att spela mariocart med min äldsta dotter, för hon har precis blivit så bra att hon ibland kan vinna över en.

 Hur är det för dig att vara mamma? Kom det naturligt eller har du fått kämpa för att hitta den rollen?

Alltså… jag är ju ingen mamma-mamma, och känner ofta att jag inte lever upp till den stereotypa mamma-rollen. I vår familj är det nog mest David som är ”mamma” och är den trygga punkten och lagar mat och städar och fixar. Identifierar mig inte jättemycket som mamma, och det är liksom aldrig det första jag svarar när någon frågar vem jag är. Jag trodde nog, innan jag fick barn, att jag skulle bli en helt annan typ av mamma. Mer bullmammatypen och mer omhändertagande. Sen så blev jag ingen sån mamma, det kom liksom aldrig naturligt, så den mammarollen jag trodde jag skulle hitta har jag aldrig hittat. Men jag försöker att vara mamma på mitt sätt och inte bry mig så mycket om mina, eller andras, förväntningar på mig själv. Verkligen inte lätt, men jag försöker. 

 Vad är den största glädjen med att vara förälder just nu? Vad är den största utmaningen?

Största glädjen just nu är att våran äldsta är fem år och har kommit in i den så kallade ”änglaåldern”. Fest och glädje! Det går att diskutera med henne och allt är inte en fight! Hon öppnar också upp och man kan få väldigt fina pratstunder ibland, då man får reda på vad som egentligen rör sig i huvudet på en social och sångglad och lite orolig femåring. Vi försöker njuta av det och ladda om med energi till nästa jobbiga fas. 

Den största utmaningen är att våran yngsta är tre och inne i det väldigt härliga treårstrotset. Ens tålamod prövas ju verkligen när hon springer runt 15 varv i huset när det är dags att sätta på sig overallen, och tålamod är inte min starka sida. Många arga mornar blir det. Tyvärr.

 Jag vet att du hade en tuff start med ert andra barn med utmattning. Vill du berätta kort om den tiden? Hur mår du idag? Hur gör du för att må bra?

Det har nog varit ganska tufft ända sen jag blev gravid med våran första dotter. Kräktes mycket och blev sjukskriven, och blev ganska nere av att vara hemma. Sen när hon föddes fick jag en förlossningsdepression som inte helt gick över förrän hon var ca ett år och jag slutade amma. Det var verkligen så att när amningshormonerna lämnade, så lämnade deppet också. Sen blev jag ganska snabbt gravid igen med nästa barn. Ny kräkgraviditet, men slapp förlossningsdepression när andra dottern föddes. Hon föddes istället helt utan förvarning, 6 veckor för tidigt, så det blev också en konstig start. Sen kom kraschen när hon var ca ett år. Jag blev utbränd av en kombination av sömnbrist och tvåbarnsstress och att börja jobba igen (Och kanske lite hormonknas också. Är inte riktigt vän med gravid- och amningshormonerna.) Borde kanske sett det komma för jag har varit utbränd en gång förut, men tydligen så lär man sig ju inte alltid av sina misstag. Det är på ett sätt en sorg i mitt liv att småbarnstiden har varit så mycket kaos i mitt huvud. När andra pratar om den mysiga bebistiden och hur fint det var att vara föräldraledig så känner jag liksom inte igen mig. Det handlade mycket om att bara ta sig igenom det och jag längtade ofta efter att börja jobba igen. Idag mår jag i alla fall ganska bra. Har t.ex. märkt den här hösten att jag kan ha barnen ensam i två dagar utan att det måste bli en massa ångest, något som var omöjligt för ett år sedan. Men samtidigt så märker jag att jag stressar upp mig snabbt ibland, så jag är ju inte helt tillbaka och det är ju också svårt att veta hur frisk man kommer kunna bli. 

Hur gör jag då för att må bättre? Här kommer en punktlista från den lite fyrkantiga ingenjören som gillar att punkta upp saker: 

  • Vi flyttade till Rimforsa för att sänka tempot och det har nog verkligen hjälpt. Bara att det blir helt tyst här är ju så skönt! Plus att skogen ligger 50 meter bakom vårat hus.
  • Jag valde att ta en break och gå ett år på bibellinje på folkis. Mycket roligare alternativ än att bli sjukskriven. Går kvar lite på halvfart det här året också, och det är verkligen mitt fylla på energi-ställe. Rekommenderas till alla. Det är liksom aldrig för sent att gå ett folkisår!
  • Jag cyklar istället för att ta bilen. Lådcykeln är min antidepressiva medicin. Barnen blir också glada och jag slipper dessutom alla medicinbiverkningar.
  • Sömnen är superviktig! Som tur är så har jag en hjälte-man som tar alla nätter när barnen vaknar och i vår familj så är det i princip alla nätter i veckan, så han är verkligen en hjälte. 
  • Jag försöker komma ut och springa ibland. Det kommer inte alls naturligt, och jag får kämpa varje gång för att komma ut, men jag mår så mycket bättre efteråt. 
  • Jag går på stickcafe! Förra hösten när jag mådde ganska dåligt så var det högt prioriterat! Blir så påfylld av att få sitta och umgås helt kravlöst och samtidigt få göra något med händerna. Också väldigt fint att få umgås med människor i andra åldrar. Det finns ju inte så många sådana mötesplatser där man verkligen sitter ner och samtalar med någon som är 30 år äldre eller 20 år yngre. Man kan ju verkligen lära av varandra och få fina råd, både när det gäller stickning, men också livet i övrigt. 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *