”Tillsammans i mörker”

Vi är tillbaka här för vi kände oss manade till det. Jag gillar att vara tillbaka, för min hjärna och mitt hjärta är fullt av tankar, böner och känslor. Men jag skulle önska att läget var ett annorlunda, inte lika absurt och akut som den krissituation vi faktiskt står i nu. För det är en verklighet som vi på olika sätt lever och behöver konfronteras med var och en av oss; hur kan jag förhålla mig till covid-19?Hur gör jag för att behålla någon slags vardag, förnuft och hålla mig och andra friska?

Det är ingen lätt ekvation, kanske särskilt inte med små barn, som redan är en ansträngd period i livet. Bara att vabba i 1,5 vecka kan ju bryta ner ett hyftsat välfungerande psyke.  Och nu lever vi i någon typ av undantagstillstånd på obestämd framtid. Hur gör vi det här bra, eller åtminstone så bra som möjligt?

Jag vet inte. Men här kommer några råd som jag har för mitt eget psyke och min familjs väl och ve i tider som dessa:

  • Begränsa sitt ”corona-fönster”, dvs. mata dig inte med nyheter och flashar! Det skapar bara rädsla. Bestäm en maxtid, typ 30 min per dag. Sen räcker det. Då får du den nyttiga info som du behöver. 
  • Håll rutinerna så långt som möjligt. Jag tackar Gud varje dag som mina barn får gå till skolan! 
  • Hjälp och uppmuntra andra, särskilt de som inte kan ta sig ut. Videosamtala, handla åt äldre, kolla med din kyrka eller kommun vad det finns för initiativ. Jag har stått två dagar utanför vårt lokala Ica och samtalat, på två meters avstånd, med 70+are. Bara en sån grej skapar mening och kärlek, både för mig och dom som jag möter. 
  • Hitta dina ljusglimtar! Jag känner att all min erfarenhet av psykisk ohälsa är en stor vinst nu, hurra, eller? Jo, men faktiskt, för jag vet att när jag fastar i tanke-loopar och negativa känslor då har jag mina ”ställen” som jag går till. Jag känner inte fört men jag bara gört! Så är det! Sen kanske saker och ting ändras. I alla fall inombords.
  • Idag ordinerar jag den här sprajlans nya låten av Håkan Hellström, (Den här mannen har sannerligen en förmåga att vara helt rätt i tiden med sina låtsläpp); 

Minns hur vi körde över bron
Och sjöng med till radion
It’s the end of the world as we know it
Tillsammans i mörker

Vet du, jag såg dig i varje gatlampa vi körde förbi
Tillsammans i mörker
Och du sa om kärlek var skepp skulle du ha tusen vrak i dig

Så jag sa

Jag följer dig utför, tillsammans i mörker
Jag har också varit där
Och om du skadar dig själv så skadar du mig med
Du är min värld
Tillsammans i mörker



Yes, det var dagens ordination. Sen har det förstås hänt en massa grejer även i mitt lilla liv. Blir kanske mer om mig nästa vecka. Några cliffhangers då; Vi har två nya familjemedlemmar, jag har en ny diagnos och så har jag gjort världens märkligaste stockholmsresa samt genomfört ett synnerligen spännande sportlovsläger. Jojjo. Där har ni att fundera på. 

F.Ö. Tack. tack. tack för all fin respons! Vilken kärleksbombning! Och nej, det är faktiskt inget aprikskämt. Vi är tillbaka, iaf för en tid!

6 kommentarer

  1. Jag känner verkligen att jag går mot strömmen. För de flesta jag pratar med tycker att denna kris är hemsk o fruktansvärd vilket den verkligen är för så många människor. Så mycket oro, ångsest, sorg, sjukdom och död som följer den men för mig personligen har den inneburit så mycket positivt.
    Jag vet det låter knäppt, men jag har haft en riktigt tung och jobbig HT 19 och våren såg ut att om möjligt bli ännu värre. Vi har haft det riktigt riktigt tufft på jobbet med en minst sagt utmanamde barngrupp. (Efter två veckor bröt en av mina två nya kollegor ihop i personalrummet o ångrade sig nästan över att hon bytt arbetsplats-så förstår ni lite hur utmanande vi haft det)
    Sen kom v 10, om möjligt ännu värre, (jag skadade knät, sex dagar innan vi skulle åka till fjällen för en veckas skidsemester, vi hade ett hemskt möte på barnens skola som slutade med att jag låg hemma o grät två dagar på raken, min chef förbjöd mig att komma tillbaka till jobbet under resten av veckan)
    V 11 blev en befrielse där jag fick fortsätta att läka mina sår fysiskt o psykiskt framförallt.
    När vi kom tillbaka från semestern v12 var det en annorlunda vardag som mötte oss. Våra barn var lite småsnuviga efter en veckas skidåkning och badande i varm utomhusjacuzzi med minusgrader i luften, då de var småsnuviga, alltså ingen skola. (Då de nya rekommendationerna attstsnna hemma vid minsta lilla förkylningssymptom precis började gälla) Mannen vabbade då jag redan varit borta från jobbet två veckor. Vi hade 6-10 barn på HELA förskolan sammanlagt. Den siffran har successivt ökat nu är vi ungefär det dubbla.
    Efter halva veckan ringer mannens chef. Min man blev strängt men vänligt tillsagd att det skulle vara MYCKET bra om han kan jobba hemifrån.
    Så för mig har dessa veckor varit/är en välbehövlig paus.
    Det är lugnt på jobbet trots flera sjuka i personalen också. Vi hinner med både praktiska och administrativa grejer som vi fick försöka klämma in tidigare. Vi har haft tid att prata oss samman som ett nytt arbetslag, fixa o dina på avdelningen. Vi har kunnat vara så grymt närvarande i barnens lek och lärande. Vi har möjlighet att ta tillvara på alla spontana lärtillfällen som ges. Vi hinner stoppa alla konflikter innan de hinner uppstå (som bråk, meningsskillnader är nyttigt o bra o för kan vi verkligen vara med i hela förloppet, från det att det uppstår tills vi har kommit fram till en lösning) det är såååå fantastiskt.

    Sen nu kommer ni börja blogga igen. O nästa vecka är det påsk. Just nu har jag känt mig så buren av Gud i allt det jobbiga runtomkring. Nästan som ett bönesvar. ”Jag skickar en hemsk farsot, ett milt men dödligt virus som drabbar de äldre o de med vissa underliggande sjukdommsr, det gör att du får en andningspaus, en chans att ladda batterierna (inför stormen som kommer.?)”
    Men just nu i denna sekund är jag tacksam för den kris vårt land ja hela världen känns det som står i.

    1. Intensiv och tuff period, minst sagt! Jag tänker också att en kan träna på att se det positiva i en sån här kris. Bibeln är full av kriser och katastrofer där mänskan uppmanas att ha fokus
      På det goda trots allt t.ex. i exil i andra länder i GT. Där tror jag vi kan ha en uppgift som kristna! Däremot tänker jag mig inte en Gud som sänder plågor eller det onda för att hjälpa, men Gud går allt med oss GENOM även när vi inte märker det. Så tänker jag. Hoppas du får en fortsatt fin vår! Bless// Jennie

  2. Tack Jenny! Jag tror mycket på det där med att begränsa sitt Corona-fönster. Tänker på en gammal gospelsång jag inte minns i stort sett mer än ”who’s report will you recieve? I will recieve the report of the Lord!” Inte sticka huvudet i sanden men ändå tänka på balansen mellan tung info och uppmuntran man tar in..

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *